Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Europeisk Japanfeber

When you held a Japanese objet, it revealed itself. Touch tells you what you need to know: it tells you about yourself. – – – Japanese art was a brave new world: it introduced new textures, new ways of feeling things.
(Edmund de Waal: The Hare with Amber Eyes)

För nästan sex år sedan läste jag med stor behållning Haren med bärnstensögon för första gången. I min kurs Moderna Japan: Kultur och samhälle kom vi att tala om det sena 1800-talets europeiska Japanfeber, och då blev jag sugen på att läsa om den.

Det var härligt att upptäcka att boken var en lika stor läsupplevelse andra gången. Dessutom läste jag med nya ögon och hittade nya saker. Hans beskrivning av Japan under ockupationen efter andra världskriget, som jag nog snabbskummade förra gången, läste jag nu med stort intresse.

I går lyssnade jag till en jättespännande webbföreläsning med modevetaren Akiko Fukai om kimonons väg till framför allt Europa under det sena 1800-talet med massor av häftiga konstexempel. Bilden ovan heter Young Ladies Looking at Japanese Objects och är målad av James Tissot 1869. Under skeppsmodellen ligger ett kimonotyg som en duk.

Den amerikanske konstnären James McNeill Whistler pendlade mellan London och Paris och var en av de stora samlarna av allt japanskt. Bilden ovan heter Caprice in Gold and Purple no 2: The Golden Screen och innehåller bland annat ett myller av träsnitt, porslin, kimono och den vackra lackskärmen i bakgrunden.

James McNeill Whistlers förmodligen mest kända bild är porträttet av hans mor: Arrangement in Grey and Black no 1: Portrait of the Artist’s Mother. Vid första påseendet ser den ut att vara mer inspirerad av gamla holländska mästare än av Japan, men vad är det för tyg i draperiet där till vänster? Jo, ett kimonotyg förstås!

Tyvärr straffade sig James McNeill Whistlers samlarmani. Han hamnade på obestånd 1879 och fick sälja allt. Hans porslins- och keramiksamling räddades av släktingar och finns numera i samlingarna hos The Hunterian Art Gallery i Glasgow. Ingen vet dock vart hans kimonosamling tog vägen.

Föreläsningen innehöll också en kortkort visning av utställningen Kimono: Kyoto to CatwalkThe Victoria and Albert Museum i London. Det är en fantastisk exposé av kimonons historiska rötter i Japan och hur den har inspirerat en hel modevärld från sent 1800-tal.

Utställningen stänger i London den 20 oktober och flyttar därefter till Världskulturmuseet i Göteborg, där den öppnar den 12 december. Jag håller tummarna hårt för att det ska bli möjligt att resa till Göteborg i vinter.

Här är den första av fem filmer om utställningen, som finns på V&A:s Youtubekanal (länk här):

Japanomania in Europe: In my uni course Modern Japan: Culture and society we came to talk about the Japanomania in Europe following Japan’s opening up to trade from 1853. That inspired me to reread the fabulous book The Hare with Amber Eyes by Edmund de Waal and enjoying it even more this second time.

Yesterday I listened to a wonderful webinar with the Japanese fashion academic Akiko Fukai about the kimono ”crossning the sea” to Europe. She talked about a plethora of wonderful paintings from the time.

We also got a glimpse from the spectacular exhibition Kimono: Kyoto to Catwalk on The Victoria and Albert Museum in London. And it’s coming to Gothenburg in December!

TBT: Arkivrummet

Långsamt, långsamt börjar förkylningen ge med sig. Eller, den har ju egentligen aldrig kommit i gång. Det är verkligen värsta sorten, jag är beredd på att den ska börja om på allvar precis när som helst. Men just nu blir i alla fall orken lite bättre dag för dag.

Nästa vecka vill jag absolut vara frisk igen, då väntar alla möjliga roligheter.

När jag inte orkar sätta i gång med några nya projekt så bläddrar jag i bloggen och tittar vad jag hittar.

Min brottningsmatch med förvaring av idéer, material och pågående projekt har återkommit genom åren (se till exempel här). För åtta år sedan såg det ut som på bilden ovan i ena hörnet av arkivrummet på bottenvåningen här hemma. Ovanligt snyggt och nystädat. Nya hyllor och nysorterade papper (läs mer här).

Och hur ser det ut i dag? Ja, jag kan inte säga att jag är stolt över nuläget:

Ja huvvaligen… Det svämmar över alla breddar. Ju stökigare det blir, desto svårare blir det att navigera, hitta och komma åt. En klassisk nedåtgående spiral.

Det är med andra ord snart dags att släpa ut allting igen och börja från början…

TBT: Looking back on a newly organized part of the house eight years ago and wondering what happened after that ;). I need to start over. Again.

