Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Livelixiret

Kaffe är inte min grej. Jag dricker te. Lilla Mamsen blev magsjuk efter att ha druckit kaffe när hon var i tonåren, så det var te som gällde hemma. Och så har det förblivit. Kaffe är en av få livsmedel som får min mage att protestera (men det går bra med whisky, vispgrädde och farinsocker).

Länge var det bara svart te som gällde och helst nån variant av Earl Grey. Jag drack med en sockerbit eller motsvarande mängd honung och det var viktigt att muggen var tillräckligt stor. Gärna jättestor.

Rekordhållaren är den här muggen från Indiska som rymmer 7 deciliter.

För ett par år sedan började jag äta mycket leverpastejmackor på morgonen för bättre järnvärden, och då gick jag över till rooibos till frukosten, som är snällare mot kroppens järnupptag än det svarta teet.

När jag kom hem från Japan för snart två år sedan hade jag övat mig på att dricka det japanska gröna teet och framför allt blivit förtjust i den rostade varianten, som heter houjicha. Sockret och honungen fasades ur och då blev det inte så viktigt längre att muggen rymde många deciliter.

Förra sommaren fick jag en loppisfyndad, liten tekanna och köpte två fina temuggar från Form från Skå och de har varit en viktig del av mitt hemmajag sedan dess. Inget Zoommöte utan att de är med.

I våras var det tetema i Kimono Styling Game, och då fick naturligtvis mina vardagsälsklingar vara med.

För några veckor sedan var jag och fika hos min kompis Elisabet, och vi började prata om te och teprovning. Då flammade mitt begär efter ytterligare en tekanna upp, en riktigt liten som man kan brygga direkt i och som räcker till två, små koppar.

Våra tediskussioner slutade med att vi bokade in oss på en provning av japanska teer hos Yuko Ono, som i 15 år har importerat japanska teer och tetillbehör till Sverige. Hon har en fin lokal i Aspudden, där hon både har försäljning och olika evenemang.

Tyvärr hade jag glömt kameran hemma, så det blev inga bilder från den ljuvliga provningen med sex olika sorters te och tre fantastiskt goda, japanska kakor.

Vi köpte båda förstås med oss te hem, och jag hittade en liten kanna av precis den sort jag längtat efter, som jag inte kunde motstå. Den rymmer lite drygt tre deciliter, precis lagom för den där provningen för två. Den är så oerhört nätt, gjord av riktigt tunn keramik med fina glasyrdetaljer.

Jag insåg också att det är kul med vit insida på kopparna vid en provning, så att man även kan bedöma färgen. Yuko-san hade många olika fina att välja på, till slut lyckades jag bestämma mig för en sort med fin dekor och som inte kändes för pyttig.

Hittills har jag bara provat att brygga houjicha i kannan, och det funkar jättebra. Lite drygt tre deciliter passar utmärkt att hälla upp i vanlig mugg.

Mitt vanliga frukostte drack jag i en av de nya kopparna. Den var väldigt god att dricka ur, kanten är riktigt tunn och koppen ligger bra i handen.

Min smakutveckling när det gäller te går att följa här på bloggen, förslagsvis med start här och här. Utvecklingen på senare tid har jag skrivit om här och här och här.

Elixir of life: I am a tea drinker. It started with black Earl Grey and kept that way for many years, but in recent years I have embraced rooibos and Japanese green tea. It is still a learning process that I enjoy very much. My favourite pots and cups have changed over the years as well.

Måndagsmusik: Sväng

Jag brukar ju säga att bra musik handlar om proportionerna mellan hjärta, hjärna och muskler. Men det finns en fjärde komponent också: Höfterna. Svänget helt enkelt.

Så i dag ska det handla om sväng.

Viktor Olsson är en av mina favoriter i den unga generationen av svenska musikskapare. Hans senaste alster doftar gospel och får mig att längta efter långa tågresor ut i Europa. Men vem kom på den riktigt dåliga idén att dista sången???

