Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Semestertider

Det blev alldeles tyst här på bloggen under några semesterveckor på resande fot. Nu är jag hemma igen och ska försöka dela med mig av några semesterintryck.

Maken och jag åkte till Kalmar för en social långhelg tillsammans med goda vänner och Makens yngsta brors familj. Förra året bodde vi i Växjö, men Kalmar är verkligen en mycket trevligare sommarstad. Fina restauranger, avspänd stämning och god öl på Lilla Puben. Dessutom kan man bada mitt i stan. Vi kommer tillbaka!

Träffen med våra vänner Jerry och Anette började på det lokala bryggeriet Ängöl, där vi fick en toppenfin ölprovning med några smarriga lokala specialiteter att tugga på till.

Den, i mitt tycke, godaste ölen finns inte på bilden ovan. Det var Kalmarporter, som vi fick till ”efterrätt”. Den gled direkt in på porterplatsen i min standarduppställning, det vill säga öl jag alltid vill ha hemma (nu blir det oftast inte så, eftersom jag ständigt köper så mycket ny öl att standarduppställningen inte får plats, men det är en annan historia…).

Familjeutflykten gick till Öland och bland annat Eketorps borg, Sveriges enda återuppbyggda fornborg, med fin överblick över södra alvaret. Det blev också go’fika, fotblöta på östra sidan och go’middag. En himla härlig dag. Än en gång blev jag påmind om hur mycket jag tycker om södra Öland.

Vi och Jerry och Anette bodde på Stadshotellet vid Stora torget (Maken och jag bodde dock i annexet, som ligger utanför bild till höger). Pampigt på utsidan, trevligt på insidan men väldigt, väldigt varmt de dagar vi var där.

Det var med viss saknad vi lämnade Kalmar för att fara hem igen och packa om för nästa tur, som skulle gå norrut. Mer om den i kommande inlägg.

Holiday times: We spent a few lovely days in Kalmar, an excellent summer city!

Norrut på egen hand

Sommarveckorna rinner i väg så snabbt! Det är redan två veckor sedan jag packade in mig, mina utställningsalster och lite annan packning i vår bil och drog norrut mot sockenmagasinet i Borgsjö i Medelpad (förklaring varför finns här).

Jag var lite nervös inför att köra själv så långt, men bilkörningen gick fantastiskt bra. Uppfärden tog jag i två steg med övernattning hos vänner i Hassela.

Borgsjö ligger vid Borgsjön utanför Ånge. Här finns en rokokokyrka med imponerande klockstapel, en fin hembygdspark och mitt emellan sockenmagasinet (ovan), som disponeras av Ånge konst- och hantverksförening. Här finns det mycket fint och köpvärt.

Här en bit av övervåningen med min utställning till vänster och tavlor av Ann Badman till höger.

Jimmy Storsleth är den tredje utställaren, här är några av hans tavlor (den rockintresserade känner igen Peter Murphy, Ian Curtis och Johnny Rotten):

Vi hängde utställningen på fredagen och då träffade jag också min Sundsvallsvän Cathrine för första gången på väldigt länge. Det var väldigt roligt att ses igen efter många år på varsitt håll.

När vi var klara var jag helt slut och åkte till Öyegården för att checka in och sedan dö en smula.

Öyegården ligger på jättevackra Näset, som sträcker sig ut i Borgsjön. Den är byggd som privathus men har en lång historia som vårdhem i olika former. I dag är den ett trivsamt och familjärt pensionat.

Bland annat finns här egen badplats och det var verkligen ljuvligt skönt. Så här såg det ut på lördagsmorgonen, när jag kom ner för mitt morgondopp:

Så mycket vackrare kan det inte bli.

På vernissagedagen var jag på plats. Mina kompisar från Hassela kom och tittade, det var en trevlig överraskning, och jag pratade en hel del textila tekniker med flera av övriga besökare.

Så vad ställer jag ut?

