Feeds:
Inlägg
Kommentarer

TBT: Kejsarinnan Eugénie

För tre år sedan snubblade jag över den sista franska kejsarinnan Eugénies tragiska livsöde från modeikon till en ensam, gammal dam som överlevde ett flertal av Europas kungahus.

Hon var född i Granada och hennes fullständiga namn var Doña María Eugenia Ignacia Agustina de Palafox y Kirkpatrick, 16:e grevinnan av Teba, 15:e markisinnan av Ardales.

Hela den sorgliga historien finns förstås att läsa på Wikipedia (till exempel här).

Då höll jag på med research för en artikel om 1800-talets dammode till WendelAvisan, den fina kulturtidskrift som jag har glädjen att få arbeta med två gånger om året. Nu är vi på gång med vårens nummer, som kommer i mitten av april.

Porträttet ovan målades 1860 av Franz Xaver Winterhalter, en fashionabel, tysk krinolinmästare som blev hovmålare hos det franska kejsarparet. Ett böljande porträtt av kejsarinnan Eugénie med hovdamer finns i mitt ursprungliga blogginlägg från 2018 (nämligen här).

TBT: The last French empress: Three years ago I stumbled upon the glamorous empress Eugénie and the sad story of her life. The portrait is painted by Franz Xaver Winterhalter.

Grönt

Vi fick några veckor med riktig vinter i Stockholm, men vips så blev det väldigt mycket vår väldigt plötsligt. Nästan lite snopet.

Det är egentligen alldeles för tidigt för saker att börja växa i rabatterna på allvar, men ovan bildbevis på att alliumlökarna, som jag flyttade från rabatten på baksidan till rabatten på framsidan, verkar ta sig.

Förra året drog jag upp borstnejlikor från frö men hade inte riktigt greppat att de är tvååriga…

Det ser ut som en grön kalufs i ena hörnet av rabatten. Jag kommer nog att behöva gallra lite om något mer ska få plats just i det hörnet.

Förra året bytte vi också perennfrön med några goda vänner. Nu har Maken fixat en egen låda för dem och satt både stockrosor och aklejor.

Det börjar helt klart spritta så smått i odlingsnerven. Jag ska dock inte sätta lika många shisoplantor som förra året och göra ett nytt försök med den gröna shison (den kom inte upp alls förra året).

Som vanligt så här års så börjar jag mumla på Snigelns sång av Gustaf Fröding. Jag gjorde en ordbild till den för några år sedan, den finns här.

Green: It is too early, but there are already signs of green in our flowerbeds.

TBT: Kröller Müller-museet

För åtta år sedan var vi i Holland och försökte möta våren. Det gick inte alls, det var svinkallt. Jag tror till och med att det kom lite blötsnö på oss vid något tillfälle.

Men trevligt hade vi förstås. Våra vänner Marieke och Jos tog med oss till Kröller-Müller-museet, en fantastisk privatsamling konst med fokus på sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. En helt berusande konstupplevelse (som jag bloggade om här).

Om jag hade fått ta med mig en enda tavla hem hade jag valt Vincent van Goghs potatisar:

Nu när världen ser ut som den gör försöker jag trösta mig med allt vackert och spännande som jag i alla fall har sett och upplevt genom åren. Förhoppningsvis kommer det nya tider och går nya tåg så småningom.

Foto översta bilden: Kurt Nord

TBT: The Kröller Müller Museum in the Netherlands is one of my best art experiences ever. It is eight years ago now. My favourite was the potatoes by Vincent van Gogh.

Måndagsmusik: Nya bekantskaper

Förra veckan var det nostalgi som gällde, i dag är vi tillbaka i nutiden med tre artister som jag relativt nyligen har snubblat över på Spotify med hjälp av diverse algoritmer och förslagslistor.

Sylvie Kreusch är från Belgien och det här är hennes senaste singel, som släpptes i höstas:

Jag ska utforska hennes musik vidare och också hennes pojkvän Maarten Devoldere, som gör musik under artistnamnet Warhaus.

