Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Nya bokvänner

sorgosmärta

I våras fick jag en fråga från en avlägsen vän om jag var intresserad av vara med och starta en ny bokcirkel. Jag sa ja. Det kändes lockande att träffa nya människor i ett nytt sammanhang. Dessutom är en bokcirkel i stort det enda sättet att få mig att läsa romaner.

Vår första bok var romanen För vad sorg och smärta av Thom Lundberg, definitivt en bok som jag aldrig skulle ha läst annars. Den var dessutom svår att ta sig in i, eftersom den är skriven på resanderomani. Rätt igenom. Ingen ordlista. Det är bara att kasta sig in i texten och varteftersom förstå vad ord som ”grejj”, ”tradra” och ”morschta” betyder.

Vi får följa en svensk resandefamilj som slår sig ner i Halland. Tidigare har de bott i Jönköping, men de flyr från staden efter ”tattarkravallerna” 1948.

Det är en både sorglig och smärtsam berättelse. Thom Lundbergs språkgrepp låter mig som läsare komma in på insidan. Jag tycker det är genialt.

2831_pod_cover

Romanen gjorde mig och flera andra i bokcirkeln nyfikna på resandefolkets historia. Som tur är finns Bo Hazells faktabok Resandefolket – från tattare till traveller. Mycket läsvärd och i stort väldigt lättläst. Delar av den läste jag som en thriller.

New reading friends: I have joined a new reading club, a good way to learn to know new people. Our first novel took us back in time to the 1940’s and life for a travellers’ family, highlighting a largely unknown and unwanted part of Swedish history.

Annonser

Måndagsmusik: Covers

Jag gillar verkligen covers, alltså artister som gör sin version av andras artisters låtar. Numera är det nästan som en egen musikgenre, det finns många väääääldigt kommersiella samlingsalbum med allt från Bob Marley som vaggvisor till Disney som hårdrock.

För att inte tala om Så mycket bättre

Men ändå. En bra cover gör mig glad. Det blir som en extra dimension i musiken på något vis.

I somras kom ett helt coveralbum från det beninsk-franska krutpaketet Angelique Kidjo. Och då menar jag inte ett album med hopplockade låtar från olika håll (vilket också har blivit en helt egen genre som de flesta musiker ger sig på nån gång under karriären) utan hon har tagit hela Talking Heads-skivan Remain In Light från 1980 och gjort den till sin egen.

Sanslöst bra. Tufft, svängigt, helhjärtat levande… Ett helt okej soundtrack för den kommande veckan helt enkelt.

Monday Music: Covers. I do love a good cover, although today the bad ones are piling up.

This is far from bad though. Angelique Kidjo has taken on the entire Talking Heads album Remain In Light from 1980. Something to start off the week with.

Ermengarde – ingen ordinär typ

Irmgarde

De senaste månaderna har jag umgåtts ganska mycket med den här tjejen. Hon dök upp i mitt Pinterestflöde i våras och jag kände direkt att det där inte var någon ordinär typ.

Det är inte bara jag som faller för hennes utstrålning. Häromkvällen var jag på O’Learys och servitören råkade få syn på henne i min mobil och frågade direkt vem det där var.

Hon hette Ermengarde (eller Armgard eller Irmgard)) von Rietberg. Rietberg ligger i nordvästra Tyskland, där hennes pappa Johann II var greve. Han regerade också över ostfrisiska Harlingerland, om jag förstår min tyska Wikipedia rätt så bodde de mestadels i Esens, ute vid kusten.

Tomring_rietberg_hela

Här har vi hela familjen målad av Hermann Tom Ring cirka 1564. Ermengarde är 13 år och hennes syster Walburg (eller Walburgis) är 7. Det är en i alla avseenden märklig bild.

”COGITA MORI ANNO 1562” står det vid pappa Johann. Han dog det året i fångenskap i Köln (tyska Wikipedia berättar om en ”Niederrheinisch-Westfälischen Kreis”).

Ändå tar han så stor plats i bilden. Eller kanske just därför. Bildytan är indelad i exakta fjärdedelar med den vackra träpanelen i bakgrunden. Varje person har en exakt fjärdedel till sitt förfogande, Johann spränger ut över alla gränser både på höjden och bredden. Hans hatt till och med försvinner ut ur bilden.