Från vänster på bilden ovan: Jag har gjort en uppdatering av den stora mobilen Hösteld från 2009 (mer om den här).

Hjärtkuddarna från 2017 var självskrivna (mer om dem här), liksom Strata (en gång bortglömd men återfunnen, mer om den här).

Jag har gjort en vävd version av den här ordbilden.

Jag har gjort en triptyk av grejor som blev till under kursveckan på Ölands folkhögskola 2011 (mer om dem här och här och här).

Lilla Embryo fick också vara med (mer om den här).

Ett tovat verk dök upp ur gömmorna och fick namnet Kluck och till sist så fick den tovade gallerformen, som bland annat fanns med på den här Konstrundan, en färdig form och heter numera Längtans blommor.

Going north on my own: Two weeks ago I went 400 kilometer north to participate in a summer exhibition.

Måndagsmusik: Sommar igen

Det här med sommarmusik är ett ämne som jag tydligen inte kan låta bli att återvända till (tidigare funderingar finns till exempel här och här och här). Det ska helst vara piggt och svängigt men också gärna innehålla ett mått melankoli, särskilt i dag, första måndagen efter midsommar, då allt långsamt tar sina första millimetersteg tillbaka mot mörkret.

Vi börjar piggt och svängigt. Sommar och sol gör det lätt att tro på en bättre värld. Här sjunger till exempel Angelique Kidjo med sin alldeles speciella röst om världsfred som en möjlighet:

White Stripes megahit Seven Nation Army kom 2003 och sjungs numera på sportarenor runt om i världen, inte minst på läktarna i pågående fotbolls-EM. En betydlig mer fredlig (och funkig) version släppte alldeles nyligen Scary Pockets ihop med Elise Trouw:

Till sist då det bitterljuva. Norska Flunk slog igenom 2002 med en nedtonad cover av New Orders klassiker Blue Monday och släppte nyligen sitt nionde album History of Everything Ever (med bland annat en lika nedtonad cover av David Bowie’s Ashes To Ashes). Där finns också Midsummer, där text och musik kolliderar på precis rätt sätt.

Monday Music: Summer again. Three brand new summer hits from my book.

TBT: Jubileum

Nina, Maria, Anna, Ann, Eva, undertecknad, Iiris… Här svänger hela HIII-klassen in på Torekällberget sjungandes för full hals (som jag minns det omväxlande studentsången och Povel Ramels textvariant ”Sjung om fru Svenssons lyckliga karl”).

Det var den 11 juni 1981, med andra ord ganska precis 40 år sedan. Jag minns inte vad vi gjorde på förmiddagen, men det serverades studentlunch i matsalen och sedan hade vi traditionsenligt själva avslutningen i S:ta Ragnhilds kyrka nere på stan. Därifrån marscherade vi uppför alla backarna till Torekällberget och scenen där. Sjöng vi någonting eller gjorde något annat framträdande? Jag minns inte.

Sedan kastade vi oss ut i publikhavet och blev uppvaktade av vänner, släkt och familj.

Jag forslades hem på en liten släpvagn till kyrkogårdsförvaltningens stora gräsklippare, som kördes av min kusins man Kenneth, kyrkogårdschef på den tiden. Det var ingen lång tur, bara nerför den första backen, och hemma blev det kaffekalas med hela tjocka släkten.

På kvällen fortsatte festligheterna med gubb- och gumskiva (som studentfesten hette på den tiden) på Bristol med dans till omväxlande 800 grader med Ebba Grön och Hubba Hubba Zoot Zoot med Caramba.

Jag brukar säga att min gymnasietid också var den tid när jag hade de starkaste antipatierna gentemot andra människor. Det fanns klasskamrater som jag inte bytte många ord med på tre år. Men när jag tog fram min gamla fickalmanacka för att kolla datumet så såg jag att jag hade skrivit in alla mina klasskamrater på sina födelsedagsdatum. Och jag minns fortfarande hur roligt det var att träffas tio år efteråt, en samling oerhört unga, vackra och roliga kvinnor som alla gick jättebra att prata med.

