Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Här är jag (igen)

Det var ett tag sen sist. Hej igen!

Skillnaden mellan då och nu är att jag har fyllt 60 år. För en vecka sedan.

Det känns skönt att det är gjort. Och det var väldigt roligt att kunna ha öppet hus för en väldig massa vänner. Att få träffas efter de tråkiga pandemiåren.

På bilden håller jag i en av mina 55 flaskor födelsedagsöl, som jag fick hjälp att brygga av min gode vän Lars. Det blev en saison med paradiskorn, apelsinskal, honung och kandisocker bryggd med belgisk jäst och norsk kveik.

Halva nöjet var förstås att få formge etiketten! Jag återanvände en skiss till ett korsstygnsmonogram.

Nu återstår att fundera ut några nya, inspirerande livsmål. Det är lite tomt på den kanten just nu.

En morgon nyligen vaknade jag med en versrad i bakhuvudet. Det tog halva dagen innan jag kom på att det var Alf Henriksson:

Somliga dagar tycks världen beklämmande
och alla människor fula och skrämmande.

Men andra dagar känns ledan försvinnande
och alla människor vackra och vinnande.

Så kan tanken och tyckena växla och vandra
fast den ena dan är så god som den andra.

Och så lär vi med åren, envar på sin kant,
att inget är säkert fast somligt är sant.

En bra utgångspunkt. En annan fick jag en annan dag från öppningsspåret på Jonathan Johanssons nya album:

Skaka drömmarna ur håret
det va nått vi skulle göra
Om vi är äldre än i går
– det finns nya sätt att vägra

TBT: Arkivrummet/kaosrummet

Så var det dags igen. Kampen med förvaring av mitt slöjd- och konstmaterial har varit en följetong i den här bloggen. Här i kedjehuset har vi ett fönsterlöst rum i nedervåningen, det så kallade arkivrummet, som dock oftast får heta kaosrummet. Där är det meningen att allt ska rymmas, men det brukar vara si och så med ordningen, så med jämna mellanrum får jag kavla upp ärmarna och gå igenom och sortera om.

Hösten 2012 skrev jag här på bloggen (här är länken):

I helgen har jag rivit ut det mesta som stått på golvet i arkivrummet för att få en ordentlig överblick över vad som finns i hyllorna och se hur vi kan komprimera ytterligare.

Hösten 2015 suckade jag:

Där har det rått kaos länge, alltför länge. Fullt med pryttlar huller om buller, knappt plats att sätta ner fötterna.

Då hade jag ändå kommit till skott och sorterat böcker under sommaren (här är länken):

Medan jag har kryssat mellan bokhögarna i arkivrummet har jag tänkt att det borde vara dags att sortera de textila böckerna i underavdelningar. Men hur? Och var ska de få plats? Och när ska jag komma till skott?

I förrgår var det plötsligt dags. Jag slet ut alla boktravarna och sorterade dem i fem högar.

Sommaren 2016 sorterade jag alla mina broderiyllegarner och gjorde ett sista försök att få plats med symaskinen på arbetsbänken i kaosrummet. Dessutom citerade jag Stephen Nachmanovitch och Peter Curman (här är länken).

Fem månader senare var det Rådd-djuret i Muminpappans memoarer som var i mina tankar, när jag slet ut alla mina olika olika papperssorter, gick igenom dem och sorterade in dem på nytt (här är länken).

Ett år senare var det dags igen (här är länken) och nu är det då dags igen. Vi har gett upp på arbetsbänken i kaosrummet och i stället investerat i fler lagerhyllor.

Det blir ett arbetsbord mitt i rummet i stället – och stränga order att hålla det rent från grejor.

På bilden ser det ganska luftigt ut, men det är väldigt mycket som inte är insorterat än. Det känns dock oväntat trevligt att gå igenom alla dåliga samveten, inte minst en hel del osorterat från Lilla Mamsens dödsbo, som bara varit på drift här hemma i drygt fyra år.

En njutning för ögat: En tydlig hylal för pennor, penslar, saxar, linjaler, lim, tejp, gem och lite annat (svärmors stickor till exempel).

Throwback Thursday: A never-ending story here on the blog has been my attempts in taming the spare room with all my crafting tools, materials and ongoing projects. Now I am at it again.

