Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Citerat/Quoted’ Category

Ordbilden: Pingst

Nån gång i mitten av 80-talet köpte jag en tunn visbok på rea (20 kronor) i Dynesius musikaffär i Sundsvall. Det var Ulf Peder Olrogs vissamling Burlesk. Våra fula och elaka visor i urval (första upplagan från 1956). Här finns många roliga trudelutter, som i dag är helt bortglömda, några som har överlevt och några, som gott kan få stanna kvar i den eviga glömskan.

I kapitlet För och emot våren finns den här godbiten, signerad Ture Nerman (han som bland annat också skrev Den vackraste visan om kärleken):

Pingst hänryckningens tid är inne,
knopparna knakar på häggar och mör.
Blodet går vilt under västtyg och linne,
livet är stolt som en gärsgårdsstör.

Stigarna grönskas med dräng och piga.
Rymden står smällfull av mygg och amour.
Flugorna fänas och Janssons kviga
steppar besjälad kring Sjöbloms tjur.

Jorden går runt som en vev och en visa,
sjön ligger len som en jungfrukropp.
Själv har jag vaknat hos Östermans Lisa –
sälj mina kläder, jag går aldrig opp.

Bilden: Grannskapets blodhägg.

Words as pictures: Pentecost. A humorous piece from the 1940’s about spring, love and lust.

Read Full Post »

Den här tiden

Att plocka vitsippor är världens mest tacksamma projekt. De formar sig själva till en fin bukett i handen. En mörkgrön bladkant runtom kommer med på köpet. Och ofta växer de ju i hav, där varje enkel blomma bidrar till en storslagen helhet.

De säger också till när buketten har blivit lagom stor och bollformad. Inget för stort och åbäkigt, det passar inte vitsippans ödmjuka natur.

Lilla Mamsen älskade vitsippor. I mitt minne så satte hon vitsippor i den lilla keramikkrukan nedan varje vår. Jag är så glad att den fanns kvar så att jag kunde ärva den.

I år blev det en lite rufsig kombo här hemma med vitsippor, luktviol, scilla och snödroppsfrön.

En bukett med bara vitsippor fick följa med till minneslunden i Tveta. I söndags var det Lilla Mamsens födelsedag. Hon skulle ha fyllt 95 år.

Minneslunden i Tveta är så här års en enda stor vitsippsbacke ner mot sjön, så min lilla bukett var egentligen helt onödig. Ändå kändes den viktig för mig.

Solen sken över kyrkogården, fåglarna kvittrade och viken av sjön Måsnaren var för en gångs skull nästan alldeles lugn. Däremot blev jag alldeles tagen av alla nya gravar. Pandemin blev plötsligt väldigt synlig och väldigt verklig.

Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det
blir man aldrig glad.

Kristina Lugn (du kan läsa hela dikten här)

This time of the year: Wood anemone was my mother’s favourite flower. Today I brought her some.

Read Full Post »

I påskas hade vi glädjen att få umgås hela familjen inklusive utflyttad son med sambo. Vi hade filmkväll och jag fick äntligen se den japanska tecknade filmen Kimi no na ha (Your name), som är fantastiskt bra och verkligen kan rekommenderas!

Med en svärdotter som också gillar allt japanskt, så känns det självklart att dela min kimonoglädje med henne. En av de kimonor jag högg på loppis online för en mycket rimlig penning är tyvärr för liten för mig, så den fick hon i påskpresent. På påskdagen firade vi med en gemensam kitsuke.

Gatljuslampans sken är inte det bästa för färgåtergivning, men svärdotterns kimono är kallgrön, nästan mörkturkos, medan min är mer klart grågrön. Den har förresten inte blivit presenterad på bloggen tidigare, jag köpte den och två nagoya obi från en holländsk kimonosamlare i vintras.

Veckans tema i #kimonostylinggame var Mr and Mrs Rabbit. Japaner älskar sina kaniner, så det gör många i kimono-communityn också.