Bilderna är tagna av min dåvarande pojkvän Lars.

TBT: 40 years ago. Finishing upper secondary/high school in Sweden is a cause of big celebration. In my case it happened 40 years ago. Fond memories.

Pionens dag

Enligt Östasiatiska museet så är det Pionens dag idag. Buskpionen är Kinas nationalblomma och fick en gång i tiden bara odlas i kejserliga trädgårdar. Även i Japan uppskattas pionen, ovan ett japanskt tryck.

Här hemma firar vi dagen med att min efterlängtade Philippe Rivoire precis har slagit ut:

Väl värd alla år av väntan!

Den babyrosa pionen utan namn är också på gång men lär dröja någon vecka till:

Det var drygt två månader sedan jag berättade om vår lilla trädgård här i bloggen, så jag passar på att göra en uppdatering.

Så här bra blev det med alla allium på en egen linje tvärs igenom bägge rabatterna på framsidan. I år blommar de stort och länge, de trivs helt klart med mer sol och ljus.

I år är riddarsporrarna ytterst höga och frodiga. Den stackars grekiska vädden är alldeles inklämd och ska nog flyttas till hösten. Snart slår både vädden och riddarsporrarna ut.

Det gröna rufset på ena kanten har exploderat i ett vit-rosa-lila fyrverkeri av borstnejlikor.

Guldaklejan flyttade vi till framsidan nu i vår. Den blommar nu med sina vackra, blekgula blommor, som passar fint ihop med nejlikrotens röd-orange. En rosa alunrot, som inte fastnade på bild, bidrar till färgspraket.

En förmiddag tog vi en inspirationstur till Zetas. Längst till höger en låg daglilja, som nu finns i ena framsidesrabatten. Chili, zucchini och luktärter fick flytta ut på balkongen.

Där finns också tomater, sockerärter och några övervintrade kryddväxter.

Den här lilla söta spetsmössan fick också följa med hem och förgylla skuggrabatten på baksidan. Om den trivs kan det mycket väl bli fler.

En av växterna som fortfarande finns kvar i våra pallkragar är en klematis, som har varit väldigt blyg och försiktig i alla år. I år har den dock redan vuxit ur sitt stöd. Vi avvaktar händelseutvecklingen med intresse.

Det är otroligt roligt och inspirerande att se hur det växer och frodas. Av fjolårets investeringar är det bara en trebladsspira som har dött under vintern. David Austin-rosen, som vi köpte i Helsingborg förra sommaren, står i knopp, liksom tre av rosorna vi flyttade tillbaka till framsidan från de tillfälliga pallkragarna på baksidan.

Och snart kommer honungsrosen i gång.

Peony Day: It is said to be Peony Day today. How very fitting of our Philippe Rivoire to celebrate with unfolding its first ever flower! And I grab the opportunity to take you on a digital walk.

Direktkontakt med 1930-talet

Nu är mina vårveckor på Skansen slut. Jag har hållit till i stadskvarterens 1930-talsmiljö och pratat mycket om telefoni, bilar, cyklar och annat kommunikationsanknutet.

För att få en känsla för tiden vänder jag mig ofta till litteraturen. I det här fallet passade Lisa Eurén-Berners Fröken Sprakfåle-serie bra, de började komma ut 1932 och kom sedan i stort med en volym om året.

Fröken Sprakfåle heter egentligen Inga-Maj och bor i en stad i Norrbotten. I den första boken är hon 14 år och hamnar i klistret på en mängd olika sätt med sin lillebror Klasse och sin bästis Kärre.

De pratar slang och skrämmer den äldre generationen med uttryck som ”lajbans” och ”alla tiders”. Eller, som Kärre och Inga-Maj uttrycker det i en av de senare böckerna:

Jag ska verkligen försöka komma ihåg att säga ”jättebedåriskt” oftare.

