Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Inspiration’ Category

Nu har vårens WendelAvisan gått till tryck. Det är mitt åttonde numret som medlem av redaktionen samt formgivare av kulturtidskriften, som är knuten till föreningen Wendelas Vänner med bas i Södertälje.

I det här numret står kvinnliga nätverk i fokus. Bland annat berättar Fatima Bremmer i en stor intervju om sitt pågående arbete med en kollektivbiografi över den så kallade Ligan, ett löst men mycket viktigt nätverk av kvinnliga journalister i början av 1900-talet.

Även Sveriges fåtaliga kvinnliga kompositörer i slutet av 1800-talet hämtade styrka hos varandra när de var ifrågasatta eller rentav nedsablade. Wilhelm Pettersson-Berger kallade till exempel musikern och tonsättaren Laura Netzel i en artikel (eller recension) för ”den stockholmska musikdilettantismens mest hersklystna och fransosgalna skyddspatronessor”.

Det var inte bättre förr.

Mer information om Wendelas Vänner och hur du blir medlem finns här.

Spring issue: I am proud to be a member of the editorial team of this magazine. The spring issue is about early networking.

Read Full Post »

I påskas hade vi glädjen att få umgås hela familjen inklusive utflyttad son med sambo. Vi hade filmkväll och jag fick äntligen se den japanska tecknade filmen Kimi no na ha (Your name), som är fantastiskt bra och verkligen kan rekommenderas!

Med en svärdotter som också gillar allt japanskt, så känns det självklart att dela min kimonoglädje med henne. En av de kimonor jag högg på loppis online för en mycket rimlig penning är tyvärr för liten för mig, så den fick hon i påskpresent. På påskdagen firade vi med en gemensam kitsuke.

Gatljuslampans sken är inte det bästa för färgåtergivning, men svärdotterns kimono är kallgrön, nästan mörkturkos, medan min är mer klart grågrön. Den har förresten inte blivit presenterad på bloggen tidigare, jag köpte den och två nagoya obi från en holländsk kimonosamlare i vintras.

Veckans tema i #kimonostylinggame var Mr and Mrs Rabbit. Japaner älskar sina kaniner, så det gör många i kimono-communityn också.

Det fick bli varsin liten, liten origamipåskhare att hänga i obijimen.

Nu har jag svärdotterns födelsedagspresenter fixade för lång tid framöver. Bara en kimono kommer hon ju inte långt med, en nagajuban och några obi och kanske några accessoarer ska jag också hålla utkik efter.

Då och då blir det ju en sväng på Ebay eller Etsy, ett av få nöjen i dessa sega coronatider. Mycket hamnar bara i min önskelista, men rätt som det är kan jag inte hålla mig utan klickar hem något nytt.

I det senaste paketet var det en nagoya obi i kasuriväv. Det betyder att man har färgat garnet i olika färger innan man väver (eller har reserverat delar så att det inte har färg alls), så att det blir flammigt. Här är det blått och naturfärgat som dyker upp i bland och gör ytan levande. Jag tror också det finns betydligt mer blått i väven som inte syns men bidrar till vackra färgskiftningar.

Paketet innehöll också två platta obijime, en i mer dämpade färger och en som nästan är neongrön, även om kameran inte riktigt vill fånga färgen.

Det där med koordination är ju hälften av grejen med kitsuke. I söndags blev det därför obiknytningsövning och koll på hur tre olika obi ser ut tillsammans med min övningskimono.

Här min riktigt kallgröna mjuka obi (heiko obi) i en fin rosettform. Den här obin går riktigt ton i ton med svärdotterns kimono, så jag hoppas få knyta in henne i den vid tillfälle.

Efter att ha tittat på bilderna från i söndags har jag förresten bett Maken påminna mig om att jag ska ”slå fram” kimonoärmarna vid nästa fototillfälle… När det gäller kimonoetikett har jag verkligen mycket kvar att lära.

När jag ändå håller på och bekänner mina inköp, så kan jag visa tre lite mer tjusiga nagoya obi, som jag budade hem i vintras.

Cirkelmönstret till vänster kallas för shippou (sju ädelstenar). Det är ett buddhistiskt inspirerat mönster som kan upprepas oändligt.