Det fick bli varsin liten, liten origamipåskhare att hänga i obijimen.

Nu har jag svärdotterns födelsedagspresenter fixade för lång tid framöver. Bara en kimono kommer hon ju inte långt med, en nagajuban och några obi och kanske några accessoarer ska jag också hålla utkik efter.

Då och då blir det ju en sväng på Ebay eller Etsy, ett av få nöjen i dessa sega coronatider. Mycket hamnar bara i min önskelista, men rätt som det är kan jag inte hålla mig utan klickar hem något nytt.

I det senaste paketet var det en nagoya obi i kasuriväv. Det betyder att man har färgat garnet i olika färger innan man väver (eller har reserverat delar så att det inte har färg alls), så att det blir flammigt. Här är det blått och naturfärgat som dyker upp i bland och gör ytan levande. Jag tror också det finns betydligt mer blått i väven som inte syns men bidrar till vackra färgskiftningar.

Paketet innehöll också två platta obijime, en i mer dämpade färger och en som nästan är neongrön, även om kameran inte riktigt vill fånga färgen.

Det där med koordination är ju hälften av grejen med kitsuke. I söndags blev det därför obiknytningsövning och koll på hur tre olika obi ser ut tillsammans med min övningskimono.

Här min riktigt kallgröna mjuka obi (heiko obi) i en fin rosettform. Den här obin går riktigt ton i ton med svärdotterns kimono, så jag hoppas få knyta in henne i den vid tillfälle.

Efter att ha tittat på bilderna från i söndags har jag förresten bett Maken påminna mig om att jag ska ”slå fram” kimonoärmarna vid nästa fototillfälle… När det gäller kimonoetikett har jag verkligen mycket kvar att lära.

När jag ändå håller på och bekänner mina inköp, så kan jag visa tre lite mer tjusiga nagoya obi, som jag budade hem i vintras.

Cirkelmönstret till vänster kallas för shippou (sju ädelstenar). Det är ett buddhistiskt inspirerat mönster som kan upprepas oändligt.

The name refers to the seven treasures of Buddhism: gold, silver, lapis lazuli, crystal, agate, red pearl, and carnelian. These correspond to faith, perseverance, humility, doing no wrong, mindfulness, concentration, and wisdom.

https://yunomi.life/blogs/discover/the-world-of-japanese-patterns

Sexkantsmönstret på samma obi kallas för sköldpaddsskalsmönster och symboliserar lycka och välstånd.

Den röda obin i mitten har en enkel med guldgnistrande dekor av en plommonblomma och mogna plommon. Även om japanerna älskar sina blommande körsbärsträd, så är nog plommonet Japans nationalfrukt. Om jag vill följa årstiderna så kan jag använda den här obin redan i vinter för att markera längtan efter den tidiga våren.

Silverobin har ett krysantemummönster. Krysantemum associeras med hösten.

Kimonostylinggame-temat den här veckan är Shiny Bling-Bling. Det kommer att innebära lite helgnöje med min lila iromuji och den vänstra, orange-laxrosa obin med mycket guld.

Under kvarvarande arbetsvecka ska jag försöka hinna bläddra lite i ett annat nyinköp.

Den dök upp som tips i en av mina Facebook-grupper och innehåller alla möjliga föremål, inte bara textilier. Dessutom är texten både på engelska och japanska, så den är ett utmärkt övningsobjekt.

Först måste jag dock komma i kapp med mina vanliga inlämningsuppgifter i kursen, just nu ligger jag aningen sent med det mesta. Hepp hepp!

Shared joy: I have brought my daughter-in-law down into the kimono rabbit hole and we spent Easter Day with kitsuke practise. Some new kimono items (and a book) have also found their way to my home over the winter.

Read Full Post »

I helgen var det dags för vårröj i våra rabatter på framsidan. Trots det bistra aprilvädret hittills så börjar det växa saker lite överallt. På bilden ovan syns en koreansk plymspirea.