I den lite äldre generationen är Magnus Carlson ett pålitligt kort. Nyligen kom en ny EP, där han samarbetar med The Kevin Fiegier Collective. Weeping Willows senaste album After Us var ett allvarligt och tätt sammanhållet temaalbum om vår miljö, Titellåten till nya EP:n är betydligt mer uppsluppen.

För 14 år sedan ledde det oväntade samarbetet mellan sångarna Robert Plant och Alison Krauss och producenten T Bone Burnett till albumet Raising Sand, en kritikerhyllad storsäljare som tog hem massor av Grammys och andra priser.

Att få till en uppföljare har tagit sin rundliga tid, men nu i november kommer Raise the Roof. På det första smakprovet har det satt tänderna i en Lucinda Williams-låt från 1998. I Robert Plants och Alison Krauss version låter det som något den unge Elvis hade kunnat gjort.

Monday Music: Groove. Is ”groove” a good English word for the thing in music that makes your hips and feet move? I hope so.

TBT: Den första WendelAvisan

För fyra år sedan gjorde jag mitt första nummer av WendelAvisan, kulturtidskriften som är knuten till föreningen Wendelas vänner med säte i Södertälje (ombloggat här). På omslaget Helga Henschens underbara fontän Dafne, som har stått i Lunagallerian i Södertälje sedan slutet av 1970-talet. Nu ska Lunagallerian rivas på grund av mögelproblem (hus blir tydligen inte särskilt gamla nuförtiden…) och Dafnes framtid är oviss, så vitt jag förstår.

Avisan tuffar dock på med sina två nummer om året. Även under pandemin, när det var frustrerande att inte kunna träffas i redaktionsgruppen, så lyckades vi få till välmatade och innehållsrika nummer.

För någon månad sedan kunde vi träffas igen för första gången sedan vintern 2020 och gemensamt sätta tänderna i höstens nummer. Bland annat fyller Avisan 25 år och det ska naturligtvis uppmärksammas! Det kommer också att handla mycket om ungas läsande och skrivande.

Wendelas vänner har också äntligen kunna komma i gång med sin publika verksamhet igen. Läs mer på föreningens webbplats (här är länken)!

TBT: My first issue: Four years ago I started working with WendelAvisan a cultural magazin connected to the association Wendela’s vänner. Regular as clockwork we make two issues every year.

Omstart

Så här ser min datorskärmbakgrund ut nu för tiden. I somras, när jag började kunna kravla mig upp ur pandemiträsket, så kände jag att det krävdes lite mer än att bara ta mig upp till fast mark igen. Trycka på knappen och starta om helt enkelt med nyttigare vanor och lite mer viljestyrka.

Jag började lite försiktigt med att plocka fram mina kettlebells och gav mig själv den hiskligaste träningsvärk genom ett pyttelitet träningspass.

Sedan började det dyka upp reklam för en viktminskningsapp som heter Noom i mina flöden. Jag nappade. Den visade sig vara en amerikansk historia med en kombination av matloggning, recept, medlemsforum och dagliga lektioner i näringslära och psykologi med mera.

Då ändrar man till exempel sin bakgrundsbild på datorskärmen till en inspirerande grönsaksbild.

Drygt åtta veckor senare har jag gått ner sju kilo och ändrat en hel del av både mina matvanor och mina tankemönster ganska radikalt. Nu har jag nått min målvikt och försöker så sakteliga undersöka var mitt dagliga kaloriintag i ett normalläge ska landa på.

Noom uppmuntrade mig förstås att röra på mig, och när världen började öppna igen var det en befrielse att äntligen kunna promenera mellan platser igen, att ha ett mål i sikte. Det blir så väldigt mycket roligare att gå då, tycker jag.

Sedan dök det upp reklam i mina flöden igen. Den här gången var det min förra PT Elin, med nystartad träningslokal på Södermalm, som bjöd in till gruppträning för tanter. Träning måndag lunch passade mig finfint, så jag anmälde mig.