Vissen och visset

En krasslig vecka. Det började med en febertopp natten till tisdag, där det kändes som ansiktet höll på att brinna upp. Febern gick ner på två dagar, sen har jag känt mig vissen och hurven resten av veckan. Lite småhostig men ingen snuva, inget halsont. Skumt.

Och inte orkar jag slänga ut vissna blommor eller göra några andra större ansträngningar i hushållsarbetet.

Däremot så blir det en hel del te bryggt i min nya lilla älskling, en tekanna som rymmer nånstans mellan sex och sju deciliter. Precis lagom för servering i mina nya favorittekoppar.

Den är egentligen inget märkvärdig, kommer från Indiska, och när Maken plockade upp den på loppis så var ena hanken till handtaget trasig. Han har lagat med tunn koppartråd.

Den passar bra ihop med tekopparna och häller nästan droppfritt. Och när livet är gråtrist och halvvisset, som i dag till exempel, så kan jag börja med en kanna rooibos, sen blir det en kanna Earl Grey och så småningom lite houjicha. Då blir det lite omväxling under dagen i alla fall.

Nån gång i framtiden kommer jag nog att köpa en liten, japansk tekanna lagom för en tvåkopparsbryggning. Men det är många beslut som ska tas på den vägen, så för närvarande är jag glad och nöjd över det lite större nytillskottet (ordinarie tekanna har jag bloggat om här).

A newbie: We’ve opened our home to a new teapot, a bit smaller than our regular one. It goes well with my new favourite tea cups. And on a week like this, when I have been under the weather, tea is something I really depend upon.

Utställningspaket

Här kommer bilder på mina bidrag till utställningen Återbruksinspiration, som visades på Bagarmossens Folkets hus förra veckan.

Ovan en enkel presentinslagning med hjälp av en scarf. Jag håller ögonen öppna, när jag är på loppis och man kan köpa en scarf för en tia.

Klassisk inslagning, används på allt från presenter till matlådor. Här har jag använt en shiborifärgad linnedamastservett. Gammaldags linneservetter är ofta så stora som 50×50 centimeter, vilket är ett klassiskt furoshikimått.

Här en annan presentinslagning med en linneservett. Det stadiga linnetyget gör att jag inte behöver knyta dubbelknutar.

En annan presentinslagning med en scarf 80 x 80 cm.

Och en tredje scarfvariant som funkar bra på lite plattare paket, som en bok.

Hur man bär med sig en vattenmelon (eller något annat runt och bängligt). Här hittade jag en linneduk 92×92 cm i gömmorna. Den har hål på två ställen, vilket gör den till ett utmärkt återbruksfuroshikiämne.

Till sist min julserie. Jag slaktade en lätt ofräsch gammal julduk och den räckte till en furoshiki, en bentopåse och en helt vanlig presentpåse. Furoshikin har jag använt för att slå in två flaskor, en fiffig lösning när man ska bära med sig glöggen till adventskalaset!

Exhibited parcels: Furoshiki parcels from an exhibition about recycling.

Måndagsmusik: Liv och död

Oktober är här, den rosa månaden. Systrarna Johanna och Klara Söderberg, aka First Aid Kit, har formgett årets Rosa Bandet. I samband med det har de gett ut en engelskspråkig version av Ted och Kenneth Gärdestads Come Give Me Love. Videon bjuder på riktiga 70-talsvibbar. Jag kommer att tänka på adventskalendern Regnbågslandet från 1970, som var tecknad och hade fokus på att vara färgglad (färgteven var ju ny).

Amanda Palmer har tillsammans med Rhiannon Giddens gjort en duettcover av Portisheads It’s A Fire. Här är vi långt ifrån maffiga körer och färgglada 70-talsteckensnitt men får i stället två nakna röster och ett fantastiskt stråkarrangemang.

Jag var övertygad om att sången var nyskriven och blev uppriktigt förvånad när det visade sig att den hyperaktuella texten har 26 år på nacken.

Du kan lyssna på sången här och, om du vill, köpa den för minst en dollar. Pengarna går till The Free Black University, en alternativ kunskapshubb.

Det finns också en intressant intervju med Amanda och Rhiannon här.

It’s a song about how, by challenging taboos, we might arrive at a place closer to the truth and find ourselves better able to support each other as a result.

Whilst researching this project I’ve been struck by just how much of a taboo the subject of death is in our culture. Partly because of the ways in which people have responded when I explained what we were working on. One person was seriously worried I might be suicidal, and others clearly felt it was an odd thing to explore. Partly because of my own reactions. I often found myself nervous when talking about death or grief, or reaching for a socially acceptable way of phrasing an idea and struggling to find one. And yet, once the awkwardness has passed, I’ve also found that people are often eager to talk about how death and grief have affected their lives. Sometimes as if they’d be waiting far too long for the opportunity to unburden themselves.