The name refers to the seven treasures of Buddhism: gold, silver, lapis lazuli, crystal, agate, red pearl, and carnelian. These correspond to faith, perseverance, humility, doing no wrong, mindfulness, concentration, and wisdom.

https://yunomi.life/blogs/discover/the-world-of-japanese-patterns

Sexkantsmönstret på samma obi kallas för sköldpaddsskalsmönster och symboliserar lycka och välstånd.

Den röda obin i mitten har en enkel med guldgnistrande dekor av en plommonblomma och mogna plommon. Även om japanerna älskar sina blommande körsbärsträd, så är nog plommonet Japans nationalfrukt. Om jag vill följa årstiderna så kan jag använda den här obin redan i vinter för att markera längtan efter den tidiga våren.

Silverobin har ett krysantemummönster. Krysantemum associeras med hösten.

Kimonostylinggame-temat den här veckan är Shiny Bling-Bling. Det kommer att innebära lite helgnöje med min lila iromuji och den vänstra, orange-laxrosa obin med mycket guld.

Under kvarvarande arbetsvecka ska jag försöka hinna bläddra lite i ett annat nyinköp.

Den dök upp som tips i en av mina Facebook-grupper och innehåller alla möjliga föremål, inte bara textilier. Dessutom är texten både på engelska och japanska, så den är ett utmärkt övningsobjekt.

Först måste jag dock komma i kapp med mina vanliga inlämningsuppgifter i kursen, just nu ligger jag aningen sent med det mesta. Hepp hepp!

Shared joy: I have brought my daughter-in-law down into the kimono rabbit hole and we spent Easter Day with kitsuke practise. Some new kimono items (and a book) have also found their way to my home over the winter.

Read Full Post »

I helgen var det dags för vårröj i våra rabatter på framsidan. Trots det bistra aprilvädret hittills så börjar det växa saker lite överallt. På bilden ovan syns en koreansk plymspirea.

Vi la ner rätt mycket jobb på att nystarta de här rabatterna förra året (läs till exempel här och här) och nu är det jättespännande att se vad som har överlevt (och försöka komma ihåg vilka kommande planer vi diskuterade).

Stormhatten (ovan till vänster) är verkligen på hugget!

Min alliumrad är också på god väg. Den går rakt igenom bägge rabatterna och meningen är att de ska få ha scenen för sig själva innan allting annat har kommit i gång på allvar.

Allra mest nyfiken är jag på vår David Austin-ros, som vi köpte i Helsingborg förra sommaren, och pionen Philippe Rivoire, som vi köpte på Zetas i Huddinge.

Men är det inte någon som har varit och nibblat på pionen??? Morr! Samma sak med tulpanerna i pallkragarna på baksidan. Så här års är man verkligen primörleverantör till de fyrbenta grannarna.

Så här års dyker till exempel den här dikten upp i mitt lilla huvud. Eller den här.

Green hopes and expectations: It is time to start working in our little garden.

Read Full Post »

I går kväll ordnade Hemslöjden här i Stockholm ett digitalt Origamicafé med Mihiro Burman som värd. Det blev väldigt lyckat med ett 50-tal deltagare. Mihiro hade förberett några påskinspirerade modeller och vi vek tillsammans efter hennes instruktioner.

Jag ska göra en muntlig presentation på japanska om min hobby origami i april, så det passade bra att bli lite inspirerad samtidigt som jag övade på handgreppen. Dessutom hade jag häromdagen suttit och svurit över en hopplös kaninbeskrivning i en av mina origamiböcker, så jag blev väldigt glad över den modell som Mihiro visade.

Kaninen förekommer ofta i japanska folksagor och sägner. Bland annat sägs mönstret på månens yta föreställa en kanin som stöter mochiris i en stor mortel.

Oftast gillar jag att göra användbara saker i origami, till exempel askar eller kuvert, men det är också något väldigt tillfredsställande med att att göra saker som inte har någon funktion alls.

Jag har fortfarande lite problem att få till fötterna, så jag ska fortsätta öva och göra några kaniner till. Förmodligen kommer de att få bli påskharar på matbordet i påsk.

Dessutom är veckans tema i #kimonostylinggame Herr och fru Kanin, så jag ska nog försöka få till en pytteliten, som jag kan hänga i min obi.

Beskrivningen till kaninen finns här (den är på japanska men med ganska tydliga bilder). Andra kaniner, ägghållare med mera med påskanknytning finns här).

Easter bunnies: Brushed up my origami skills with a digital meet-up yesterday. Now we have an Easter bunny invasion incoming at home.