Hej då, 2021!

Ett märkligt år. Igen. Ännu ett år med pandemin som ett ständigt närvarande, mörkt moln. Vi gick från resignerad förtvivlan till hopp och förhoppningar och nu svänger barometernålen tillbaka mot resignerade förtvivlan igen. Ska det aldrig ta slut?

Det är lätt att fokusera på det som inte blev gjort. De orörda handarbetsprojekten. De osorterade pappershögarna. De vaga dåliga samvetena. Men i en årskrönika har de ingen plats. Här ska det förstås handla om allt som faktiskt blev gjort detta nådens år 2021. Om glädjeämnena och det som är värt att minnas.

Jag klarade två jätteläskiga muntliga examen i japanska (15hp plus 15 hp) och hade jätteroligt när jag skrev en uppsats om Yanagi Souetsuu till kursen Det moderna Japan – kultur och samhälle. Efter examen i maj har jag varit hyfsat duktig på att repetera och hålla liv i mina kunskaper. Nästan varje dag fyller jag på med ny kanjikunskap på webbplatsen Wanikani. Men skrivandet har jag tappat bort i väldigt hög grad.

Jag ställde ut textila verk på sommarutställningen i Borgsjö sockenmagasin utanför Ånge. Flera verk, som hade legat halvfärdiga i åratal, gjordes klara till utställningen. Det var befriande – och bekräftande.

Det var en utmaning att köra fram och tillbaka till Borgsjö för att hänga utställningen, men det blev en underbar långhelg på egen hand när sommaren var som allra vackrast. Dessutom blev jag alldeles kär i denna kulturbygd. Nedan: Byn Boltjärn, som man passerar igenom när man ska till Strömmens gårdsmejeri. Där köpte jag den godaste getbrie jag någonsin ätit.

Jag fick också fina semesterminnen tillsammans med Maken och goda vänner. Sommaren kom verkligen som en lättnad, det gick att resa, att roa sig och träffa vänner igen. Med två vaccinationssprutor i kroppen blev det en tur till Kalmar, semesterveckor i Hälsingland, Härjedalen och Medelpad och flera kortare utflykter.

Vår vän Marita tog den här fina porträttbilden på Maken och mig på torget i Enköping. Vi gjorde en dagsutflykt till Fjärdhundraland i Uppland i augusti.

Jag gjorde mitt intåg i 1930-talet på Skansen för första gången i våras, här förevigad i järnhandlarbostaden med min vän Gunnar på besök. Annars var vi pedagoger mest utomhus fram till midsommar ungefär. När jag kom tillbaka för att jobba sista sommarperioden, från mitten av augusti till slutet av september, så fick vi äntligen vara inomhus igen.

Jag gjorde i år även min debut i Delsbogården och fick för första gången bära den oerhört vackra Delsbodräkten. Här med vitrosatröja stickad 1922.

Papper har varit det material jag har haft mest roligt med under året. Bland annat blev det en hel kaninflock till påskbordet.

Blommorna i våra rabatter såg så lovande ut på våren och försommaren, men de där 30-gradersveckorna i mitten av sommaren var brutala. Bland annat satte mjöldaggen klorna i riddarsporrarna så inget blev kvar.

Men vi fick se både vår Austinros och vår nya pion blomma!

En daglilja har stått på min önskelista hur länge som helst. I år kom den på plats och blommade snällt hela sensommaren och långt in på hösten. Sorten heter Pardon Me och blir inte så hög.

Kimonokaninhålet har varit en glädjekälla under hela året, framför allt kitsuke-utmaningarna i Kimono Styling Game på Instagram. Häromdagen räknade jag efter: Jag deltog i hela 25 utmaningar!

Årets sista kitsuke var en kombo av tre teman: Colourful winter, A precious gift och Let’s party. Jag har gjort framsteg, tycker jag själv, sedan mina första stapplande insatser i vintras. Det är bara att fortsätta träna och fylla på med ny kunskap. Att bläddra bort timmarna på Etsy och Ebay och drömma om nya inköp är fortfarande ett kärt tidsfördriv… Jag har i stort inköpsstopp på vanliga kläder fortfarande (vem behöver hursomhelst nytt när man bara umgås med familjen och har zoommöten hemma vid skrivbordet…) men när det gäller kimonoprylar är jag mer lättledd.