Lite längre norrut, i Amsterdam, finns bandet Klangstof, enligt Wikipedia det första holländska band som fick äran att spela på Coachella-festivalen. Den här låten kom i november förra året:

Indie folk pop spun of mirth and melancholy.

Det är allt man får veta om The Woodlands på deras Facebooksida. Och på bilden syns två personer. På Wikipedia finns ingenting.

Den här senaste singeln släpptes hur som helst i februari i år:

Monday Music: New acquaintances: Last week’s nostalgia has given way to three new tracks from artists that I haven’t met before.

Måndagsmusik: 70-tal

Förra söndagen ägnade Maken och jag en stor del av dagen åt musiknostalgi. Dels hade vi sett ett avsnitt av Anders Hansens Din hjärna om minnen (finns på SVTPlay), dels läste vi DN:s söndagsartikel om musikforskning, där de hävdade att musiken vi lyssnar på som 14-åringar definierar oss för alltid (lite hårdraget).

Naturligtvis var vi tvungna att se om vi kunde verifiera forskningsresultaten. Mitt magiska år i så fall är 1976 och Makens 1974. I DN kunde man snabbt få fram en tio-i-topp-lista för respektive år. På min lista finns bland annat ABBA:s Dancing Queen och Boney M:s Daddy Cool och Tina Charles I Love To Love. Jo, visst är de generationsdefinierande, men nog inte dem jag lyfter fram som identitetsdanande.

Vid en titt på Poporamas Smash Hits från augusti 1974 fram till kanske nån gång 1979 (finns förstås på Wikipedia) är det andra låtar som ger mig mer hugg i hjärttrakten. Till exempel den här:

I dag är det nästan alltid Ballroom Blitz som spelas på nostalgiradiokanalerna, men det här var min första och största hit med Sweet. Jag har de flesta av deras album, som snurrade flitigt hemma på skivspelaren.

Jag har tidigare skrivit om radions betydelse för musiklyssnandet (till exempel här). Jag är lite för ung för Tio-i-topp, men Svensktoppen och Kvällstoppen och så småningom Poporama, Eldorado och Radio Luxemburg tillhörde mina musikaliska inspirationskällor under 70-talet.

Jag ska heller inte underskatta poptidningen Tiffany, som klev in i mitt liv redan som 12-åring (se omslagsexempel ovan, lånat från den här fina nostalgisajten). Överhuvudtaget tyckte både Maken och jag att våra musikaliska identiteter började formas redan där.

Genom åren har jag skapat en formel för min favoritmusik: Den ska vara en perfekt balans av hjärna, hjärta och muskler. Om Sweet ovan hade tyngdpunkten på musklerna, så hade det här bandet tyngdpunkten på hjärnan:

Min bästis Karin och jag satt med lexikon och försökte dechiffrera The Sparks mångordiga och mångtydiga sångtexter. Det gick väl sisådär… men roligt hade vi och musik fick en ny dimension.

You hear the thunder of stampeding rhinos,
elephants and tacky tigers.
(This Town Ain’t Big Enough For The Both Of Us)

Hjärtat då? ”Tjejtjusare” som Donny Osmond och David Cassidy fick tjejerna att svimma, men ingen av dem gjorde musik som var något att ha. Mitt val föll på David Essex, den mörkögda snyggingen på Tiffanyomslaget ovan.

Rock On släpptes faktiskt redan 1973.

2019 var David Essex och Suzi Quatro ute och turnerade tillsammans. Det är väldigt rart att se dem i tevesoffan:

Britterna verkligen älskar sina popartister! Popmusiken där är en angelägenhet för alla, oavsett generation.

Själv tycker jag det är roligt att ibland gå tillbaka i tiden och minnas vem jag var då med hjälp av musiken. Däremot har jag ingen lust att stå där och stampa jämt.

