Det började i fredags med en hemmakväll framför teven med Hemingway och Gellhorn, en film från 2012 om kärlekshistorien mellan två högintressanta personligheter: Författaren Ernest Hemingway och journalisten Martha Gellhorn. Framför allt gör Nicole Kidman ett fint porträtt av Martha Gellhorn. Filmen är lite tramsig, men huvudavsnittet från Madrid under inbördeskriget ställer intressanta frågor om skrivande, politik och lojaliteter.
I lördags var vi på bio (när hände det senast?) och såg dokumentärfilmen Nick Cave: 20,000 days on Earth. Fast någon dokumentärfilm är det väl egentligen inte. Inga försök till bakom-kulisserna-scener. Snarare är filmen helt och hållet byggd på kulisser. Vilket inte hindrar den från att vara ytterst underhållande och väldigt, väldigt snyggt filmad. Alla medverkande och framför allt Nick Cave i sina speakertexter säger massor av kloka och roliga saker.
I dag var det Filmklubb med Vredens druvor från 1940. Ett helt annat stycke amerikanskt 30-tal än fredagens vänsterintellektuella äventyr. Depressionens tröstlöshet, rättslöshet och umbäranden. Och plötsligt blev Bruce Springsteens sång The Ghost of Tom Joad begriplig på ett helt nytt sätt. Här är den fina versionen tillsammans med Pete Seeger:
Movie weekend: Three very different movies but with common denominators in the creative process and the American 30’s: Hemingway and Gellhorn from 2012, the brand new ”documentary” Nick Cave: 20,000 days on Earth and the John Ford classic from 1940 The Grapes of Wrath.
Så roligt med en filmhelg! Det längtar jag också efter. Men det är så mycket annat som ska göras på helgerna. Plocka svamp, till exempel.
Åh! Svampskogen! Där har vi inte varit på evigheter. Lite för mycket inomhus, lite för mycket dator.