Vi la ner rätt mycket jobb på att nystarta de här rabatterna förra året (läs till exempel här och här) och nu är det jättespännande att se vad som har överlevt (och försöka komma ihåg vilka kommande planer vi diskuterade).

Stormhatten (ovan till vänster) är verkligen på hugget!

Min alliumrad är också på god väg. Den går rakt igenom bägge rabatterna och meningen är att de ska få ha scenen för sig själva innan allting annat har kommit i gång på allvar.

Allra mest nyfiken är jag på vår David Austin-ros, som vi köpte i Helsingborg förra sommaren, och pionen Philippe Rivoire, som vi köpte på Zetas i Huddinge.

Men är det inte någon som har varit och nibblat på pionen??? Morr! Samma sak med tulpanerna i pallkragarna på baksidan. Så här års är man verkligen primörleverantör till de fyrbenta grannarna.

Så här års dyker till exempel den här dikten upp i mitt lilla huvud. Eller den här.

Green hopes and expectations: It is time to start working in our little garden.

Read Full Post »

Theater District, Midtown, Manhattan, New York City

The soul is a stubborn thing.

I oktober 2017 hade Bruce Springsteen premiär på enmansföreställningen Springsteen On Broadway på Walter Kerr-teatern i New York (ovan). Föreställningen bestod av egna texter och sånger, med textmaterialet delvis hämtat från hans självbiografi Born To Run.

Ursprungsplanen var fem föreställningar i veckan i åtta veckor. Det gick ju åt skogen förstås med en teater som rymmer knappt tusen personer. Totalt blev det 236 föreställningar fram till december 2018.

Föreställningen finns på Netflix. Maken och jag såg den i lördags kväll och blev alldeles trollbundna. Bara hans kärleksförklaring till sin mamma är värd en titt!

Bruce Springsteen har ju alltid varit en berättare, både i sina sånger och på scen. I början av hans karriär var texterna långa och vindlande, genom åren har han sedan finslipat sin teknik och blivit rakare, enklare och mer precis.

Jag satt där i tevesoffan och fick lite dåligt samvete för mitt tjat om ny musik här på bloggen. Det blir lite orättvist mot de gamla hjältarna ibland.

Born To Run-skivan köpte jag 1975 eller 1976 inspirerad av hyllningsartiklar i poptidningen Tiffany (se det här inlägget). Jag var 13 eller 14 år, förstod ingenting varken av musiken eller texterna. Det var som att kliva in i en främmande värld.

Först var jag oerhört besviken, men av någon anledning så gav jag inte upp utan spelade skivan om och om igen och försökte hänga med i berättelserna (tack och lov för att texterna fanns med säger jag bara!).

Så småningom förstod jag tillräckligt mycket för att kasta loss och ramla ner i det tidiga 70-talets skitiga New York. Det här var något helt nytt och jag hade upptäckt det alldeles själv.

Thunder Road är numera i mina öron det vackraste öppningsspår som någonsin har gjorts. Här i en akustisk version, där min favorit Roy Bittan verkligen får glänsa, från Hyde Park i London 2012:

Det passar extra bra att spela den så här strax efter Marie bebådelsedag. Hon som besjungs heter ju Mary, och jag har länge associerat texten med ett slags bebådelsemöte.

Jag såg Bruce Springsteen och The E-Street Band på Ullevi 1985 och både på Stockholms stadium och i Köpenhamn 1987. Framför allt Ullevi-konserten var helt oförglömlig.

Tunnel Of Love var det sista Bruce-albumet jag köpte, ett ganska sorgset album från en lite vilsen artist. Det första äktenskapet blev väl inte så lyckat, och ingen blev gladare än jag när det visade sig att den där karismatiska, rödhåriga körsångerskan på turnén i stället vann hans hjärta. På riktigt.