Som synes har jag låtit mitt hår växa under året. Det har inte varit så här långt på drygt 20 år. I augusti hade jag dessutom fått nog av karantänens soffpotatistillvaro och tog tag i mina matvanor och min träning. Numera är jag tio kilo lättare och kan resa mig från sittande på ett ben. Bland annat. Vem kunde ana att jag skulle fastna för cirkelträning?

Med handen på hjärtat var det nog delvis Liemannens närhet som fick mig att skärpa till mig, men framför allt glädjen i att vandra och röra på sig, som vi de senaste åren har utforskat både här hemma och i fjällen. Jag hoppas på ytterligare 20 aktiva år och vill ta vara på den möjligheten på bästa sätt.

Ja, det blev ju inte ett så dåligt år trots allt. Jag avslutar med en bild på det absolut godaste jag ätit på mycket mycket länge, ostron med små smakaccenter (sött, surt, salt) ihop med en gose (öl med salt i) från en spektakulär middag på restaurangen Omaka här i Stockholm, ett av få ställen som utgår från sin egen öl när de komponerar menyn. Det här var verkligen en himmelsk kombo!

Bilden överst: Jag började skriva det här inlägget på trettondagen, och då passade det bra med en bild från en av bonaderna i Oktorpsgården på Skansen. Den förste vise mannen ger en kalk till Maria och Jesusbarnet.

Bye bye 2021: Leaving that odd year behind, focusing on all the good things that actually happened despite everything.

Återbrukade julhälsningar

I dag återbrukar jag en ordbild från 2016, ett collage till Alf Henrikssons dikt Visa. Du kan läsa den julhälsningen här.

Här i bloggens gömmor finns också julängelns julhälsning (vars som du kan läsa här), Finn Zetterholms Julvisa från Skytteholms pensionat (finns här) och lite om Charles Dickens A Christmas Carol on Prose (finns här).

Här är allt redo för familjens julafton, där det gemensamma firandet numera traditionsenligt börjar med Kalle Anka och slutar med julklappsspel efter Karl-Bertil. Sedan kommer det att bli sovmorgnar, pussel, sällskapsspel, film och julbordsrester några dagar framöver.

Vi har 10 minusgrader i Stockholm, ett tunt snötäcke och solsken. Perfekt!

Jag önskar alla mina bloggläsare fina och vilsamma helgdagar!

Recycled Christmas greetings: Under the links above you find some of my Christmas greetings over the years. Merry Christmas!

Måndagsmusik: Fiol

Hela dalen såg ut som ett lekfullt månlandskap. Drivorna låg i väldiga runda bullar eller vackert kurvade åsar med knivskarp egg. Varenda kvist hade en stor snöhatt på sig. Och träna såg ut som jättekrokaner komponerade av en sockerbagare med egenartad fantasi.

Så inledde Lisa Rydberg och Lisa Långbacka sin konsert I vinterskrud i går kväll. Omedelbart fick jag tårar i ögonen. Kanske för att citatet kom från Tove Janssons Trollvinter, kanske för att det här med att få höra levande musik fortfarande känns ovant och märkvärdigt, kanske för att vi är mitt i årets mörkaste tid.

Tillsammans bildar Lisa och Lisa duon Lisas. För fyra år sedan kom deras album Fiddle and Accordion Conversations, Sally Wiola Sessions, Vol II. Det är en underbar skiva, där samspelet (”konversationen”) verkligen står i första rummet.

På scen blev det sju resor värre. Helt hänförande. Här är stycket Ad Meridiem:

Lisa Rydberg studerade både folkmusik och klassisk barockmusik på Kungliga Musikhögskolan. Det hade ingen gjort tidigare. 1999 blev hon Riksspelman.

Ett annat av hennes samarbeten har varit Bach på svenska tillsammans med organisten Gunnar Idenstam, där hennes kombination av spelstilar verkligen får blomma ut. Här ett klipp från ett teveprogram från 2009:

Genom hela I vinterskrud-konserten fanns Vintern ur Vivaldis De fyra årstiderna med som ett eko i Lisa Rydbergs fiolspel. Ständigt närvarande. Och när hon spelade Hornpipe av Henry Purcell, ja, då föll tårarna igen.