Mamma Agnes, änkan, är som en skugga bredvid sin döde make. Hon kämpade i flera år för att Rietberg och Harlingerland skulle gå i arv till döttrarna. Det finns en skugga av utsmyckning vid dräktens ärmar, annars är det svart och vitt som gäller. Sedesamt men ändå modernt. Även hon har hållit i något, men föremålet har blivit övermålat.

Är det det föremålet Johann pekar på med sin handskklädda hand? Eller är det på sina döttrar? I så fall är tavlan kanske en dåtidens kontaktannons. I motsats till föräldrarnas mer nedtonade elegans är döttrarna dränkta i bling-bling och symbolobjekt. Här är det å ena sidan färgstarkt och extravagant, å andra sidan kyskt och höghalsat. Mitt första intryck var definitivt androgynt, jag visste inte om det var en ung man eller en ung kvinna jag såg.

Ermengarde är den enda som möter vår blick. Är det hon som placeras ut på äktenskapsmarknaden med den här tavlan? 1565 blir hon grevinna av Rietberg, medan Walburg ärver Harlingerland.

1920px-Hermann_tom_Ring_001

Tre år senare gifter sig Ermengarde med greven Erich V von Hoya. Samtidigt gifter sig Ermengardes mamma Agnes med grevens yngre bror Otto. Så praktiskt.

Ermengarde blir änka efter sju års äktenskap och gifter om sig ytterligare tre år senare.

Sex år senare, 1584, dör Ermengarde, ungefär 33 år gammal. Hon fick inga barn i något av sina äktenskap och Rietberg går nu i arv till lillasyster Walburg, som också har hunnit gifta sig och fått tre barn. Men bara två år senare dör Walburg, ungefär 29 år gammal.

Strax efter Walburgs död spreds ett rykte att hon dött av av en förgiftad ölsupa. Hennes läkare hävdade att döden var naturlig, ändå dömdes tre kvinnor till döden. De hängdes och deras kroppar brändes.

Mamma Agnes dog 1589.

800px-Rietberg_historische_Ansicht

En bild på slottet i Rietberg ur Topographia Westphaliae av Matthäus Merian den äldre från 1647. Det ser idylliskt ut tills man får syn på galgen och steglingshjulet i fonden till höger.

Porträttet på Ermengarde som jag har på min telefon är ett enkelporträtt som Hermann Tom Ring gjorde, förmodligen vid samma tillfälle som han gjorde det stora porträttet. Du kan se det här. Tavlan ingår enligt indexuppgifterna i Fritz Thomées samling. Han var en tysk konstsamlare av stora mått som dog 1944. Jag har förgäves försökt hitta uppgifter om samlingen finns utställd någonstans.

Familjeporträttet hamnade på okända vägar i England och sågades någon gång på 1800-talet upp i fyra delar för att bli lättare att sälja. Konsthistorikern Paul Pieper köpte döttrarnas porträtt på auktion 1954 (för väldigt mycket mer pengar än han hade mandat för), pappa Johann hittades på ett engelskt slott 1958 och mamma Agnes återfanns så sent som 1989.

Numera finns den återförenade familjebilden på ett museum i Münster. Dit vill jag åka – jag hoppas verkligen att den är utställd. Jag vill också åka till det furstliga residensslottet i Detmold, inte så långt därifrån. Dit flyttade Ermengarde tillsammans med sin andre make Simon VI von der Lippe. I slottet finns ett galleri med alla familjens grevar och gemål, även Ermengarde, avporträtterad kort före sin död.

1500-talets människor kan kännas väldigt avlägsna. Deras livsvillkor var så olika våra, deras värld och vardag så annorlunda. Ändå finns det korn av igenkänning när deras blickar möter våra, skärvor av gemenskap.

Här finns det en underbar samling 1400-tals- och 1500-talsmänniskor från alla möjliga sorters tavlor. Möt dem. Se bortom märkliga poser och konstiga huvudbonader. Se dem i ögonen.

Mer information om tavlan (på tyska) finns här.
Mer information om det furstliga residensslottet i Detmold finns här.

Ermengarde – no ordinary sort: I met her compelling gaze and couldn’t shake her off. I realized at once that she was no ordinary sort.