Patti Scialfa Springsteen var också gästartist på de flesta av Springsteen On Broadway-föreställningarna. Bland annat gjorde de tillsammans den oerhört känslosamma Brilliant Disguise från Tunnel Of Love-plattan. Här är en version från 2005:

2014 såg vi filmatiseringen av John Steinbecks Vredens druvor i Filmklubben (mer om den här till exempel). Först då blev The Ghost of Tom Joad begriplig. Numera känns den oumbärlig. Jag har den största respekt för Bruce Springsteens humanistiska ställningstaganden och hans samvetsröst som försvarare av det amerikanska samhällets goda sidor.

Han gled bort från min horisont under min småbarnstid och kom sedan aldrig tillbaka riktigt på allvar. Men utan Bruce Springsteens tidiga album så skulle jag inte vara den jag är i dag. Basta.

Låten Ghosts från senaste albumet hade jag med i det här Måndagsmusik-inlägget, så jag kanske är på väg tillbaka till ett nytt lyssnande igen.

Bild överst: Ajay Suresh/Wikimedia Commons

Monday Music: Bruce the storyteller. We saw Springsteen On Broadway the other night. It is amazing and it reminded me of how much his early music has meant to me and how much I respect him as a musician, a storyteller and as a defender of the good sides of the American society.

Read Full Post »

Ordbilden 14 mars

John Ruskin dök upp när jag läste in mig på Yanagi Souetsuu inför mitt uppsatsskrivande i januari (ombloggat här). Han var en spännande typ – en 1800-talets mångsysslare: Konstkritiker, författare, filosof och filantrop.

Någon gång ska jag fördjupa mig lite mer i hans liv och tankar.

Syntolkning: ”All art is but dirtying the paper delicately.”

Words as pictures March 14: John Ruskin was a multitalented 19th century gentleman – art critic, writer, philosopher and philanthropist.

Read Full Post »

Ett konstverk i neon av Debora Kass, som citerar Louise Bourgeois:

A woman has no place in the art world unless she proves over and over again that she will not be eliminated.

Någon gång när jag är riktigt inspirerad ska jag brodera det här konstverket på ryggen på min jeansjacka.

The international women’s day: An art work by Debora Kass, quoting Louise Bourgeois.

Read Full Post »

Förra veckan var det nostalgi som gällde, i dag är vi tillbaka i nutiden med tre artister som jag relativt nyligen har snubblat över på Spotify med hjälp av diverse algoritmer och förslagslistor.

Sylvie Kreusch är från Belgien och det här är hennes senaste singel, som släpptes i höstas:

Jag ska utforska hennes musik vidare och också hennes pojkvän Maarten Devoldere, som gör musik under artistnamnet Warhaus.

Lite längre norrut, i Amsterdam, finns bandet Klangstof, enligt Wikipedia det första holländska band som fick äran att spela på Coachella-festivalen. Den här låten kom i november förra året:

Indie folk pop spun of mirth and melancholy.

Det är allt man får veta om The Woodlands på deras Facebooksida. Och på bilden syns två personer. På Wikipedia finns ingenting.

Den här senaste singeln släpptes hur som helst i februari i år:

Monday Music: New acquaintances: Last week’s nostalgia has given way to three new tracks from artists that I haven’t met before.

Read Full Post »

Förra söndagen ägnade Maken och jag en stor del av dagen åt musiknostalgi. Dels hade vi sett ett avsnitt av Anders Hansens Din hjärna om minnen (finns på SVTPlay), dels läste vi DN:s söndagsartikel om musikforskning, där de hävdade att musiken vi lyssnar på som 14-åringar definierar oss för alltid (lite hårdraget).

Naturligtvis var vi tvungna att se om vi kunde verifiera forskningsresultaten. Mitt magiska år i så fall är 1976 och Makens 1974. I DN kunde man snabbt få fram en tio-i-topp-lista för respektive år. På min lista finns bland annat ABBA:s Dancing Queen och Boney M:s Daddy Cool och Tina Charles I Love To Love. Jo, visst är de generationsdefinierande, men nog inte dem jag lyfter fram som identitetsdanande.