Det var meningen att Lena Willemark skulle vara konsertens gästartist, men hon hade blivit sjuk. På kort varsel ställde Marie Bergman och Lasse Englund upp som gäster, och det blev ett fint möte mellan två olika musikaliska uttryck.

Men lite saknade jag nog Lenas röst och fiolspel. Som tur är spelade Svenska kyrkan i Hägersten in den konsert de tre gjorde för ett år sedan. Den finns på Youtube (här är länken).

För några säsonger sedan dök Lena Willemark upp i På spåret och rev av en ljuvlig version av Led Zeppelins Kashmir tillsammans med Augustifamiljen:

Den översta bilden är en pressbild från Lisas.

Monday Music: A bouquet of amazingly talented Swedish folk musicians: The duo Lisas with Lisa Rydberg, fiddle, and Lisa Långbacka, accordeon, and the singer/fiddler Lena Willemark.

Annorlunda adventskalender

I år ser adventskalendern här hemma verkligen inte ut som vanligt. Ingen Bamsekalender, ingen kalender från Scouterna och ingen chokladkalender. I stället blev det för första gången Tehuset Javas tepåsekalender.

Jag råkade gå in i deras Stockholmsbutik för några veckor sedan medan jag väntade på en buss och kom ut igen med kalendern och två blå ramenskålar som vi har varit på jakt efter i flera år. Så kan det gå. Det är en väldigt farlig affär med te, kaffe, allehanda godis och godsaker och massor med pynt, porslin och hushållsattiraljer.

Eftersom vi är tre personer i hushållet så får vi sticka ner handen var tredje dag och hugga översta påse.

Häromdagen fick jag Grön fredagsmys med ananas och jordgubb. Jag var inte imponerad.

Däremot har det inte blivit så många digitala kalendrar i år. En av få som jag har hunnit med kan jag dock verkligen rekommendera: Västerbottenslöjds fina kalender på Instagram med massor av härlig slöjd och fina slöjdtips (@vasterbottenslojd).

Jag har tidigare skrivit lite om min relation med adventskalendern genom livet här och här.

A different Advent calender: This year the family Advent calender is a box containing tea bags.

Juliga återbruk

Jag har gått här hemma på sistone och muttrat över att jag inte har någon lust att ta tag i något av mina fyrtiofjorton hantverks- och handarbetsprojekt. Så dök det upp ett externt evenemang och då vaknade livsandarna minsann!

På lördag är det Folkbildning för klimatet hos ABF Huddinge och vi i Hemslöjdsföreningen ska finnas med på ett hörn. Det blir Lappa-och-laga-verkstad och en liten utställning med inslagningsinspiration till julklapparna.

Som du kanske kan gissa av bilden ovan så är det det där med paketinslagningar jag har gått i gång på. Igen. Redan 2015 kladdade jag med stor förtjusning med hemmagjort decoupagelim (se här). Numera kommer dock mitt husrecept från en annan block (här är länken).

Här håller jag på med två askar till helgens utställning. Den vänstra klär jag in med remsor från utländska damtidningar och lite Gudrun Sjödén-katalogremsor. Den högra klär jag in med blått silkespapper.

Överst egenhändigt vikta och klistrade papperspåsar med dekorationer.

Origamiaskar och -påsar blir det förstås också. Den avlånga asken lärde jag mig på Hemslöjdsföreningens senaste digitala origamicafé med Miro Burman. Väldigt fiffig (här finns beskrivningen).

Miro lärde oss också att göra fina pyramidaskar, som man knyter ihop med ett litet band (beskrivning finns här). Till utställningen blev det tre versioner:

Mina sydda presentpåsar och några furoshikivikningar får förstås också komma med:

Jag ska nog knyt om det stora paketet inser jag när jag ser bilden…

Är du i krokarna är du varmt välkommen (här är länk till FB-eventet med tider och hela programmet).

Christmassy gift wraps: How to make gift wrappings from things you already have at home: Repurposed boxes, commercial material and textiles. All items will be part of a small exhibition tomorrow.

