Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Citerat/Quoted’ Category

Ordbilden 12 november

intet_vissnar

Jag var bortrest på Allhelgonahelgen men gjorde ett besök på Tveta kyrkogård utanför Södertälje helgen innan. Vi sjöng psalm 201 på mammas begravning och femte versen stod i hennes dödsannons.

Pictures of words November 12: An autumn picture from the churchyard where my mother rests with the last lines from the summer hymn we sang at her funeral:

In paradise
he’ll wisely and graciously
will plant me anew
where nothing ever withers.

Annonser

Read Full Post »

grå_oktober

Ofta tycker jag hösten är en skön avslutning på året. Ibland tycker jag den kommer för tidigt. Så är det i år. Jag bävar för mörkret.

Det mesta går yngre och tyngre. Somliga dagar är det som att simma i sirap för att få det minsta lilla gjort. Energin räcker till det mest akuta, men de större projekten längre ner på listan får vänta.

När jag är med familjen och goda vänner lättar det. Jag försöker också göra saker som brukar ge glädje och påfyllning. Ibland funkar det, som Mari Rantanens fina utställning på Konstnärshuset:

marirantanen2

Den gjorde mig varm i själen.

marirantanen1

Vi har köpt ett nytt bord till teverummet och jag har gått kurs i sociala medier två dagar. Bland annat fick vi fotoöva:

fnation

Men Predikarens ord kommer hela tiden tillbaka till mig:

Allt är tomhet, ett jagande efter vind. – – – Vad får då människan ut av all sin möda, av all sin mödosamma strävan under solen? Var dag är en smärta, var syssla en plåga.
(Predikaren 2:17 och 2:22-23)

Evaluation (2017:10): The autumn came too early this year. I am not prepared for the darkness. I am a bit lost, not knowing my way.

Read Full Post »

paris3

Senast jag var i Paris var våren 1977. Jag har tidigare sagt 1976, men när jag kom till Centre Pompidou firade de 40-årsjubileum (öppnade i januari 1977), och jag kom ju ihåg att jag hade varit där.

I min bok har Paris alltid varit utkonkurrerat av London. Min blixtvisit var delvis en chans för Paris att revanschera sig, delvis ett experiment för att se vad som händer med mitt luddiga ”mig själv” i en helt annan omgivning (utifrån tankarna här).

Jag blev förvånad över hur självklart Paris kändes. Likheterna med London är stora, båda är väldiga kosmopoler med en lång historia just som storstad.

På Skansen har jag lärt mig rådbråka den lilla skolfranska jag har kvar, men att förstå vad de svarar på hemmaplan är en helt annan femma! Men när man väl har visat sin goda vilja går det bra med engelska numera.

paris4

Jag passade på att se en stor och rolig retrospektiv med David Hockney på Centre Pompidou. Inne på utställningen var det fotoförbud. Utanför på den öppna platsen framför ställdes frågan: ”Konst – har du något att förtulla?”

paris2

På fredagen besökte jag Notre Dame och kom fram till att jag gillar utsidan bäst med de vackra och enormt detaljerade skulpturgallerierna kring portarna.

För övrigt så gick jag. Promenerade. Flanerade. Med mål och mening ibland men lika ofta utan. Drygt 45 000 steg blev det på två dagar!

paris1

Jag åt riktig couscous med merguez på en marockansk restaurang med hela taket fullt av gullrankor.

Fick jag då syn på ”mig själv”? Nej, det kan jag inte påstå. Jag hade mest huvudvärk och ont i magen och oroade mig för hur jag skulle hitta tillbaka till flygplatsen.

Jag borde ha tagit med mig Olle Hammarlunds essäsamling Resan till paradiset och läst om resandet:

Peregrinera sa man förr, då diligensen satte iväg över backen, ostindiafararen kastade loss, vägarna lockade och horisonten lyftes.

Peregrinera, det är konsten att resa: att formera sig mänskligt, hålla själen frisk, sinnet öppet.

Jo, det var sammantaget inte alls dumt att byta miljö för två dagar. Inget revolutionerande hann ske, men det skramlade i alla fall runt en liten smula i bagaget.

Och jag är inte alls främmande för att återvända till Paris. Maken och jag har också börjat titta längtansfullt på andra delar av Frankrike. Både Medelhavskusten och Atlantkusten känns lockande.

More about Paris: I walked more than 45 000 steps over two days! I visited Notre Dame and saw an interesting David Hockney retrospective at the Centre Pompidou. 

My first and latest visit to Paris was 40 years ago. It felt surprisingly familiar to come back.

 

Read Full Post »

dior1

I ett anfall av milt vansinne bestämde jag mig för att åka till Paris och se modehuset Diors 70-årsutställning. Så fakirtidigt i torsdags morse åkte jag till Arlanda och strax före elva på förmiddagen steg jag ut från Gare du Nord.

