Feeds:
Inlägg
Kommentarer

En dag på stan

Tänk att vardagligheter som att köpa nytt SL-kort, åka pendeltåg och göra ärenden i innerstan kan kännas som ett äventyr! Att dessutom få se en utställning och komma till Skansens klädkammare på klädprovning satte en sällan skådad guldkant på en helt vanlig torsdag.

Den 2 september förra året var Maken och jag på Österåkers konsthall/Länsmansgården och såg deras sommarutställning med korgar (där jag också deltog som utställare, ombloggat här). Sedan dess har det varit aktiviteter online som gäller.

Tills i torsdags. Då passade jag på att besöka HV Galleri och se Boro och svenskt mode, en liten men naggande god påminnelse om ”upcylingens” möjligheter. På bilden ovan ett exempel på Stockholms Stadmissions Remake-serie, där de mönstermixar på allra bästa sätt och göra nya, unika plagg av sånt som vi har tyckt varit onödigt och gjort oss av med.

Susanne Beskow van Deurs köper sjalar på second hand, till exempel piratkopior av olika lyxmärken, som hon plisserar och syr nya sjalar, väskor eller plagg av. Den här ullväskan och det här renskinnsarmbandet grep mig nog starkast på hela utställningen.

Susanne Beskow van Deurs har sina rötter i Dalarna, och den plisserade väskan med hattband är inspirerad av folkdräktens kjolsäck. Banden är inspirerat av Peranders-Karin Starks band till Leksandsdräktens ”kärringhätta”. Jag citerar från utställningstexten:

Peranders-Karin Stark från Tasbäck, Siljansnäs, blev änka med åtta barn i unga år. Född 1878 och död 1965 var hon en personlighet som bevarade gamla traditioner och ett sätt att leva som var på utdöende redan i mitten på (sic!) 1900-talet. Att väva band är en konstart på utdöende, en konst som ärvts från kulla till kulla. Det är inte möjligt att utan mångårig övning väva så tätt som Peranders-Karin gjorde, varken för hand eller med maskin.

Så fint kan man kombinera ett stycke textil- och lokalhistoria med ett vackert hantverk och föremål som siktar mot framtiden.

Ewa Larsson Concept använder också second hand-sjalar men syr vackra kimonor av dem. Väldigt vackra och inspirerande!

Övriga utställare är Takao Momiyama (vars utställning i Simrishamn jag såg förra sommaren, ombloggat här) och Cheap Monday i samarbete med Elis Textil Service. Utställningen pågår bara en vecka till, så har du möjlighet är den väl värd ett besök (sen blir det examensutställning!).

Sen gick jag snett över gatan, uppför backen och in på Skansens Klädkammare för första gången sedan september 2019. Efter vinterstängningen öppnade Skansen igen den 1 april och pö om pö kommer mer och mer museipedagogiska aktiviteter i gång. Flera av mina timanställda kollegor är redan tillbaka, och själv kör jag i gång den 15 maj och därefter några veckor framåt.

För första gången ska jag ta klivet in i 1900-talet och hålla till utanför Järnhandlarbostaden (1930-tal). Den kommande veckan har jag en gedigen lunta bakgrundsmaterial att sätta mig in i. Och jag hoppas på lite bättre väder, nu när jag ska röra mig i nylonstrumpor och inte ha en tjock yllekjol att värma mig i.

Sedan promenerade jag Strandvägen fram och tittade i skyltfönster. Dessutom hann jag köpa te på NK och nypa i nya kläder hos både Nygårdsanna och Gudrun Sjödén. Inga inköp dock men en oväntad frihetskänsla.

Nästa tisdag, den 18:e, har jag bokat tid för min första vaccinspruta. En annan vardag är på väg.

A city visit: After all these months at home a trip on the commuter train and the purchase of a new seasonal pass felt like something special. An exhibition visit and clothes’ fitting at work added to the excitement.

TBT: Origami

Tiden springer just nu.