Kimono no hi

I måndags var det Kimonodagen, kimono no hi (着物の日) på japanska. Från början var dagen ett inhemskt japanskt påhitt för att marknadsföra ett utdöende dräktskick, i dag är det en global händelse med stort deltagande på sociala medier.

För närvarande är mina kimonoutstyrslar det mest kreativa jag ägnar mig åt, så här kommer några uppdateringar (annars hittar du dem på mitt Instagramkonto @mariasmeningsbyggnad). Jag har tidigare berättat om Kimono Styling Game, där kimonoanvändare världen över tolkar ett givet tema varje vecka, och det är så inspirerande att se alla vackra, roliga och galna utstyrslar som blir resultatet.

De senaste månaderna har jag belönat mig själv för mitt nyttiga leverne med lite kitsuke-shopping på Ebay, så jag haft en hel del nya valmöjligheter.

En gång var det sommar och grönt. Temat var Under Umbrella, men det kom inget regn den dagen vi skulle fotografera.

I samma skogsbacke, men med rosor i bakgrunden, stod jag någon vecka senare, då temat var Flower Power. Min yukata (bomullskimono) har ett mönster med hydrangea (hortensia).

Temat Can You Hear The Music inspirerade mig till en hyllning till Sparksalbumet Kimono My House, som fanns med på den stora kimonoutställningen på Världskulturmuseet i Göteborg (som jag har glömt att blogga om, det måste jag göra något åt). Bilden högst upp kommer från samma kitsuke.

Kimono Hime är beteckningen på en modern kimonostil, där olika element från japansk ungdomskultur och modeuttryck kombineras med kimonon. Temat gav mig en anledning av visa upp plagget som började det hela, min shiborimönstrade bomullshaori.

Nu har det blivit lite mer höstigt ute. Temat är Wedding Guest och jag har plockat fram min mest formella kimono, en iromuji (enfärgad men med vävt mönster). Silverobi höjer formaliteten. På bilden har jag lekt och lagt till några västerländska detaljer.

När det började dra ihop sig till Halloween var temat förstås Pumpkins Everywhere, men här hemma i grannskapet hade de inte hunnit komma fram. Som tur var hade en grannfamilj varit ute i god tid!

Nu senast var temat Autumn All Around. Jag lånade Makens tweedkeps och provade för första gången en kortare kimonolängd ihop med mina svarta mormorskängor.

När jag tittar på bilderna i ett svep så tycker jag nog att jag har blivit bättre på att få till detaljerna snyggt. Jag har också blivit modigare och törs experimentera med roliga accessoarer.

Den här veckan är temat Animal Instinct. Jag har en hypotes byggd på några loppisfynd. Vi får se hur det blir…

Kimono No Hi: Last Monday was The Kimono Day, nowadays celebrated by kimono fans all over the world. I took the opportunity to look through some of my kitsuke attempts from the last six months. Following Kimono Styling Game is about the only creative thing I do at the moment.

Höstlov

Äntligen har jag fått vara faster igen! Det är nästan två år sedan Makens brorsbarn Ebba var här första gången. Hennes storebror Oliver har varit här två gånger, så självklart ska det vara rättvist och två gånger även för Ebba.

Jag hade kontakt med mamma Marie i förväg för att höra vad Ebba ville göra. Så här såg listan ut:

  • Pyssel
  • Fjärilshuset
  • Sushi
  • Temys
  • Film och godis och hänga med er

Första dagen skulle ha blivit en tur till Fjärilshuset i Hagaparken, men oplanerat bankstrul gjorde att vi inte kom iväg. Det fick bli en tur till Kristallparken här hemma i stället. Plus pyssel, temys, film och godis förstås!

På tisdagen gick resan till Hagaparken utan mankemang och vi tajmade både hajpresentationen och matningen av koikarparna. Vi hann också med lite pyssel, temys, film och godis.

Onsdagen var dyster och regnig. Då blev det extra mycket pyssel, temys, film och godis. Dessutom hade jag fått order att sushin skulle vara hemgjord, så det ägnade jag en stor del av dagen åt. Det var första gången jag gjorde egen sushi, och bitarna blev riktigt snygga men höll inte riktigt ihop. Ebba var i alla fall nöjd. Och de smakade bra.