Read Full Post »

Theater District, Midtown, Manhattan, New York City

The soul is a stubborn thing.

I oktober 2017 hade Bruce Springsteen premiär på enmansföreställningen Springsteen On Broadway på Walter Kerr-teatern i New York (ovan). Föreställningen bestod av egna texter och sånger, med textmaterialet delvis hämtat från hans självbiografi Born To Run.

Ursprungsplanen var fem föreställningar i veckan i åtta veckor. Det gick ju åt skogen förstås med en teater som rymmer knappt tusen personer. Totalt blev det 236 föreställningar fram till december 2018.

Föreställningen finns på Netflix. Maken och jag såg den i lördags kväll och blev alldeles trollbundna. Bara hans kärleksförklaring till sin mamma är värd en titt!

Bruce Springsteen har ju alltid varit en berättare, både i sina sånger och på scen. I början av hans karriär var texterna långa och vindlande, genom åren har han sedan finslipat sin teknik och blivit rakare, enklare och mer precis.

Jag satt där i tevesoffan och fick lite dåligt samvete för mitt tjat om ny musik här på bloggen. Det blir lite orättvist mot de gamla hjältarna ibland.

Born To Run-skivan köpte jag 1975 eller 1976 inspirerad av hyllningsartiklar i poptidningen Tiffany (se det här inlägget). Jag var 13 eller 14 år, förstod ingenting varken av musiken eller texterna. Det var som att kliva in i en främmande värld.

Först var jag oerhört besviken, men av någon anledning så gav jag inte upp utan spelade skivan om och om igen och försökte hänga med i berättelserna (tack och lov för att texterna fanns med säger jag bara!).

Så småningom förstod jag tillräckligt mycket för att kasta loss och ramla ner i det tidiga 70-talets skitiga New York. Det här var något helt nytt och jag hade upptäckt det alldeles själv.

Thunder Road är numera i mina öron det vackraste öppningsspår som någonsin har gjorts. Här i en akustisk version, där min favorit Roy Bittan verkligen får glänsa, från Hyde Park i London 2012:

Det passar extra bra att spela den så här strax efter Marie bebådelsedag. Hon som besjungs heter ju Mary, och jag har länge associerat texten med ett slags bebådelsemöte.

Jag såg Bruce Springsteen och The E-Street Band på Ullevi 1985 och både på Stockholms stadium och i Köpenhamn 1987. Framför allt Ullevi-konserten var helt oförglömlig.

Tunnel Of Love var det sista Bruce-albumet jag köpte, ett ganska sorgset album från en lite vilsen artist. Det första äktenskapet blev väl inte så lyckat, och ingen blev gladare än jag när det visade sig att den där karismatiska, rödhåriga körsångerskan på turnén i stället vann hans hjärta. På riktigt.

Patti Scialfa Springsteen var också gästartist på de flesta av Springsteen On Broadway-föreställningarna. Bland annat gjorde de tillsammans den oerhört känslosamma Brilliant Disguise från Tunnel Of Love-plattan. Här är en version från 2005:

2014 såg vi filmatiseringen av John Steinbecks Vredens druvor i Filmklubben (mer om den här till exempel). Först då blev The Ghost of Tom Joad begriplig. Numera känns den oumbärlig. Jag har den största respekt för Bruce Springsteens humanistiska ställningstaganden och hans samvetsröst som försvarare av det amerikanska samhällets goda sidor.

Han gled bort från min horisont under min småbarnstid och kom sedan aldrig tillbaka riktigt på allvar. Men utan Bruce Springsteens tidiga album så skulle jag inte vara den jag är i dag. Basta.

Låten Ghosts från senaste albumet hade jag med i det här Måndagsmusik-inlägget, så jag kanske är på väg tillbaka till ett nytt lyssnande igen.

Bild överst: Ajay Suresh/Wikimedia Commons

Monday Music: Bruce the storyteller. We saw Springsteen On Broadway the other night. It is amazing and it reminded me of how much his early music has meant to me and how much I respect him as a musician, a storyteller and as a defender of the good sides of the American society.

Read Full Post »

För lite mer än ett år sedan var Maken och jag på minisemester i Göteborg. Vi satte oss på tåget samma förmiddag som de svenska myndigheterna började tala om restriktioner med anledning av det nya coronaviruset. Mellan musei- och restaurangbesök så kommunicerade jag med Hemslöjdsföreningens styrelse om läget. Det blev snabba ryck och beslut att bland annat omedelbart stänga all verksamhet i vår lokal och skjuta fram föreningsstämman.