Häromveckan höll jag min muntliga presentation på japanskakursen. Det gick riktigt bra, men det var en lång väg fram till färdigt manus (tack, Sensei!).

Temat var ”Min hobby” (jo, ibland känns det som vi är tillbaka i grundskolan) och jag berättade om origami. Det är märkligt att tänka tillbaka och inse att jag har hållit på med att vika papper i sisådär 25 år. Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg hur det började, men jag tror att det var med en prova-på-kväll med japanska paketinslagningar. Internet var ju ganska nytt på den tiden, och jag upptäckte att det gick att hitta riktigt många spännande vikbeskrivningar där.

Origami är både skön avkoppling och fantastiskt bra hjärngymnastik.

Den här bilden inledde jag mitt föredrag med. Visst är det en underbar röra? Tyvärr ser Kaosrummet ut så där helt och hållet numera, vilket inte är lika inspirerande.

En kusudama är en hängande boll, gjord av flera moduler som man sätter ihop. Den ovan gjorde jag i inflyttningspresent till Äldsta Guddottern, när hon flyttade till Stockholm. Just det där origamipapperet ska nog påminna om japanska lackarbeten och har en speciell och lite plastig yta. Mycket effektfullt!

Ett annat, liknande projekt var min blomboll:

De här blommorna gör man av fem vikta delar som limmas ihop. Sedan monterar man ihop tolv blommor till en boll. Det tog två år innan jag tordes göra slutmonteringen. Lite sned och vind blev den, men det syns bara om man tittar noga.

Jag har ofta med några enskilda blommor på mina kurser och alla kursdeltagare tycker de är jättefina, men sedan kroknar de när de inser hur många delar de måste göra. Hemligheten är att orka hålla ångan uppe under en längre tid och inte göra för många i taget!

Om du blir sugen så finns det en länk här. Det funkar jättebra att använda många olika sorters papper, men spetsarna blir väldigt ömtåliga om papperet är för tunt. Blommorna ovan är gjorda av tidskriften Hemslöjds lite sträva och stadiga papper.

En av de mest besökta sidorna på bloggen är den här. Där skrev jag bland annat om de här origamistjärnorna, som just då var otroligt beroendeframkallande (länk till beskrivning finns det också):

Stjärnor passar bra till jul, och det gör ju tomtar också. Så här såg 2014 års julkort ut (länk till beskrivning):

Och nu senast så blev det ju ett gäng påskharar till påskbordet (först ombloggade här):

Den 18 maj är det förresten digitalt Origamicafé med Hemslöjden här i Stockholm (här är länk till mer info). Temat är blommor och fjärilar. Välkommen!

TBT: Origami. I can’t believe I have been into origami for more than 20 years! I don’t even remember how it started, only that it has brought me so much fun (and plenty of workout exercise for my poor brain).

Måndagsmusik: Kör

Delvis inspirerade av förra veckans Måndagsmusik (som finns här) firade Maken och jag Valborg i tevesoffan med att se om 80-talsfilmen Streets of Fire. Vi kan väl utan att överdriva säga att varken storyn eller dialogen har åldrats särskilt väl. Men musiken håller, inte bara Jim Steinmans låtar. Och för den som vill få en rejäl dos av 80-talsmode, industrimiljöer och motorcyklar är den en hit!

Därefter gled vi vidare till en spretig men intressant dokumentärfilm av Diana Maria Olsson om Lunds Studentsångare. Titeln Flickan, flaskan och fosterlandet säger en hel del om manskörsarvet, samtidigt som en körsjungande man i dag också kan stå för en alternativ mansroll.

Jag hade tidigare på dagen skrattat gott åt det här klippet i mitt FB-flöde:

Från manskör till kvinnokör. I Rönninge, en liten bit längre söderut här i Storstockholm, finns Rönninge Show Chorus, en av världens bästa barbershopkörer. 2019 vann de en guldmedalj i världsmästerskapen med det här framträdandet:

I mitt nästa liv står några år i en showkör högt upp på önskelistan. Det ser så himla kul ut!