På torsdagen sken solen igen och vi åkte till Eriksdalsbadet, där vi verkligen hade hur kul som helst i äventyrsbadet. En oväntad bonus var att vi också upptäckte Globen inte långt därifrån. Nästa gång blir ska vi åka upp på utsidan och titta på utsikten!

Det blev tacos till middag, men vi hann med temys och fika också, för granne med Eriksdalsbadet ligger fina Wallins konditori, där vi bunkrade lite…

Jag bidrog med några Studio Ghibli-filmer, annars var det Ebba som stod för urvalet. Halva nöjet med att komma till oss är ju just att få bestämma själv och inte behöva kompromissa med tre syskon.

Jag blev uppriktigt förvånad att My Little Pony: A New Generation var så bra som den var!

I går åkte vi till Linköping och mötte familjen som fick tillbaka sin Ebba. Nu är det tomt och tyst här hemma.

Nästa år blir det nästa brorsbarns tur, då kommer Fabian på besök. Det ska bli spännande att få lära känna honom lite bättre.

Autumn break: For the first time in two years I have been on aunt duty again. I had missed it.

Till topps 2021

Min sommarrapportering kom ju av sig i och med blogguppehållet, så nu snabbspolar vi tillbaka till juli och vad som hände efter det här blogginlägget.

Från Hälsingland fortsatte vi norrut och västerut till Tänndalen i Härjedalen, där vi hade hyrt en stuga i en vecka. Den visade sig vara stor och trivsam men lite mycket fokuserad på vinterliv – det fanns till exempel inga rullgardiner i sovrummen.

Till skillnad från Grövelsjön, där vi var för två år sedan, kryllar det av slalomanläggningar i Tänndalen och Funäsfjällen runtomkring. På sommaren satsar man på flera ställen på mountain bike. Även sommartid känns pulsen lite snabbare än i Grövelsjön, vilket märks inte minst i centralorten Funäsdalen, där det är full fart i affärslivet.

Men när man kommer upp på fjället så lugnar allt ner sig. Det finns massor av ”guldturer” att välja mellan, framför allt om man har bil, så att man välja olika startplatser. Vi hade faktiskt en guldtur alldeles utanför fönstret, den gick vi första kvällen.

En dag åkte vi till Tännäs och gick den fina slingan runt om och ovanför samhället. Fjällvråken höll oss sällskap under vår fikapaus.

Vi tajmade vårt besök med firandet av Ölets dag (alltid tredje onsdagen i juli), så det blev rundvandring på Härjebrygg och en god öl som avslutning.

Som synes hade vi tur med vädret även i år. Det var lite regnigt och blåsigt de första dagarna, men sedan blev det bara soligare och soligare.

Vår sista utfärd gick upp till Svansjön, och det blev nog mitt favoritställe. Där hade jag velat stanna längre än bara över dagen.

På vägen upp hittade vi hjortron. Det var första gången jag åt solvarma hjortron direkt från myren, och det var en upplevelse utanpå det vanliga!

Dagen därpå gick Monica och Lars upp igen bara för hjortronens skull. Den kvällen gräddade vi våfflor till efterrätt med rårörda, nyplockade hjortron till. Lyx!

Maken och jag turistade lite grann också. När Monica och Lars jagade hjortron åkte vi till exempel till norska gränsen och dokumenterade ännu ett riksröse.

Vi besökte också Härjedalens Fjällmuseum i Funäsdalen, där jag fick mycket påfyllning till mitt kommande sommarjobb i Älvrosgården på Skansen.

Den här interiören från Fjällmuseet är inte så olik Älvrosgården, men ett sängskåp med inbyggd klocka har vi inte på Skansen!

Sammantaget så var vi väldigt nöjda med vår vecka. Det känns bra att ha fått lite bättre koll på Sveriges till invånarantalet minsta landskap.

Monica och Lars åkte direkt hem, för det var jobbdags för Monica direkt efter vår vandringsvecka, medan Maken och jag snirklade oss åt Sundsvallshållet. Mer om det i ett kommande inlägg!

Ascend 2021!: Thinking back to July and our gorgeous week in the Swedish mountains.