Det skriver Sam Genders i det brittiska bandet Tunng om deras nya singel Death is the New Sex. Hans reflektion finns på Youtube och är längre än så (här är länk).

Till sist hade jag tänkt mig att ha med The Arab Straps senaste singel The Turning of Our Bones, som handlar om det paradoxala förhållandet att det är döden som ger vårt liv mening och att köttets lustar gör att vi känner oss lite extra levande.

Videon är dock ett ganska ruggigt hopklipp av gamla skräckfilmer, så jag nöjer mig med en Spotifylänk (videon finns här för dig som är nyfiken):

https://open.spotify.com/embed/track/2SOTZlpxx6ed2qt8GbC2MG

Bilden överst är från Cancerfondens pressmaterial kring Rosa Bandet och tagen av Erik Thor.

Monday Music: Life and death: October is breast cancer awareness month in Sweden, where everything is coloured pink. And a few other songs from my Spotify-feed seemed to fit right in as well.

Höstfärger och sommarvärme

Förra sommaren bestämde Maken och jag oss för att ta oss an Sörmlandsleden, vår närmaste vandringsled. Då var vi inspirerade efter vår Grövelsjöresa (mer om den här) och lite styva i korken.

Förra hösten kom vi ut en enda gång och gick etapp 1 mellan Älta och Björkhagen. Sen kom höstmörkret och vintermörkret och pandemin och sommaren och… ursäkter, ursäkter…

I slutet av augusti gav vår Södertäljekompis Hasse sig ut och gick alla Sörmlandsledens huvudsträckor, 620 km, i ett streck. Det tog honom 25, 5 dagar.

Hasses vandring fick oss här hemma att inse hur mesiga vi har varit. Ganska precis ett år efter den första turen så tog vi oss därför sammanoch gick etapp 2 och en bit på etapp 3 i söndags.

Vi hade sommarvärme med 19 grader och sol och en behaglig vandring genom gammal jordbruksbygd och etapp 3:s lite mer vilda natur. Vi höll utkik efter svamp men hittade bara flugsvamp. Däremot hittade vi, överraskande nog, en hel del blåbär.

När vi åt vår matsäck kom två trollsländor och undrade vad vi var för någonting.

Totalt blev det 16 kilometer. Lite möra är vi så här i efterhand, men mest känns det bra.

Det ska inte få dröja ett år till nästa etapp, som kommer att ta oss från Krusboda till Tyresta by.

Autumn colours and sunshine: We are slowly making progress on our hiking project, the 62 stretches of Sörmlandsleden, our nearest hiking trail.

Måndagsmusik: Finskt

Vackrast just nu är Sarah Palus nya album Ikivirta (Everflow). Sarah Palu är en finsk-fransk musiker och kompositör med kantelen som huvudinstrument.

Har du varit med här ett tag så vet du att kantelen är ett av mina favoritinstrument. Det är något väldigt speciellt med den spröda men precisa klangen, tycker jag.

Kantelen finns med lite olika namn i Baltikum och i Finland, där den utnämnts till nationalinstrument. Den är lite extra förknippad med Karelen.

I Wikipedia kan man läsa:

Den östersjöfinska traditionen berättar att det var magikern Väinämöinen från [nationaleposet] Kalevala som konstruerade den första kantelen med käkbenet från en jättegädda och tagel från en trollhäst. Den alstrade musik som drog till sig skogens alla varelser trollbundna av dess välljud.

Johan Zacharias Blackstadius bild ovan från 1851 visar Väinämöinen i full aktion.

Tillbaka till Sarah Palu. Hon sätter in kantelen i ett modernt sammanhang, och det blir helt lysande. Här finns ekon av finsk folkmusik men också mörk electronica och blinkningar till band som svenska Wintergatan/Detektivbyrån.

Jag är förtrollad.

När jag läste vidare upptäckte jag att Sarah Palu också är medlem i bandet Viitasen Piia, som jag redan har en låt med på min lååååånga arkivspellista (bra låtar från Discover Weeklylistan).

Jag ska nog ge hela albumet Meidän jälkeemme hiljaisuus en chans.

Min första ciceron in i finsk kantelemusik var Arja Kastinen. Hon har doktorerat på karelsk improvisation på kantele. Tidigare i år gav hon ut skivan Forest of a Thousand Songs tillsammans med flöjtspelaren Peter Phippen.

De har spelat in improvisationer utomhus på varsitt håll och lagt ihop dem till en lugn och avslappnande skiva. Mycket njutbar!

Sarah Palus webbplats finns här.
Viitasen Piias webbplats finns här (bara på finska).
Arja Kastinens webbplats finns här.
Peter Phippens webbplats finns här.

Monday music: Finnish kantele music in different shapes. Kantele is one of my favourite instruments.