Utställningen visas på Le musée des Arts décoratifs fram till den 7 januari nästa år. Det är ett väldigt speciellt universum man kliver in i, en drömvärld. Man måste nog ha bestämt sig på förhand för att acceptera spelreglerna, annars blir man bara förbannad på hur mycket resurser som kan vara rimligt att lägga på fantasikläder.

Jag kom att tänka på ett citat ur en av mina favoritböcker:

Lite längre bort mötte de Ella Jansson. Hon hade en underbar hatt som såg ut som en blåklocka av den stora violetta sorten, och en av flikarna gick ner i pannan och svängde ut antingen som en raffinerad detalj i en orientalisk dansmask eller som övernäbben på Kalle Anka. Man fick bestämma sig fort – hade man väl valt att föreställa sig det ena, gick det inte längre att föreställa sig det andra.
(Anna Lisa Wärnlöf (Claque): Fredrikes barn)

Om man accepterar drömvärldens villkor är utställningen helt makalös, minutiöst noggrann och iscensatt på det mest sagolika vis. Men modehusets dalar tiger man om, så hela historien får man läsa sig till någon annanstans. Här är det en mytbildande kontinuitet som står i fokus. Alla chefsdesigners får ungefär lika mycket plats, även om Yves Saint Laurents karriär varade i två år och Marc Bohans i 29.

dior_eiffeltorn

En av de ikoniska, tidiga modebilderna, som möter oss i utställningen. Kopplingen till Paris är tydlig och genomgående, rent av en av modehusets förutsättningar. Och de klassiska modefotograferna från 1940- och 50-talen finns förstås med.

dior10

Besökarna slussas genom kanske 50 meter montrar med hela Diors färgspektrum. Här den ljuvligt ljusrosa. Min uppskattning är att tusentals klädesplagg, accessoarer, skisser, modeller, modeteckningar och reklammaterial visas.

dior11

Här från vitt till grått och svart-vit-mönstrat.

dior14

Det finns ett avsnitt med inspiration från konst och andra delar av världen. Det är i ärlighetens namn den svagaste delen av utställningen, inte särskilt ”groundbreaking” alls. Jag gillade hur som helst hur olika två klädskapare kan inspireras av det spanska: Till vänster John Galliano och till höger Yves Saint Laurent.

(mer…)

Read Full Post »

Jag vet inte riktigt om och i så fall när Ordbilden återkommer varje vecka, men här kommer någonting ditåt, som jag hittade när jag rotade i min digitala mapp från Utställningsteknikkursen i Linköping för sju år sedan.

Vi hade som uppgift att göra en utställning, som skulle presentera oss själva. Jag tänkte lägga små informationsbitar om mig själv byrålådor. Så här såg min modell ut på en något ofokuserad bild:

Utställningsmodell4-Q080S1024

Och här kommer citaten:

Skåp2

Skåp4

Skåp3

Words as pictures: Not promising a regular comeback, but here are some quotes form the Swedish designer Lena Larson together with an exhibitions sketch exercise:

A life is a working process.
You hope for a content.
Don’t lock yourself up.

All ages are present in the cupboard of being human. Here you have both the open writing flap and the secret, hidden compartment. There are tidy heaps and real messes, better left alone.

Read Full Post »

Det mellanmänskliga

När Christina och jag var på Thielska galleriet och lyssnade på Tonie Lewenhaupt häromveckan (ombloggat här), så var Magdalena Ribbing en av åhörarna. Hon ställde en fråga om framtidens modesamlande, helt klart kände damerna varandra och gillade varandras sällskap.

Därför känner jag mig litegrann som Sophie i Howl’s Moving Castle:

 ”Dead?” said Sophie. She had a silly impulse to add, But she was alive an hour ago! And she stopped herself, because death is like that: people ARE alive until they die.
(Diana Wynne Jones)

För sisådär 30 år sedan hade jag slutklämmen i Magdalena Ribbings och Sighsten Herrgårds Etikettboken på min anslagstavla på jobbet. Eftersom jag svårligen gör mig av med citat i någon form, så hittade jag min kopia i en pärm:

etikettboken

Fortfarande i alla högsta grad relevant, och på många sätt en programförklaring för Magdalena Ribbings mångåriga gärning på Dagens Nyheter. Intet mellanmänskligt var henne främmande. Hon upplyste, förklarade och förtydligade.

När så krävdes, kunde hon  dela ut en graciös smocka. Med handen på hjärtat, visst älskade vi läsare det?!