Monday Music: 70’s: Music research says the music we listened to when we were 14 defined us for life. For me I must say it even started a little earlier.

Konsten att klä sig

Det är en sak att ha en samling med kimonoprylar och en helt annat att verkligen få på sig en kimonoutstyrsel (det som också kallas att göra en kitsuke = konsten att klä sig). Som tur är finns det ett gäng duktiga kimonomänniskor på Youtube, så med datorn i ena handen och alla knytband man behöver i den andra, har jag dragit mig tillbaka till ett rum så långt från övriga familjen som möjligt och övat. Och övat lite till. Och svurit. Och börjat om.

Att ha ett tema att utgå från ger förstås lite extra inspiration, även om det känns oerhört läskigt att visa upp sin oerfarenhet. @kimonoteka är värd för kimonoutmaningen #kimonostylinggame, där varje vecka har ett tema och man redovisar på Instagram (där jag förresten heter @mariasmeningsbyggnad om du vill följa mig).

För två veckor sedan var temat Warm accessories, vilket passade bra med tio minusgrader här i Stockholm och en strålande februarisol.

Min fårskinnsväst både bidrog till temat och dolde diverse knöligheter kring obin. Meningen är att kimonon ska bli en snygg, vikt kant där. Den är inte lätt att få till.

Övriga accessoarer var mina broderade muddar, vävd yllehalsduk och basker.

I dag var förstås temat Love Is In The Air. Jag letade fram ett bomullstyg med hjärtan på och snabbsydde en enkel obiage (extraknyt till obin) och en ny krage till underkimonon. Det blev också två virkade hjärtan i silvermetallicgarn.

Kimonon på de första två bilderna är min lila iromuji i silke. Iromuji betyder att den är enfärgad, men som du ser har den ett vackert vävt mönster.

Kimonon från i dag är en komon i polyester. Komon betyder att den har ett tryckt mönster, ju mer småmönstrat desto mer informell. Den är gammalrosa och rätt urblekt på sina ställen, men den var billig, är tillräckligt stor och är bra att öva på. Och funkar att gå ut och dricka öl i!

Denna kitsuke var min första brottningsmatch med min nagoya obi. Den är dubbelt så bred som de hanhaba obi jag brukar använda, viks på mitten runt midjan men fälls ut på hel bredd baktill.

Arrangemanget är en så kallad otaiko, en snygg vardagsmodell. En del obiarrangemang fixar man på magen och drar runt till baksidan, men den här fixas direkt på ryggen. En spegel är förstås en stor hjälp, men helst skulle jag nog behöva två. Det allra viktigaste tror jag dock är att öva på och få in känslan i händerna.

Att hantera fyra meter silkesobi i full bredd är lite som att brottas med en halkig boaorm. Jag gjorde nog fyra försök i dag innan jag fick till det i alla fall någorlunda, och det känns som ett hyfsat rejält träningspass.

Som synes blev min otaiko lite sned, men det upptäckte jag inte förrän jag såg den på bild (det är förresten förstås Maken som har fotograferat). Nu är den justerad och får räknas som ett helt okej första försök.

I dag övar jag dessutom på att ha kimono på mig i vardagen. Rak i ryggen blir man!

The art of dressing: It is called kitsuke i Japanese. Today I wrestled a nagoya obi for the first time. Victory ensued, kind of anyway.

Teckentydning

När jag tittar bakåt i min egen historia så är det inte så konstigt att jag håller på att brottas med japanska i dag. Det där med bokstäver och alfabeten har jag fascinerats av nästan jämt. När jag har varit i Grekland blir jag inte nöjd förrän jag har fått koll på det grekiska alfabetet och åtminstone kan läsa vad det står på skyltarna, även om jag inte förstår.

På bilden ovan ser du pärminsidan av en liten anteckningsbok, som jag har i min bokhylla. Jag skulle tro att den är från tidiga tonåren nånstans, kanske påbörjad lite tidigare.