Her name was Ermengarde von Rietberg, she was the daughter of a count and she lived in what today is the northwest part of Germany in the 16th century. She lead a short and quite sad life but has been made immortal in the amazing family portrait with her father Johann, her mother Agnes and her little sister Walburg.

Ännu en textil teknik

Hur mycket jag än lär mig så finns det alltid något nytt som väntar bakom hörnet. I våras jobbade jag i Hornborgastugan och Finngården på Skansen, två av miljöerna med prova-på-aktiviteter för gästerna. I Finngården visade vi ylleåtervinning och i Hornborgastugan, där det en gång bodde en skomakare, slyngade vi skosnören.

Att slynga är en av många tekniker för att göra snoddar, en dåtida vardagskunskap. Om du har påtat på en påtdocka eller Stick-Lisa så är det samma teknik. Enda skillnaden är att verktyget man använder för att slynga, slynggaffeln, bara har två uddar.

slyngning

Vi slyngade i ull- och lingarn. I början var, som vanligt, det väldigt knepigt att få in den rätta knycken. Framför allt den stumma lintråden var besvärlig. Men övning ger ju färdighet och så småningom hade händerna blivit bekanta med redskap och tråd och hittat sin rytm.

Naturligtvis ”villhövde” jag en egen slynggaffel. Den i trä hittade jag hos Majas Manufaktur (här finns webbutiken). Den är väldigt rejäl, det funkade fint när jag slyngade den stora yllesnodden till vänster (som kanske ska bli ett halsband) men sämre när jag började slynga i lingarn.

På Skansens höstmarknad för några veckor sedan ramlade jag över en liten, nätt och oemotståndlig slynggaffel i ben. Den är härlig att hålla i och en fröjd att jobba med. En lång linsnodd är på gång, om den blir bra ska min Fröjelkula (en sån här) få hänga på den. Jag har försökt med massor av olika metallkedjor, men ingen är riktigt bra.

Vill du prova att slynga så finns det en bra beskrivning här.

Another textile technique: This summer I have learnt to use a lucet. It’s very meditative. I am particularly fond of my bone one (to the right on the picture).

Måndagsmusik: Förlust

Dark Companion släpps den 26 oktober och är Lars Bygdéns fjärde album. Lars tillhör våra avlägsna Sundsvallsvänner och det har varit otroligt roligt att få följa hans musikaliska vägar genom åren. Här finns en liten recension jag skrev för några år sedan.

Det nya albumet påbörjades för fem år sedan och har på alla plan definierats av hans hustru Ulrikas cancersjukdom. Hon gick bort förra hösten.

Här är första singeln We’re not about to fall apart. Sorg, skönhet och vrede i ett musikaliskt krutpaket.

I november gör Lars Bygdén en spelning i Sundsvall och en på underbara Södra teatern i Stockholm. Läs mer här.

Min ambition är att fortsättningsvis publicera ett musiktips eller två varje måndag.

Monday Music: Loss: The first single from the fourth album from Lars Bygdén, on all levels defined by the cancer disease of his wife Ulrika. She passed away last autumn.

Ordbilden 7 oktober

närahåll

Words as pictures October 7: No vision on long distances, up close you find the nuances (Swedish author and comedy legend Tage Danielsson, my translation)

Avstämning (2018:09)

September månad började barbent och slutade i yllestrumpbyxor. Burr, så kallt det blev! Fördelen med regnet var att all växtlighet fick en andra chans och det blev grönare än under ökenveckorna i somras.

Gamla utrotade ettåringar i det som varit våra framsidesrabatter njuter av möjlighetsutrymmet:

istfrabatt

Gurkört och vallmo. Underbar färgkombo. Till och med Maken tycker de är okej nu när det inte finns något annat att vila ögonen på.

Sämre gick det för Mamsens hibiskus, som frodades på uteplatsen tills ett rådjur hittade den. Det blev i stort bara kala pinnar kvar… Nu har den fått flytta inomhus och jag tror den kommer att hämta sig.

I september fick jag till mitt längsta blogguppehåll hittills, vilket väl i sig är ganska talande. Det har varit mycket jobb och fokus på jobb plus Hemslöjdsföreningens terminsstart att hålla ordning på.