Nu har vi tränat fyra gånger och alla sju i gruppen har redan anmält sig till fortsättning efter novemberlovet. Jag hade verkligen inte väntat mig att det skulle vara så kul med cirkelträning! Och märkligt nog har jag efter det där första kettlebellpasset hemma inte haft träningsvärk en enda gång. Det är som om kroppen bara har anpassat sig och accepterar att det här är det nya normala.

Med inspiration från vår tränare Kickis program har jag börjat cirkelträna hemma också en gång i veckan. Allting fanns ju, det vara bara att plocka ihop lämpliga redskap.

Det är märkligt hur det plötsligt bara känns helt rätt att lägga om kurs. Det har inte varit tufft, tungt eller besvärligt, bara inspirerande.

Nästa steg blir att ta en repetitionskurs i qi gong (det var 20 år sen sist) och komma tillbaka till den frigörande dansen igen. Den klarade jag inte av att ta hem med resten av familjen hemma hela tiden. Jag behöver komma hemifrån när jag dansar, det är mitt privata utrymme som jag vill hålla för mig själv.

Här är förresten Elins senaste blogginlägg om varför hon inte gillar self care (här är länken).

Reboot: Walking, circuit training, calory budget. I have surprised myself this autumn with focusing on getting in shape.

Måndagsmusik: Årstider

Seasons change like you and I, but not within these walls

And ease the pain or feed the fire with these violent words of love

Violent Words of Love är det senaste musiksläppet från Ludwig Hart, ett nytt namn för mig. Här har han tagit med sig naturkraften Sarah Klang in i en riktigt, riktigt sorglig ballad.

Mina holländska favoriter Blof har genom åren samarbetat en del med det amerikanska bandet Counting Crows. Här är det sångaren Adam Duritz som dyker upp på en Blof-konsert och framför deras gemensamma Wennen Aan September (Att vänja sig vid september):

Min favoritsång om årstider är nog ändå Ane Bruns Changing of the Seasons. Här i ett teveklipp från 2008 (2008! Vart tar åren vägen???):

Jag är glad att vi har fått lite sol tillbaka så här i slutet av september. Det blev väldigt höstigt och dystert redan i början av augusti. Ibland får jag försöka hitta den tröst som går i ett citat från poeten Petter Bergman (medburet sedan 1980-talet):

Vi överlever årstidernas mekanik.

Monday Music: Seasons. Autumn and shifting seasons, an intriguing theme for songs.

Paus

Augusti kom med Skansenjobb, Hemslöjdsföreningens terminsstart och lite annat, och plötsligt tog det tvärstopp med bloggen. Det blev väldigt tydligt att pandemikarantänen har påverkat mitt arbetstempo och min förmåga att hålla flera bollar i luften. Det är inte utan att jag känner mig lite gammal och allmänt ”off”.

Nu är det bara fyra arbetsdagar kvar, och jag siktar på att komma tillbaka till ett mer regelbundet bloggande igen. Semesterrapporten är ju bara påbörjad, och härom veckan var vi i Göteborg och såg den hett efterlängtade kimonoutställningen på Världskulturmuseet. Bland annat.

Så på återseende ganska snart!

Bilden: Min vän Marita Brodin har fångat mig på farstubron till Älvrosgården. När jag inte har pratat med gästerna har jag kardat ull och övat att spinna på slända.

Break: After several weeks of absence I am slowly heading back into blog writing mood.

Norrut igen

Så här fin utsikt har man från Träslottet i Arbrå. Det är Ljusnan som flyter där i bakgrunden, en följeslagare den här sommarens nästa semesterresa.

För två år sedan tillbringade Maken och jag en magisk vecka i Grövelsjön med våra vänner Monica och Lars (lite mer om den finns här). I år var det äntligen dags för uppföljningen, då vi tog oss lite längre norrut till Tänndalen i Härjedalsfjällen.

Vi var dock alla fyra överens om att man inte ska stressa på semestern, så vi bodde två nätter på Träslottet på vägen upp och utforskade Hälsingland en smula på vägen. Eller, för att vara riktigt ärlig, så utforskade vi Uppland och Gästrikland en smula också med stopp på Tärnsjö garveris outlet och en långt, härligt trädgårdspromenad på Wij trädgårdar i Ockelbo.