Dessutom ger böckerna en bra inblick i 30-talets klädmode och vardagsliv, som till exempel när den nygifta Fröken Sprakfåle får besök av ”väggmadammer” det vill säga vägglöss, och måste låta röka lägenheten för 30 kronor rummet.

29 delar blev det till slut om minst tre generationer Sprakfålar. Den sista delen kom 1963. Jag fick de sex första delarna av en gammal arbetskamrat men självklart vill jag fortsätta läsa om familjens öden och Sveriges utveckling. De finns inte på biblioteket, så det blir nog att hålla utkik på loppis (på Bokbörsen är de tyvärr rätt dyra).

Trevande steg

Förutom mina jobbveckor så har världen öppnat sig på glänt även när det gäller kultur och vänner. För två veckor var jag äntligen med en kompis och såg utställningen Boro – nödens konst på Östasiatiska museet för första gången (jag är rätt säker på att det kommer att bli fler besök). Bilden ovan visar ett av de mödosamt lagade plaggen från norra Japan, som visas på utställningen. De är hjärtskärande och rörande – och det känns en smula osmakligt att de här textilierna numera är eftertraktade samlarobjekt som köps och säljs för stora summor.

Samtidigt så kan jag ändå förstå dragningskraften hos de vackra indigofärgade tygerna med sina spår av människor från en annan tid, en annan kontinent, en annan verklighet. På bilden ovan ett ”livstyg”, ett stort tygstycke lagat med äldre släktingars kläder som kvinnan hukade på när hon födde sitt barn.

Så blir vi alla, generation efter generation, tyglappar som bildar ett stort och oregelbundet mönster i livets väv.

Några dagar senare var det dags för den första kulturutflykten med Maken på mycket länge. Vi såg den stora Alberto Giacometti-utställningen på Moderna museet och jag är verkligen glad att vi hann dit en av de sista dagarna.

Jag blev faktiskt så tagen och upplyft att jag inte hade den minsta lust att ta fram kameran, så det blev ingen bilddokumentation från den utställningen.

Däremot tog jag en hel del bilder på Transmission, Konsthögskolans Mastersutställning på Konstakademien.

Vinicius Jayme Vallorani: Untitled (Variabile)

Hampus Wernemyr: The Swan

Malin Molin: Gonzo – Marshmallow, Octopus och Candle

Dessutom blev det både museifika och supergod pizza med öl på Omnipollos hatt vid Slussen. Konst, fika, mat och öl är en oslagbar kulturdagskombo!

I förra veckan träffade jag min vän Marita för första gången sedan i höstas. Då promenerade vi i Hagaparken, som ligger nära hennes hem, den här gången promenerade vi på min sida av stan. Det blev en tur från Älvsjö station genom Älvsjö villastad, Långbro och den vackra Långbroparken till lunch på Långbro värdshus och sedan ett fikastopp på bästa stället Fru Marias Bak på vägen tillbaka genom villakvarteren.

(Bild: Marita Brodin)

Däremot känns det där med buss och tunnelbana fortfarande lite vanskligt och häromdagen hade jag ärende till Liljeholmsgallerian, vilket inkluderade mycket mer folkmyller än jag var bekväm med. Så det gäller att behärska sig och inte kasta sig ut i världen helt vind för våg.

Jag uppskattar dock de här första trevande stegen oändligt mycket.

First steps: Slowly the world is opening up again. I have been visiting exhibitions and meeting up with friends.

Roligt men läskigt

I juli är jag en av utställarna på Borgsjö sockenmagasin utanför Ånge. Frågan dök upp i våras i en FB-grupp för konst som en av mina Sundsvallsvänner håller i och jag sa ja utan att tänka efter för mycket.