Det var en märklig känsla att göra roliga saker och umgås med vänner samtidigt som världen på något vis stod och vägde.

Nu har vi levt med coronapandemin i drygt ett år. Fortfarande finns det inte på allvar någon ljusning i tunneln. Jag håller mig trygg i min hemmabubbla, inte ensam men med en konstant brist på det vanliga inflödet av intryck och upplevelser från en värld utanför.

Nu börjar museiverksamheten så smått öppna igen, jag hoppas verkligen att det blir så och att vi inte drabbas av någon backlash. På Östasiatiska museet här i Stockholm står till exempel utställningen Boro – nödens konst och väntar på mig. Dit kan jag ta mig på cykel utan att åka kommunalt. Läs mer om den här!

Även min gamla arbetsgivare Skansen öppnar utomhus den 1 april. Mer info här!

Och i Göteborg står den stora utställningen Kimono – Kyoto to Catwalk och väntar. Jag håller alla tummar för att coronaläget lugnar ner sig så jag kan åka ner i slutet av maj eller början av juni.

Några glimtar från utställningen får man i Ami Skånberg Dahlstedts spännande filmer, som finns här.

Ovan: Spännande föremål på Världskulturmuseet. Nedan: Från asiatiska avdelningen på Röhsska.

Throwback Thursday: About a year ago DH and I spent a lovely mini holiday in Gothenburg, just at the start of the pandemic restrictions.

Read Full Post »

Just nu rasslar det in mängder av ny, spännande musik i min vardagsspellista. Ovanligt mycket är svenskt.

Många artister valde att skjuta på sina skivutgivningar, som var tänkta att komma ut förra året. Nu, när vi fortfarande är mitt i pandemin, orkar de inte vänta längre. Drömmen om lajvspelningar känns fortfarande helt utopisk.

Jay-Jay Johanson vann mitt hjärta förra året med skivan Kings Cross från 2019. Alldeles nyss kom uppföljare Rorschach Test. Om den förra låg nära jazzpastischen, så är den senare mer samtida.

Pernilla Andersson har funnit i min ögonvrå länge, men det var först med hennes jullåt Decemberblues med Viktor Olsson från 2017, som jag hittade en låt jag verkligen gillade.

Samma dag som Elvis är hennes senaste singel. Även den har en text som nästan får mig att gråta.

Sofia Jannok är en av de artister som skjutit på sitt albumsläpp, som först var tänkt att ha kommit i höstas. Lávvu är nästan titellåten, albumet heter Lávv U, en fin ordlek med engelskans Love You och det nordsamiska namnet på en klykstångskåta (mer om den här).

Sibille Attars album A History of Silence kom i februari. Pernilla Anderssons och Sofia Jannok är personliga i sin musik, Sibille går steget längre, tycker jag. Hon förpackar en rå sårighet precis lagom mycket.

Dessutom spelar hon blockflöjt!

Förra våren, när jag satt i entrékassan på Skansen, fick jag möjlighet att berätta för henne att jag tyckte väldigt mycket om Hurt me, den första singeln från den kommande skivan, som då precis hade kommit ut. Jag är glad att jag tog chansen.

Monday Music: Four Swedish artists with new material out.

Read Full Post »

Kinesiska intriger

Min avkoppling just nu är att följa den kinesiska dramaserien Nirvana In Fire (Lang Ya Bang), som finns med engelsk textning på Youtube. Det är en sorts kinesisk Game of Thrones om maktkamp och intriger kring den kejserliga tronen i en fantasyversion av ett forntida Kina.

Två begrepp som används för den här sortens berättelser är wuxia (”martial arts’ hero) eller xianxia (immortal hero), det vill säga en mer eller mindre övernaturlig mix av kampsport, monster, folksagor, taoistiska tankemönster och kinesisk historia.

Nirvana In Fire är väldigt pampig med tjusig scenografi och maffiga kostymer (om än lite smäckiga här och där). Berättartempot är makligt, men nu har jag jag knappt tio avsnitt kvar, så temperaturen är på uppgång nu när slutkonfrontationen närmar sig.