I anteckningsboken har jag noterat chiffer, de flesta egenpåhittade. Förstasidans Dadda-urka är dock ett klassiskt scoutchiffer.

Vid den här tiden i livet hade jag också studerat lite stenografi, inspirerad av min 13 år äldre kusin, som jobbade som sekreterare och pluggade stenografi på kvällskurs.

Det här chiffret har jag hittat på själv. Det använde jag så ofta att jag kunde det utantill. Som synes har jag också lagt till uttal.

I mitten av tonåren kom jag med i Haradrim, Tolkien- och fantasysällskapet i Södertälje (här finns en länk till en artikel om oss från 1978, sparad av min kompis Jörgen). En av de saker som jag grottade ner mig i var förstås ett av Tolkiens skriftspråk, det som alverna använde och som heter tengwar eller feanorisk skrift.

Här står det Tengwar på tengwar :).

I dag finns det en sida om Tengwar på Wikipedia (här), men på den tiden fick jag nöja mig med den lilla introduktion som Tolkien själv skrev i appendixet till Sagan om ringen och några av hans egna exempel, som fanns i böckerna.

Porten till Moria (ovan) är ett sånt exempel. Dessutom skrev Tolkien engelska texter på tengwar med särskilda (och odokumenterade) tecken för de engelska språkljuden. Åh, vilken lycka att få dyka ner i en sån!

Självklart har jag också hållit på en del med kalligrafi genom åren. Jag kan grunderna men har dåligt med tålamod för allt förberedelsearbete för ett riktigt väl genomfört arbete. Plus att jag är lite för lat för att träna ordentligt.

Och nu är det kanji som gäller, det vill säga från början kinesiska ordbilder, som används i japanskan tillsammans med stavelsetecken (hiragana och katakana). Kanji består av byggstenar, som kallas radikaler, som sätts ihop på olika sätt. Det är en sorts språkligt Lego, krångligt och utmanande men också himla skoj när man knäcker koden. Det går att begripa sig på nya ord om man kan de olika delarna. Lite märkligt känns det dock att inte ha en susning om hur de ska uttalas.

Alla kanji har en ritualiserad ordning för hur de ska skrivas, så det är bara att följa instruktionerna och öva, öva, öva… En oväntad fördel är att även min vanliga handstil har blivit bättre av allt handskrivande. Muskelträning i det lilla! Det kanske är dags att ta fram kalligrafiövningarna igen…

Decoding the signs: At the moment it is Japanese kanji. Through the years there have been calligraphy, stenography, ciphers and Professor Tolkien’s Tengwar writing script. Among other things.

Måndagsmusik: Mjukt

Snö och minusgrader. Riktig vinter för en gångs skull. Solsken och hög himmel. Ljusa nätter med snöglitter i månsken och mörklila skuggor. En alldeles särskild sorts tystnad. Alla hårda kanter är dolda, allt är inbäddat i mjukhet.

Den här måndagen kräver musik med samma sorts mjukhet.

Erato slog igenom 2011 med ett Youtubeklipp, där de sjöng Robyns Call your Girlfriend. Då var de en trio, numera är de en duo bestående av Ebba Lovisa Andersson och Petra Brohäll. De har specialiserat sig på akustiska covers med precision och innerlighet.

Nu senast har de tagit sig an Fleetwood Macs Everywhere med den äran.

För några år sedan dök helt oväntat den tyske artisten PeterLicht upp i mitt Spotifyflöde. Han har en sparsmakad utgivningskatalog med fem skivor på 20 år. En del av hans låtar är ironiska och corny, men rätt som det är bryter ett mjukt allvar igenom.

Alldeles nyss kom en ny singel, som heter Dämonen. En försmak av ett nytt album, som ska komma i mars.