Alldeles bredvid trädgården ligger Wij Valsverk, där vi såg Tor Cedermans fantastiska utställning Hemtamt – mellan dröm och virklighet. Allt material är arvegods från hans mormor, omstöpt till blandteknikverk som är både ömsinta och humoristiska.

I den här flygelbyggnaden på Träslottet finns numera fyra hotellrum, badrum och gemensamt kök. Allt är nyinrett av familjen Ossmyr, som häromåret köpte Träslottet, när den kommunala stiftelsen inte hade råd att ha kvar gården.

Träslottet är en stolt Hälsingegård. De nuvarande byggnaderna är från 1700-talet, men det har funnits en gård på platsen åtskilliga århundraden längre än så. Konsumentjournalisten Willy Maria Lundberg skapade här ett nytta-med-nöje-besöksmål i början av 60-talet, där fika gick hand i hand med konsumentupplysning. 1982 lämnade hon Träslottet vidare till sin dotter Irja, som tillsammans med sin man Håge Persson skapade en underbar trädgårdspark.

Det var verkligen som en dröm att få bo mitt i allt det här vackra några dagar.

Vi tillbringade nästan en heldag på Växbo lin och i Trolldalen alldeles bredvid. Bland annat hade vi tur att den vattendrivna linskäkten var bemannad så vi fick en inblick i denna hisnande del av gamla tiders storskaliga linberedning.

Någon Världsarvsgård hann vi dock inte se, så jag känner ett starkt behov av att komma tillbaka. Min pappa kom ju från Söderhamn, så det är något märkligt sorts blodsband jag känner i Hälsingland.

Men den här semestern gick färden vidare norrut. Fortsättning följer.

Up north again: Our last holiday trip took us north in Sweden, through Uppland and Gästrikland to the marvellous landscape of Hälsingland.

Semestertider

Det blev alldeles tyst här på bloggen under några semesterveckor på resande fot. Nu är jag hemma igen och ska försöka dela med mig av några semesterintryck.

Maken och jag åkte till Kalmar för en social långhelg tillsammans med goda vänner och Makens yngsta brors familj. Förra året bodde vi i Växjö, men Kalmar är verkligen en mycket trevligare sommarstad. Fina restauranger, avspänd stämning och god öl på Lilla Puben. Dessutom kan man bada mitt i stan. Vi kommer tillbaka!

Träffen med våra vänner Jerry och Anette började på det lokala bryggeriet Ängöl, där vi fick en toppenfin ölprovning med några smarriga lokala specialiteter att tugga på till.

Den, i mitt tycke, godaste ölen finns inte på bilden ovan. Det var Kalmarporter, som vi fick till ”efterrätt”. Den gled direkt in på porterplatsen i min standarduppställning, det vill säga öl jag alltid vill ha hemma (nu blir det oftast inte så, eftersom jag ständigt köper så mycket ny öl att standarduppställningen inte får plats, men det är en annan historia…).

Familjeutflykten gick till Öland och bland annat Eketorps borg, Sveriges enda återuppbyggda fornborg, med fin överblick över södra alvaret. Det blev också go’fika, fotblöta på östra sidan och go’middag. En himla härlig dag. Än en gång blev jag påmind om hur mycket jag tycker om södra Öland.

Vi och Jerry och Anette bodde på Stadshotellet vid Stora torget (Maken och jag bodde dock i annexet, som ligger utanför bild till höger). Pampigt på utsidan, trevligt på insidan men väldigt, väldigt varmt de dagar vi var där.

Det var med viss saknad vi lämnade Kalmar för att fara hem igen och packa om för nästa tur, som skulle gå norrut. Mer om den i kommande inlägg.

Holiday times: We spent a few lovely days in Kalmar, an excellent summer city!