Till sist en helt annan sorts kör. Ett japanskt band, som jag lyssnar mycket på just nu, är Radwimps. Förra året gjorde de en version av sin låt Seikai (Rätt svar) tillsammans med tusen ungdomar. Så här i efterhand kan man fråga sig hur smart det var under pågående pandemi, men det blev i alla fall ett fint resultat:

Monday Music: Choir. Three very different choir adaptations.

Måndagsmusik: Jim Steinman

Det är tur att Fredrik Strage på Dagens Nyheter finns. Annars hade jag missat att musikproducenten Jim Steinman har gått bort.

Jim Steinmans produktioner är ungefär som chokladpudding, underbara i små portioner men lite mastiga i för stora doser. Hans storhetstid i slutet av 70-talet och stora delar av 80-talet sammanfaller med min tonårs- och ungdomstid, så han bidrog definitivt till mitt livs soundtrack.

Överst på Fredrik Strages spellista fanns den här pärlan, som kommer från filmen Streets Of Fire, en riktig filmpärla från 1984:

Det skulle vara ”extra allt” när Jim Steinman producerade. Till Meat Loafs genombrottsskiva Bat Out of Hell från 1977 skapade en titellåt som är nästan tio minuter lång. Den är första låt på skivan med ett nästan två minuter långt intro där Todd Rundgren får ägna sig åt gitarrmisshandel i den högre skolan.

Personligen älskar jag att Roy Bittan (piano) och Max Weinberg (trummor) från The E-Street Band spelar på skivan och att det är väldigt mycket Thunder Road över titellåten.

Som nästa video väljer jag dock den här 50-talsrockpastischen från 1981, där Meat Loaf mötte hårt motstånd i form av en av mina älsklingsmistlurar:

En annan artist som Jim Steinman arbetade mycket med under 1980-talet var walesiska Bonnie Tyler. Vi håller oss kvar i det höga tempot med mycket synttrummor och körer i en låt från 1984 (här kompletterad med en mycket märklig 1800-talsdress):

Till sist min personliga favorit. Låten kom 1987, men jag upptäckte den inte förrän långt senare. Det är nog den enda Jim Steinmanproduktion jag faktiskt äger på skiva. Kombinationen klassisk kör och klassiska körsångerskor är sublim. Och, som någon konstaterade i Youtube-kommentarerna: ”Nobody wore a leather jacket in the rain better than Andrew Eldritch.”

Kan man misstänka att Sisters of Mercy tog över studion där Duran Duran hade spelat in Wild Boys några år tidigare ;)?

Vila i frid, maximalismens mästare!

Monday Music: Jim Steinman. Rest in peace, master of maximalism!

Önskelistan

Varje dag hoppas jag på ett något positivt tecken, hoppas att DN:s Sverigekarta ska vara lite mindre vinröd, hoppas på en liten ljusning. Varje dag blir jag besviken. Just nu verkar all statistik, utom antalet dödsfall, fortfarande gå åt andra hållet. Fel håll.

Inga lättnader. Ingen lättnad.

Jag drömmer om att gå på utställning. Flera museer här i Stockholm har öppnat igen, men för populära utställningar måste man boka tid, och det gäller att jag kan ta pendeln alternativt cykla. Häromdagen började jag kolla lite vilka utställningar som stänger i maj, så att jag åtminstone kan försöka planera in ett besök eller två.

Vivienne Westwood-utställningen på Millesgården stänger den 9 maj. Det känns tveksamt om jag hinner dit.

En spännande utställning om boro och svenskt mode öppnar i dag på HV Galleri. Kanske att jag kan hinna dit innan den stänger den 15 maj.

Almgrens Sidenväveri har en jättespännande utställning, Textil trilogi del 1, som också står uppe till och med den 15 maj. Museet är dock fortfarande stängt, så den känns lite tveksamt att hinna dit (men den finns digitalt här).

Den omfattande Giacometti-utställningen på Moderna museet stänger den 30 maj. Den vore väl själva tusicken om jag inte ska hinna med!

