Hon var den första. Ingen kvinna hade berört mig så. I alla fall inte på svenska. Jag var 20 år och inte helt utan erfarenhet, men ditintills hade det alltid handlat om grabbar.
Året var 1982. Jag hade flyttat till Sundsvall och hyrde ett inackorderingsrum i en rosa villa med snickarglädje på Haga. I rummet intill bodde min blivande vän Runa inackorderad. ”Du måste lyssna på Eva Dahlgren”, sa hon och lät mig spela in den nya LP:n Tvillingskäl på kassett.
Ja, för mig är Eva Dahlgren Sveriges första kvinnliga rockartist. Hon var den första kvinnliga rockartist som tog sig igenom muren av alltigenom grabbig musikvärld, där jag tidigare hade rört mig. Från mono till stereo.
Jag såg henne lajv 1987 på Ritz, troligen 1989 på Göta Lejon och troligen 1992 på Cirkus. Konsertlokalerna blev större och större. Ungefär i samma veva som vi fick barn exploderade den massmediala Eva och Efva-följetongen, och vi gled i sär.
Förra året såg vi Garmarna i underbara Parksnäckan i Uppsala, och vi ville gärna återvända i år. När jag såg att Eva Dahlgren skulle komma dit, så kände jag att det var dags att återknyta bekantskapen. Verkligen dags.
den jag är och den du är
har inte alltid samma karta
inte alltid samma mål
en vill springa
en vill gå
men viljan leder oss tillbaka
(Eva Dahlgren: Hela världen står i blom)
Under våren och sommaren försökte jag hinna lyssna in mig på Eva Dahlgrens produktion efter En blekt blondins hjärta. Efter ett visst startmotstånd var det ändå den senaste plattan Jag sjunger ljuset från förra året som gjorde störst intryck.
När Eva Dahlgren kliver in på scenen och inleder med Hela världen står i blom får jag en tår i ögonvrån. Dessutom blir vi alla blöta, för det kommer en regnskur från en klarblå himmel (och med en regnbåge borta i öster, på andra sidan ån).
En och en halv låt senare tar regnet slut och den vackra sommarkvällen kommer tillbaka.
För mig blir kvällen magisk. Nuet och det förflutna glider i och ur varandra. Textrader dyker upp i min mun. Eva Dahlgren varvar låtar från Jag sjunger ljuset med väl valda guldkorn från sin stora låtskatt.
Bandet är som en väluppfostrad V8-motor, man känner kraften även i det lågmälda och finstilta.
Lev så och Vem tänder stjärnorna blir mina personliga höjdpunkter. Lite otippat avslutar Eva Dahlgren konserten med En plats på jorden från Ett fönster mot gatan från 1984. Vips är jag tillbaka i min första, egna lägenhet, den älskade studentlägenheten på Oscarsgatan i Sundsvall.
ge mej en plats på jorden
inte nödvändigtvis i solen
men ett eget fönster mot gatan som jag kan öppna och stänga som jag behagar
det är det enda jag behöver
det är det enda som mitt hjärta kräver
att jag hittar någonstans
där jag kan välja mellan lugn och ro
(Eva Dahlgren: En plats på jorden)
Bild: Kurt Nord
She the first: To me, Eva Dahlgren has been the first leading lady in Sweden’s rock since I started listening to her 1982. Our ways parted in the early 90’s, and getting to reconnect with her live this year was amazing
Kommentera