Skottland heter Caledonia på latin, och 1977 skrev Dougie McLean en sång med samma namn, som handlar om hemlängtan. Den har blivit en inofficiell skotsk nationalsång och spelats in av ett otal artister.

Nu senast har jag hittat en sprillans ny version med sångerskan KT Tunstall och sångaren/skådespelaren/mångsysslaren Alan Cumming. Bägge två är skottar, förstås. Det känns som om den skotska turistnäringen har sponsrat videon, men sången är finstämd och inte lika vräkig som videon.

Dessutom önskar jag verkligen att det fanns ett Youtube-klipp med sångversionen av Little Star med Songs of Boda, men det gör det inte. Så den får du leta efter på Spotify om du är nyfiken.

Monday Music: Something soft, like snow.

Virkmånad

De senaste åren har det inte blivit så mycket virkat. När jag kollar bakåt i bloggen hittar jag till exempel bara ett par virkade muddar och två par smygmaskvirkade från förra året. Det var väl varit en kombination av brist på energi och brist på inspiration. Kombon har inte bara drabbat virkningen utan i stort allt mitt handarbete.

Den gångna helgen har dock virkningen fått en nystart. Det är kreatören och idésprutan Maria Yvells förtjänst. Under sitt alias Virka Dygnet Runt har hon bestämt att februari ska bli en virkmånad.

Varje dag har ett tema och man virkar nytt eller visar färdiga saker. Redovisningen görs på Instagram.

– Men det är ju inte februari än? sa Maken när jag började rota runt i korgen med yllegarner.

– Nä, men jag måste ju hinna komma i gång! svarade jag.

Min allra första virkbok var Börja virka av Sys Fredens. Där finns ett mönster på en enkel poncho gjord av två avlånga stycken, som virkas ihop kortsida mot långsida. Hennes garn är betydligt tjockare än de blandade, tvåtrådiga yllegarner jag hittade, men det gör ju ingenting när man har mått att virka efter. Så i stället för 26 maskor blev det 36, och i stället för virknål 10 blev det virknål 7.

Som du ser på bilden överst så blir randigt i det ljusa och mörka blå nyanser. Jag kanske slänger in lite vitt och lite ljusgrönt också. För en gångs skull virkar jag bägge styckena samtidigt, tanken är att de ska likna varandra men inte vara exakt lika.

Två avlånga stycken är kanske inte världens roligaste virkning men ett perfekt projekt för digitala möten.

Jag har fått några idéer på andra, lite mindre projekt, som jag också ska försöka hinna med under februari. Framför allt ska jag gräva i arkiv och lådor för att berätta om färdiga projekt. Det är inte alls omöjligt att några gamla godingar dyker upp här på bloggen också, så räkna med lite virkfokus i februari!

Om du vill kolla in Virka Dygnet Runts webb och läsa mer om projektet, så har du länken här.

Maria är också med och ligger bakom Gerillaslöjdsfestivalens initiativ 1 meter mening, där alla är inbjudna att skapa textila remsor med valfri text. Övergripande tema är Gemenskap. Läs mer här!

TBT: London

I början av januari för tre år sedan var Maken och jag i London. Igen. Jag har inte riktigt koll på hur många gånger vi har varit där under den här bloggens livstid.

Vi såg bland annat den fantastiska Christobal Balenciaga-utställningen på Victoria & Albert Museum (ovan). Så småningom kom den till Textilmuseet i Borås också, men vi var lite otåliga…

Maken gjorde en rumpspaning på Victoria & Albert Museum…

Vi hann med några fler museer, åt gott och drack en massa öl. Jag fick också oväntat tillfälle att hänga med Titus van Rijn.

Resan är ombloggad här och här. I år, liksom förra året, får man nog leva på reseminnen från förr. Dessutom försöker vi hålla oss på jorden numera och skippa flyget, så London får nog vänta tills tågförbindelserna från Sverige till Europa har blivit bättre.

TBT: London. Three years ago we spent some happy days there. Now we have to make do with the memories.