Samma sak gäller den hett efterlängtade boro-utställningen på Östasiatiska museet. Den är öppen hela året ut och en bit in på nästa. Om allt går väl kommer jag att se den i sommar med mina vänner från Japanresan, men jag ser den gärna flera gånger.

Resfebern har också gjort sig påmind igen. Lite oväntat fick den näring av den japanska animen March Comes In Like a Lion (Sangatsu No Lion), som finns på Netflix. Den utspelar sig i stor utsträckning på ön Tsukishima i Tokyo, vid mynningen av Sumida-floden. ”Jag bor i en liten stad vid en stor flod”, säger huvudpersonen, 17-årige Rei. Det tog ett tag innan jag förstod att han menade just den här delen av storstadskomplexet Tokyo.

Förutom att det är en intressant berättelse om Rei och hans brottningskamp med livet så är miljöerna skildrade med stor kärlek och detaljrikedom. Broarna är väldigt viktiga, ovan (och nedan) Chuo-bron till exempel.


På Tsukishima finns fina gamla kvarter, där man bland annat kan äta monjayaki, Tokyos version av kålpannkakan okonomiyaki.

Översta bilden: The Plagiarism av Alexej Druzhinin från Flickr Creative Commons, some rights reserved.
Understa bilden: Chuo Bridge av Guilhem Vellut från Flickr Creative Commons, some rights reserved.

Mer info om platser som förekommer i Sangatsu No Lion finns här.

Wish List: I long for museum visits and some new perspectives. To keep myself occupied I have started a list with things I hope to see in May. Suddenly I also started to long for Tokyo. You can tell I am bored, right?

Den här tiden

Att plocka vitsippor är världens mest tacksamma projekt. De formar sig själva till en fin bukett i handen. En mörkgrön bladkant runtom kommer med på köpet. Och ofta växer de ju i hav, där varje enkel blomma bidrar till en storslagen helhet.

De säger också till när buketten har blivit lagom stor och bollformad. Inget för stort och åbäkigt, det passar inte vitsippans ödmjuka natur.

Lilla Mamsen älskade vitsippor. I mitt minne så satte hon vitsippor i den lilla keramikkrukan nedan varje vår. Jag är så glad att den fanns kvar så att jag kunde ärva den.

I år blev det en lite rufsig kombo här hemma med vitsippor, luktviol, scilla och snödroppsfrön.

En bukett med bara vitsippor fick följa med till minneslunden i Tveta. I söndags var det Lilla Mamsens födelsedag. Hon skulle ha fyllt 95 år.

Minneslunden i Tveta är så här års en enda stor vitsippsbacke ner mot sjön, så min lilla bukett var egentligen helt onödig. Ändå kändes den viktig för mig.

Solen sken över kyrkogården, fåglarna kvittrade och viken av sjön Måsnaren var för en gångs skull nästan alldeles lugn. Däremot blev jag alldeles tagen av alla nya gravar. Pandemin blev plötsligt väldigt synlig och väldigt verklig.

Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det
blir man aldrig glad.

Kristina Lugn (du kan läsa hela dikten här)

This time of the year: Wood anemone was my mother’s favourite flower. Today I brought her some.

Vårnumret av WendelAvisan

Nu har vårens WendelAvisan gått till tryck. Det är mitt åttonde numret som medlem av redaktionen samt formgivare av kulturtidskriften, som är knuten till föreningen Wendelas Vänner med bas i Södertälje.

I det här numret står kvinnliga nätverk i fokus. Bland annat berättar Fatima Bremmer i en stor intervju om sitt pågående arbete med en kollektivbiografi över den så kallade Ligan, ett löst men mycket viktigt nätverk av kvinnliga journalister i början av 1900-talet.

Även Sveriges fåtaliga kvinnliga kompositörer i slutet av 1800-talet hämtade styrka hos varandra när de var ifrågasatta eller rentav nedsablade. Wilhelm Pettersson-Berger kallade till exempel musikern och tonsättaren Laura Netzel i en artikel (eller recension) för ”den stockholmska musikdilettantismens mest hersklystna och fransosgalna skyddspatronessor”.