Sypeppen

Samma kluriga duo som låg bakom sommarens Sybingo (kolla här) ligger bakom Sypeppen, som äger rum varje månad resten av året. Varje månad har ett tema och man arbetar i valfri teknik. Senast den 25:e berättar man vad man har gjort i ett stort samlingsinlägg.

Septembertemat har varit Skolstart och sista redovisningsdag är i dag.

Först tänkte jag att jag inte skulle hinna få ihop någonting, eftersom det har varit lite körigt just med skolstart och hemslöjdsföreningsterminsstart. Men när jag satt vid symaskinen och sydde japanska påsar till vår kommande utställning (mer om den här), så slog det mig att när behöver man extra många packpåsar om inte vid skolstart.

Temat för utställningen är återbruk, så här har jag använt dukar och en blåfärgad damastlinneservett till tre nya påsar. Den blå är fodrad, de andra två är ofodrade, den med hjärtana är till och med bara sicksackad längs kanterna. Jag tycker att det funkar utmärkt om man vill göra det enkelt för sig (en liten förstärkningssöm just i vikningen ska jag dock lägga till).

Fodrade påsar är lite omständligare att göra men också roligare, eftersom kombinationsmöjligheterna är oändliga.

Här är två påsar sydda av vävda löpare. I utställningssyfte är de ”packade” med lite trikåkläder. Den övre har grönt foder, den undre rosamönstrat från ett gammalt påslakan.

Det finns mängder av syinstruktioner online. Ibland kallas den ”bentopåse” (alltså en påse att stoppa sin matlåda i). Indigobird, som jag har lärt mig av (här är länken), kallar den för Origami Bento Bag.

Ett annat vanligt förekommande namn är Azuma Bukuro. Som japanskt språkintresserad började jag förstås forska i namnet. Azuma är ett gammalt namn på östra Japan och bukuro är en böjningsform av börs eller påse. Lite roligt är att det i grundform heter fukuro, vilket kanske inte är lika tilltalande för den engelsktalande marknaden ;)?

Förr i tiden sydde man extra hållbar och långasmala säckar för ris och säd på det här sättet.

Överkurs: Kanji (symboltecken) för fukuro ser ut så här:

福留

Här finns samlingsinlägget för Sypeppens septembertema.

Mer om tjejerna bakom Sybingo och Sypeppen:
Fredrika: (länk)
Josefine: (länk)

Utställningen Återbruksinspiration kommer att finnas på Bagarmossens Folkets hus i Stockholm onsdag den 30 september–lördag den 3 oktober. Ann Tysk Bjurman, Astrid Mortensen och jag delar återbrukstips.

Utställningen är en del av Miljövänliga veckan. Hela programmet finns här.


Skräpplock

I går var det Håll Sverige Rent-dagen, anordnad av organisationen Håll Sverige Rent. Mer än 80 000 svenskar tog en timme för att plocka skräp i sin närmiljö.

Jag lovade familjen en rejäl lördagsmiddag mot att de ställde upp och hjälpte mig göra en insats. Solen sken och det gjorde inte alls ont att få en dryg timme utomhus. Vi gick alldeles precis runt vårt kedjehusområde på gångvägarna och i skogspartierna.

Fem personer x en timme = elva påsar skräp. Plus en dunk med någon läbbig kemikalie, en hjälm, en plastspade, en gaffel och en tesked.

Jag hittade en liten hög med cirka 15 tomma snusdosor ute i skogen. Skumt.

Mest udda var nog ett set med salt- och pepparströare i form av New York-skyskrapor. De får gå till loppis.

Sen fick vi alla pulled chicken med tortillas och tillbehör som belöning samt marängtårta till efterrätt.

Totalt har deltagarna i Håll Sverige Rent-dagen rapporterat in drygt 7 900 påsar skräp. Det är bra att den här dagen finns, men skräp att den ska behövas.

Mer information om Håll Sverige Rent hittar du här!

Litter picking: Yesterday was an action day for keeping Sweden tidy. I convinced the whole family to join, and we picked eleven bags of litter just around our house in roughly an hour.

TBT: Tonie Lewenhaupt

För tre år sedan var jag starstruck på Thielska galleriet, där min kompis Christina och jag lyssnade på Tonie Lewenhaupt efter att ha sett hennes utställning Minnets kläder (mer om det besöket finns att läsa här).

Min klädedräkt är mitt första språk. Mitt tysta men tydliga sätt att kommunicera, vilket snabbt och effektivt presenterar mig för omvärlden.

Så skriver hon i sin bok Kläders tysta språk.

Nu står Thielska galleriets nya utställning om modehusskaparen Augusta Lundin på min att-besöka-lista.

TBT: Costume history. Three years ago I had the privilege of listening to a very knowledgeable layman costume historian, Tonie Lewenhaupt.