Nu har jag ungefär tre meter väggyta som ska fyllas med någonting. Mitt fokus kommer att vara textilt men kanske blir det någon akvarell eller oljemålning också. Det beror på vad jag hittar i gömmorna och vad jag hinner göra färdigt.

Jag kommer att åka upp och hänga själv samt vara där på vernissagen den 3 juli. Det ska bli roligt att ge sig ut på upptäcktsfärd lite bortom allfarvägarna i vårt vackra land.

Öppettider och sånt har jag inte koll på än. Återkommer!

Fun but scary: I will participate in a summer exhibition in July.

Klorofyll

Det är lite körigt just nu. Vårterminens plugg gick lite omlott med återkomst till Skansen som sommarjobbare och däremellan rullar Hemslöjdsföreningens aktiviteter på som vanligt med redovisningen av Regionens verksamhetsstöd som extra krydda… Hepp hepp hepp.

Aningen mer sociala än tidigare i vår har vi också hunnit vara, vilket också har inneburit fina naturupplevelser. För två helger sen testade Maken och jag Kustleden söder om Södertälje tillsammans med våra vänner Monica och Lars. Vi var ju i Grövelsjön för två år sen (ombloggat här) och i sommar bär det av till Tänndalen.

Vädret bjöd både på regn, några hagelkorn och skönt solsken lagom till matsäcksrasten. Vandringen bjöd på omväxlande natur, som bara blev finare och finare ju längre söderut vi kom. På slutet hade vi sällskap av de största vitsippor jag någonsin har sett (bilden överst och nedan):

På Kristi Himmelsfärd for vi ut i spenaten åt ett annat håll, nämligen ut på Färingsö, där goda vänner precis har flyttat in i sitt nybyggda hus. Vi gick husesyn och tog en promenad i det somriga vädret. Sen bjöds vi på världens godaste lunch.

Tänk att ha Mälaren nästan utanför dörren!

Lördagen efter återvände jag till Skansen som museipedagog för första gången på två år. Den helgen slog häggen ut och syrenerna är precis på gång, så jag har i år verkligen arbetat mellan hägg och syren.

Årets nyhet är att jag har tagit klivet in i 1900-talet för första gången och rör mig i 1930-talet. Alla pedagoger arbetar utomhus just nu, inomhusmiljöerna är fortfarande stängda, men det är jätteroligt att vara tillbaka igen. Alla gäster är glada att Skansen har öppnat igen och det blir många fina samtal.

Förutom hägg och syren så blommar tulpaner och narcisser och vi har sett ekarna utanför Sagaliden långsamt bli gröna. Det är också äppelblom överallt och jag blir nästan lite kollrig av all denna skönhet.

Chlorophyll: Nice outings and an injection of beauty at work.

Ordbilden: Pingst

Nån gång i mitten av 80-talet köpte jag en tunn visbok på rea (20 kronor) i Dynesius musikaffär i Sundsvall. Det var Ulf Peder Olrogs vissamling Burlesk. Våra fula och elaka visor i urval (första upplagan från 1956). Här finns många roliga trudelutter, som i dag är helt bortglömda, några som har överlevt och några, som gott kan få stanna kvar i den eviga glömskan.

I kapitlet För och emot våren finns den här godbiten, signerad Ture Nerman (han som bland annat också skrev Den vackraste visan om kärleken):

Pingst hänryckningens tid är inne,
knopparna knakar på häggar och mör.
Blodet går vilt under västtyg och linne,
livet är stolt som en gärsgårdsstör.

Stigarna grönskas med dräng och piga.
Rymden står smällfull av mygg och amour.
Flugorna fänas och Janssons kviga
steppar besjälad kring Sjöbloms tjur.

Jorden går runt som en vev och en visa,
sjön ligger len som en jungfrukropp.
Själv har jag vaknat hos Östermans Lisa –
sälj mina kläder, jag går aldrig opp.

Bilden: Grannskapets blodhägg.

Words as pictures: Pentecost. A humorous piece from the 1940’s about spring, love and lust.