Det var inte bättre förr.

Mer information om Wendelas Vänner och hur du blir medlem finns här.

Spring issue: I am proud to be a member of the editorial team of this magazine. The spring issue is about early networking.

Delad glädje

I påskas hade vi glädjen att få umgås hela familjen inklusive utflyttad son med sambo. Vi hade filmkväll och jag fick äntligen se den japanska tecknade filmen Kimi no na ha (Your name), som är fantastiskt bra och verkligen kan rekommenderas!

Med en svärdotter som också gillar allt japanskt, så känns det självklart att dela min kimonoglädje med henne. En av de kimonor jag högg på loppis online för en mycket rimlig penning är tyvärr för liten för mig, så den fick hon i påskpresent. På påskdagen firade vi med en gemensam kitsuke.

Gatljuslampans sken är inte det bästa för färgåtergivning, men svärdotterns kimono är kallgrön, nästan mörkturkos, medan min är mer klart grågrön. Den har förresten inte blivit presenterad på bloggen tidigare, jag köpte den och två nagoya obi från en holländsk kimonosamlare i vintras.

Veckans tema i #kimonostylinggame var Mr and Mrs Rabbit. Japaner älskar sina kaniner, så det gör många i kimono-communityn också.

Det fick bli varsin liten, liten origamipåskhare att hänga i obijimen.

Nu har jag svärdotterns födelsedagspresenter fixade för lång tid framöver. Bara en kimono kommer hon ju inte långt med, en nagajuban och några obi och kanske några accessoarer ska jag också hålla utkik efter.

Då och då blir det ju en sväng på Ebay eller Etsy, ett av få nöjen i dessa sega coronatider. Mycket hamnar bara i min önskelista, men rätt som det är kan jag inte hålla mig utan klickar hem något nytt.

I det senaste paketet var det en nagoya obi i kasuriväv. Det betyder att man har färgat garnet i olika färger innan man väver (eller har reserverat delar så att det inte har färg alls), så att det blir flammigt. Här är det blått och naturfärgat som dyker upp i bland och gör ytan levande. Jag tror också det finns betydligt mer blått i väven som inte syns men bidrar till vackra färgskiftningar.

Paketet innehöll också två platta obijime, en i mer dämpade färger och en som nästan är neongrön, även om kameran inte riktigt vill fånga färgen.

Det där med koordination är ju hälften av grejen med kitsuke. I söndags blev det därför obiknytningsövning och koll på hur tre olika obi ser ut tillsammans med min övningskimono.

Här min riktigt kallgröna mjuka obi (heiko obi) i en fin rosettform. Den här obin går riktigt ton i ton med svärdotterns kimono, så jag hoppas få knyta in henne i den vid tillfälle.

Efter att ha tittat på bilderna från i söndags har jag förresten bett Maken påminna mig om att jag ska ”slå fram” kimonoärmarna vid nästa fototillfälle… När det gäller kimonoetikett har jag verkligen mycket kvar att lära.

När jag ändå håller på och bekänner mina inköp, så kan jag visa tre lite mer tjusiga nagoya obi, som jag budade hem i vintras.

Cirkelmönstret till vänster kallas för shippou (sju ädelstenar). Det är ett buddhistiskt inspirerat mönster som kan upprepas oändligt.

The name refers to the seven treasures of Buddhism: gold, silver, lapis lazuli, crystal, agate, red pearl, and carnelian. These correspond to faith, perseverance, humility, doing no wrong, mindfulness, concentration, and wisdom.

https://yunomi.life/blogs/discover/the-world-of-japanese-patterns

Sexkantsmönstret på samma obi kallas för sköldpaddsskalsmönster och symboliserar lycka och välstånd.