Norrut på egen hand

Sommarveckorna rinner i väg så snabbt! Det är redan två veckor sedan jag packade in mig, mina utställningsalster och lite annan packning i vår bil och drog norrut mot sockenmagasinet i Borgsjö i Medelpad (förklaring varför finns här).

Jag var lite nervös inför att köra själv så långt, men bilkörningen gick fantastiskt bra. Uppfärden tog jag i två steg med övernattning hos vänner i Hassela.

Borgsjö ligger vid Borgsjön utanför Ånge. Här finns en rokokokyrka med imponerande klockstapel, en fin hembygdspark och mitt emellan sockenmagasinet (ovan), som disponeras av Ånge konst- och hantverksförening. Här finns det mycket fint och köpvärt.

Här en bit av övervåningen med min utställning till vänster och tavlor av Ann Badman till höger.

Jimmy Storsleth är den tredje utställaren, här är några av hans tavlor (den rockintresserade känner igen Peter Murphy, Ian Curtis och Johnny Rotten):

Vi hängde utställningen på fredagen och då träffade jag också min Sundsvallsvän Cathrine för första gången på väldigt länge. Det var väldigt roligt att ses igen efter många år på varsitt håll.

När vi var klara var jag helt slut och åkte till Öyegården för att checka in och sedan dö en smula.

Öyegården ligger på jättevackra Näset, som sträcker sig ut i Borgsjön. Den är byggd som privathus men har en lång historia som vårdhem i olika former. I dag är den ett trivsamt och familjärt pensionat.

Bland annat finns här egen badplats och det var verkligen ljuvligt skönt. Så här såg det ut på lördagsmorgonen, när jag kom ner för mitt morgondopp:

Så mycket vackrare kan det inte bli.

På vernissagedagen var jag på plats. Mina kompisar från Hassela kom och tittade, det var en trevlig överraskning, och jag pratade en hel del textila tekniker med flera av övriga besökare.

Så vad ställer jag ut?

Från vänster på bilden ovan: Jag har gjort en uppdatering av den stora mobilen Hösteld från 2009 (mer om den här).

Hjärtkuddarna från 2017 var självskrivna (mer om dem här), liksom Strata (en gång bortglömd men återfunnen, mer om den här).

Jag har gjort en vävd version av den här ordbilden.

Jag har gjort en triptyk av grejor som blev till under kursveckan på Ölands folkhögskola 2011 (mer om dem här och här och här).

Lilla Embryo fick också vara med (mer om den här).

Ett tovat verk dök upp ur gömmorna och fick namnet Kluck och till sist så fick den tovade gallerformen, som bland annat fanns med på den här Konstrundan, en färdig form och heter numera Längtans blommor.

Going north on my own: Two weeks ago I went 400 kilometer north to participate in a summer exhibition.

Måndagsmusik: Sommar igen

Det här med sommarmusik är ett ämne som jag tydligen inte kan låta bli att återvända till (tidigare funderingar finns till exempel här och här och här). Det ska helst vara piggt och svängigt men också gärna innehålla ett mått melankoli, särskilt i dag, första måndagen efter midsommar, då allt långsamt tar sina första millimetersteg tillbaka mot mörkret.

Vi börjar piggt och svängigt. Sommar och sol gör det lätt att tro på en bättre värld. Här sjunger till exempel Angelique Kidjo med sin alldeles speciella röst om världsfred som en möjlighet:

White Stripes megahit Seven Nation Army kom 2003 och sjungs numera på sportarenor runt om i världen, inte minst på läktarna i pågående fotbolls-EM. En betydlig mer fredlig (och funkig) version släppte alldeles nyligen Scary Pockets ihop med Elise Trouw:

Till sist då det bitterljuva. Norska Flunk slog igenom 2002 med en nedtonad cover av New Orders klassiker Blue Monday och släppte nyligen sitt nionde album History of Everything Ever (med bland annat en lika nedtonad cover av David Bowie’s Ashes To Ashes). Där finns också Midsummer, där text och musik kolliderar på precis rätt sätt.

Monday Music: Summer again. Three brand new summer hits from my book.