Huvudet är fullt av idéer till saker att blogga om, men inga ord har velat komma ut. Så är det ibland. Jag har också gått och funderat på att utveckla bloggen och satsa lite extra på den. Kanske var det lite prestationsångest som kom krypande.

Medan jag funderar vidare på det, så kommer här några detaljbilder från Skansen. Först lite fint, importerat porslin i Bergsmansgården:

bergsmans_detalj

Fin, norsk keramik i Älvrosgården:

älvros_detalj1

Träleksaker och årtal på matbordet i Älvrosgården:

älvros_detalj3

Ett barn som kom in och lekte med träleksakerna namngav dockorna till Peppar och Salt.

En del gäster blir nästan lite upprörda när de hittar gamla årtal i våra hus. De är inte beredda på att husen och möblerna och sakerna är ”på riktigt”. I Älvrosgårdens vardagsstuga har vi flera 1700-talsårtal och i Bergsmansgårdens helgdagsstuga står det 1673 på väggen.

Det är en bra pedagogisk påminnelse att möta människor där de är och att inte ha en övertro på deras förförståelse. Det är ack så lätt att bli hemmablind och medvetet eller omedvetet sätta sig på människor som inte lever upp till ens eget ”kvalitetskrav”.

För åtta år sedan virkade jag mina första Ribben-muddar (Maria Gullbergs beskrivning, finns i nästan alla hennes böcker). De finns ombloggade här.

Lite senare blev det ett par i sockgarn för att matcha min Tony Irving-sjal. De finns ombloggade här.

Och nu har jag satt i gång med ett tredje par. Om jag ska tro bloggen så är det minst ett år sedan mitt senaste virkprojekt. Händerna har inte varit sugna, helt enkelt. Den här gången blir det ett par gråblå (min nya basfärg) i alpacka/silke och ull/silke. Bild kommer.

När det gäller kumihimon så tog jag mig vatten över huvudet genom att försöka göra en snodd av sysilke. Det blev alldeles för småttigt för mig med bara en tråd av varje. Jag har läst på lite och det får gärna vara flera trådar i varje hack, så det ska jag prova nästa gång.

Månadens guldkant var framför allt en kort tur till Visby för att köra över lite grejor till äldste Knallhatten, som nu gör andra året på sitt universitetsprogram där.

visbysept6

När vi var färdiga med det praktiska och lite förtidsfödelsedagsfirande på fina Eden Tapas vid Stora torget fick jag gott om tid för mig själv. Jag promenerade längst havet, klättrade upp i Snäckgärdsporttornen (bilden), strosade runt i stan, åt gott och handlade lite i mina favoritaffärer. Det var sensommar, soligt och varmt och alldeles ljuvligt.

visbysept5

Blomsterprakt i botaniska trädgården.

visbysept1

Allting blommade – rosor, stockrosor, lejongap, till och med blåeld. Jag hittade ett päronträd i en av ruinerna med jättegoda, nyfallna päron.

Visby var mer än vanligt en sagostad. Underbar påfyllning. Dessutom var det stärkande för självkänslan att jag tog bilen över själv och lyckades ta mig både på och av färjan två gånger.

En annan guldkant var mötet mellan Anna Ternheim, Hans Ek och Radiosymfonikerna en kväll på Berwaldhallen. Hennes musik är inte lika dramatisk som Ane Bruns, men det blev bra ändå och det är alltid underbart att komma till Berwaldhallen.

Gruppen i frigörande dans, som jag har tillhört till och från i ganska många år nu, har bytt dag och dessutom fungerade det inte med mina arbetstider i september. Himla trist. Men behovet att röra på mig finns ju fortfarande, så i höst blir det en timme Gaga People i veckan på Balettakademin. Jag är otroligt glad att det numera finns en regelbunden möjlighet till det i Stockholm!

Första gången jag hördes talas om Gaga var 2016 (ombloggat här) och i våras lyckades Annelie och jag ta oss i väg på ett prova-på-tillfälle. Det är mer styrt än 5 rytmer men lika kravlöst.

Här berättar Ohad Naharin mer om Gaga:

Evaluation (2018:09): Lots of work and lots of voluntary handicraft association work produced the longest blog break I have had so far. Golden lines have been some crafting, some culture and a two day break in Visby.