Den röda obin i mitten har en enkel med guldgnistrande dekor av en plommonblomma och mogna plommon. Även om japanerna älskar sina blommande körsbärsträd, så är nog plommonet Japans nationalfrukt. Om jag vill följa årstiderna så kan jag använda den här obin redan i vinter för att markera längtan efter den tidiga våren.

Silverobin har ett krysantemummönster. Krysantemum associeras med hösten.

Kimonostylinggame-temat den här veckan är Shiny Bling-Bling. Det kommer att innebära lite helgnöje med min lila iromuji och den vänstra, orange-laxrosa obin med mycket guld.

Under kvarvarande arbetsvecka ska jag försöka hinna bläddra lite i ett annat nyinköp.

Den dök upp som tips i en av mina Facebook-grupper och innehåller alla möjliga föremål, inte bara textilier. Dessutom är texten både på engelska och japanska, så den är ett utmärkt övningsobjekt.

Först måste jag dock komma i kapp med mina vanliga inlämningsuppgifter i kursen, just nu ligger jag aningen sent med det mesta. Hepp hepp!

Shared joy: I have brought my daughter-in-law down into the kimono rabbit hole and we spent Easter Day with kitsuke practise. Some new kimono items (and a book) have also found their way to my home over the winter.

Gröna förhoppningar

I helgen var det dags för vårröj i våra rabatter på framsidan. Trots det bistra aprilvädret hittills så börjar det växa saker lite överallt. På bilden ovan syns en koreansk plymspirea.

Vi la ner rätt mycket jobb på att nystarta de här rabatterna förra året (läs till exempel här och här) och nu är det jättespännande att se vad som har överlevt (och försöka komma ihåg vilka kommande planer vi diskuterade).

Stormhatten (ovan till vänster) är verkligen på hugget!

Min alliumrad är också på god väg. Den går rakt igenom bägge rabatterna och meningen är att de ska få ha scenen för sig själva innan allting annat har kommit i gång på allvar.

Allra mest nyfiken är jag på vår David Austin-ros, som vi köpte i Helsingborg förra sommaren, och pionen Philippe Rivoire, som vi köpte på Zetas i Huddinge.

Men är det inte någon som har varit och nibblat på pionen??? Morr! Samma sak med tulpanerna i pallkragarna på baksidan. Så här års är man verkligen primörleverantör till de fyrbenta grannarna.

Så här års dyker till exempel den här dikten upp i mitt lilla huvud. Eller den här.

Green hopes and expectations: It is time to start working in our little garden.

Påskharar

I går kväll ordnade Hemslöjden här i Stockholm ett digitalt Origamicafé med Mihiro Burman som värd. Det blev väldigt lyckat med ett 50-tal deltagare. Mihiro hade förberett några påskinspirerade modeller och vi vek tillsammans efter hennes instruktioner.

Jag ska göra en muntlig presentation på japanska om min hobby origami i april, så det passade bra att bli lite inspirerad samtidigt som jag övade på handgreppen. Dessutom hade jag häromdagen suttit och svurit över en hopplös kaninbeskrivning i en av mina origamiböcker, så jag blev väldigt glad över den modell som Mihiro visade.

Kaninen förekommer ofta i japanska folksagor och sägner. Bland annat sägs mönstret på månens yta föreställa en kanin som stöter mochiris i en stor mortel.

Oftast gillar jag att göra användbara saker i origami, till exempel askar eller kuvert, men det är också något väldigt tillfredsställande med att att göra saker som inte har någon funktion alls.

Jag har fortfarande lite problem att få till fötterna, så jag ska fortsätta öva och göra några kaniner till. Förmodligen kommer de att få bli påskharar på matbordet i påsk.

Dessutom är veckans tema i #kimonostylinggame Herr och fru Kanin, så jag ska nog försöka få till en pytteliten, som jag kan hänga i min obi.

Beskrivningen till kaninen finns här (den är på japanska men med ganska tydliga bilder). Andra kaniner, ägghållare med mera med påskanknytning finns här).

Easter bunnies: Brushed up my origami skills with a digital meet-up yesterday. Now we have an Easter bunny invasion incoming at home.