Här hemma talar vi ofta om ”enklare hem” med tydliga citattecken. Det är ett citat från Magdalenas frågespalt för tio-tolv år sedan:

Fråga: Det händer ibland när man är inbjuden i ett enklare hem eller går på en billig restaurang att man till efterrätten endast får en sked (även om det inte är till exempel soppa på röda frukter som serveras). På restaurang ber jag diskret om en gaffel men hur bör man göra när man är bortbjuden? Att man inte kan tillrättavisa värdfolket vid bordet är uppenbart men hur bör man göra för att undvika den här typen av obehagliga moment i framtiden? Är det månne detta problem som myntat uttrycket att ”ta s(k)eden dit man kommer”?

Svar: Det goda sättets, den goda uppfostrans grund är att inte kritisera andra, att anpassa sig till den rådande situation för att inte besvära eller krångla till det för övriga.

Ät du din tårta med gaffel hemma, och be om en gaffel på krogen. Och klarar du inte att få i dig den bjudna efterrätten i ett privat hem med de bestick som lagts fram för ändamålet kanske du skulle överväga att avstå från att gå på bjudningar. Så himla märkvärdigt är det inte att äta med sked, inte ens om man vet att gaffeln är Finare. Och så himla märkvärdig är inte gaffelbrukaren heller.

Human interaction: Yesterday we learnt that the Swedish journalist Magdalena Ribbing has left us. For centuries she had been answering questions about matters of manners and etiquette in our biggest morning paper, becoming a natural national reference point.

Read Full Post »

Hon den första

Hon var den första. Ingen kvinna hade berört mig så. I alla fall inte på svenska. Jag var 20 år och inte helt utan erfarenhet, men ditintills hade det alltid handlat om grabbar.

Året var 1982. Jag hade flyttat till Sundsvall och hyrde ett inackorderingsrum i en rosa villa med snickarglädje på Haga. I rummet intill bodde min blivande vän Runa inackorderad. ”Du måste lyssna på Eva Dahlgren”, sa hon och lät mig spela in den nya LP:n Tvillingskäl på kassett.

Ja, för mig är Eva Dahlgren Sveriges första kvinnliga rockartist. Hon var den första kvinnliga rockartist som tog sig igenom muren av alltigenom grabbig musikvärld, där jag tidigare hade rört mig. Från mono till stereo.

Jag såg henne lajv 1987 på Ritz, troligen 1989 på Göta Lejon och troligen 1992 på Cirkus. Konsertlokalerna blev större och större. Ungefär i samma veva som vi fick barn exploderade den massmediala Eva och Efva-följetongen, och vi gled i sär.

Förra året såg vi Garmarna i underbara Parksnäckan i Uppsala, och vi ville gärna återvända i år. När jag såg att Eva Dahlgren skulle komma dit, så kände jag att det var dags att återknyta bekantskapen. Verkligen dags.

den jag är och den du är
har inte alltid samma karta
inte alltid samma mål
en vill springa
en vill gå
men viljan leder oss tillbaka
(Eva Dahlgren: Hela världen står i blom)

Under våren och sommaren försökte jag hinna lyssna in mig på Eva Dahlgrens produktion efter En blekt blondins hjärta. Efter ett visst startmotstånd var det ändå den senaste plattan Jag sjunger ljuset från förra året som gjorde störst intryck.

När Eva Dahlgren kliver in på scenen och inleder med Hela världen står i blom får jag en tår i ögonvrån. Dessutom blir vi alla blöta, för det kommer en regnskur från en klarblå himmel (och med en regnbåge borta i öster, på andra sidan ån).

En och en halv låt senare tar regnet slut och den vackra sommarkvällen kommer tillbaka.

evadahlgren_parksnäckan

För mig blir kvällen magisk. Nuet och det förflutna glider i och ur varandra. Textrader dyker upp i min mun. Eva Dahlgren varvar låtar från Jag sjunger ljuset med väl valda guldkorn från sin stora låtskatt.

Bandet är som en väluppfostrad V8-motor, man känner kraften även i det lågmälda och finstilta.

Lev så och Vem tänder stjärnorna blir mina personliga höjdpunkter. Lite otippat avslutar Eva Dahlgren konserten med En plats på jorden från Ett fönster mot gatan från 1984. Vips är jag tillbaka i min första, egna lägenhet, den älskade studentlägenheten på Oscarsgatan i Sundsvall.

ge mej en plats på jorden
inte nödvändigtvis i solen
men ett eget fönster mot gatan som jag kan öppna och stänga som jag behagar
det är det enda jag behöver
det är det enda som mitt hjärta kräver
att jag hittar någonstans
där jag kan välja mellan lugn och ro
(Eva Dahlgren: En plats på jorden)

Bild: Kurt Nord

She the first: To me, Eva Dahlgren has been the first leading lady in Sweden’s rock since I started listening to her 1982. Our ways parted in the early 90’s, and getting to reconnect with her live this year was amazing

Read Full Post »

Older Posts »