Vid en titt på Poporamas Smash Hits från augusti 1974 fram till kanske nån gång 1979 (finns förstås på Wikipedia) är det andra låtar som ger mig mer hugg i hjärttrakten. Till exempel den här:

I dag är det nästan alltid Ballroom Blitz som spelas på nostalgiradiokanalerna, men det här var min första och största hit med Sweet. Jag har de flesta av deras album, som snurrade flitigt hemma på skivspelaren.

Jag har tidigare skrivit om radions betydelse för musiklyssnandet (till exempel här). Jag är lite för ung för Tio-i-topp, men Svensktoppen och Kvällstoppen och så småningom Poporama, Eldorado och Radio Luxemburg tillhörde mina musikaliska inspirationskällor under 70-talet.

Jag ska heller inte underskatta poptidningen Tiffany, som klev in i mitt liv redan som 12-åring (se omslagsexempel ovan, lånat från den här fina nostalgisajten). Överhuvudtaget tyckte både Maken och jag att våra musikaliska identiteter började formas redan där.

Genom åren har jag skapat en formel för min favoritmusik: Den ska vara en perfekt balans av hjärna, hjärta och muskler. Om Sweet ovan hade tyngdpunkten på musklerna, så hade det här bandet tyngdpunkten på hjärnan:

Min bästis Karin och jag satt med lexikon och försökte dechiffrera The Sparks mångordiga och mångtydiga sångtexter. Det gick väl sisådär… men roligt hade vi och musik fick en ny dimension.

You hear the thunder of stampeding rhinos,
elephants and tacky tigers.
(This Town Ain’t Big Enough For The Both Of Us)

Hjärtat då? ”Tjejtjusare” som Donny Osmond och David Cassidy fick tjejerna att svimma, men ingen av dem gjorde musik som var något att ha. Mitt val föll på David Essex, den mörkögda snyggingen på Tiffanyomslaget ovan.

Rock On släpptes faktiskt redan 1973.

2019 var David Essex och Suzi Quatro ute och turnerade tillsammans. Det är väldigt rart att se dem i tevesoffan:

Britterna verkligen älskar sina popartister! Popmusiken där är en angelägenhet för alla, oavsett generation.

Själv tycker jag det är roligt att ibland gå tillbaka i tiden och minnas vem jag var då med hjälp av musiken. Däremot har jag ingen lust att stå där och stampa jämt.

Monday Music: 70’s: Music research says the music we listened to when we were 14 defined us for life. For me I must say it even started a little earlier.

Read Full Post »

Yesterday is gone
Today starts now
Yesterday is gone
And today starts now

Find your dreams
and set them free
Find your dreams
and set them free

För snart tre år sedan gjorde jag min första spellista för att dansa 5Rytmer hemmavid. Då och då byter jag ut en låt men Mari Boines Today Starts Now har funnits med hela tiden. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att börja dagen på, så i år får den börja hela året.

Det känns inte direkt som det är läge för några stora, stolta nyårsresolutioner i år. Förra året visade oss med all önskvärd tydlighet hur liten betydelse våra egna, små viljor har.

Däremot har jag plockat fram några ord av den kloka Yoko Ono, som får bära mig in i det nya året:

Att hysa drömmar innebär inte att man ska göra allt för att få dem uppfyllda. Tro inte att det innebär att du måste knäcka dig eller sätta krokben för andra.

Om din dröm är realistisk, lyckas du säkert med att uppfylla den.

Bär därför drömmen inom dig på samma vis som du ser på moln.

Ta vara på dig och hys vackra drömmar.

Yoko Ono: ur Funderingar som jag gärna delar med dig

Newer, happier, better: I don’t feel like trying to make any proclamations or big resolutions this year. But I think a lot about dreams, and carry some word by the wise Yoko Ono with me into the new year:

To have dreams doesn’t mean you have to do everything to make them become real. Do not believe that you have to break yourself or cause other people to stumble.

If your dream is realistic, I am sure you will succeed in making it real.

Carry the dream within yourself in the same way you observe clouds.

Take care of yourself and dream beautiful dreams.

Read Full Post »

Older Posts »