Jag hittade Nirvana In Fire via min favorit från i höstas, Grandmaster of Demonic Cultivation. Den berättelsens enda svaghet (om du frågar mig) är de kvinnliga huvudpersonerna, som förblir ganska perifera. Nirvana In Fire har ett betydligt större persongalleri, och här finns flera starka kvinnor, som är med och driver berättelsen framåt. Nedan till höger: Prinsmodern och kejserliga bihustrun Jing (Mintau Liu).

I en episk fajtscen slåss de nobla fruarna vid sina mäns sida. Me like!

Förutom den engelska textningen så är serien textad på mandarin, så jag kan också roa mig med att hitta kanji som jag känner igen från japanskan (japanska kanji kommer ju från Kina och betydelsen finns ofta kvar, även om uttalet är helt annorlunda).

Chinese schemes: I am currently enjoying the Chinese history/fantasy drama Nirvana In Fire, a bit like Game of Thrones but in a Chinese setting.

Read Full Post »

Häromdagen fick jag Bengt af Klintbergs nya bok Trolldom, mord och mirakel. Tio folkminnesstudier i min hand (jag ska skriva om den i kommande WendelAvisa). Ett av kapitlen heter Den illasinnade månaden Mars och efter årets snöstorm och diverse nordanvindar så håller jag med helt och hållet.

Men ibland tittar solen fram och då stiger hoppet igen. Och även när det är mulet har jag en liten sol här på hemmaplan (ovan), en liten solruta-virkning till ett nystartat gemensamhetsprojekt här i stadsdelen Solberga, där jag bor. Kanske blir det så småningom en sol av många rutor i olika textila tekniker som kommer att pryda vår utomhusmiljö, kanske blir det något annat. Vi har precis börjat komma i gång, så vi får se helt enkelt.

Initiativet kommer från en lokal Facebookgrupp och sedan har Hemslöjdsföreningen och återbruksföretaget Refo hängt på.

Nästa vecka träffas vi utomhus i Kristallparken. Om du bor i krokarna och vill hänga på så finns det en Facebookgrupp här.

Här är några solrutor från mitt filtprojekt för några år sedan. Beskrivningen till dem kom från Virkpias nu nerlagda blogg. Den pågående solrutan har jag hittat i Jan Eatons The Encyclopedia of Crochet Techniques.

PS.

Bara för det så sken solen i eftermiddags, nästan hela vägen fram till middag.

Kvistarna i mitt blomsterarrangemang (det här) har börjat slå ut och var helt utsökta i eftermiddagssolen. Jag vet inte riktigt vad det är för någonting, kvistarna kommer från ett stort slysnår som vi har nästan utanför dörren.

Sunshine: March in general is a cruel month, but sometimes the sun comes out. And the crochet squares are called sun squares in Swedish.

Read Full Post »

Här i Stockholm har snöstormen Evert dragit in, och jag sitter vid datorn och nynnar på Ted Ströms klassiker Vintersaga. Den senaste inspelningen kom i år med Ida Redig, den står sig bra i konkurrens med de äldre versionerna.

Förutom japanskastudierna så har jag inte haft så mycket ork och energi för kurser online under pandemin, men när Världskulturmuseerna ordnade en av sina populära ikebanakurser digitalt så passade jag på. Jag har varit på väg i flera år, men antingen har datumen varit tokiga eller så har kurserna blivit fulltecknade innan jag bestämde mig.

Precis som med en massa annat japanskt så är ikebana en millimeterprecisionshobby med många olika skolor. Kursledaren Judit Katkits tillhör Ichiyo Ikebana School. Hon visade flera arrangemang och berättade om bakgrund och regler varteftersom. Vi fick tips på material och kunde sedan jobba på i lugn och ro på hemmaplan för att sedan skicka bilder till Judit och få feedback.

Trots mina noggranna anteckningar så tappade jag bort mig i de noggranna proportions- och placeringsreglerna. Det fick bli magkänsla i stället, så jag kallar mina arrangemang för ikebanainspirerade. Jag fick massor med nyttig feedback från Judit, som jag ska titta närmare på när jag är klar med veckans japanskaläxor.

Det var tur att jag hann ut innan Evert slog till! Här alströmeria och prydnadsgräs från blomsteraffären ihop med några kvistar från naturen och två pelargonblad. Vasen i rakukeramik av Bosse Söderberg passar bra till.

Ett klassiskt ikebanaarrangemang med symboler för himmel, jord och människa samt nutid, dåtid och framtid. Ranunkler från blomsteraffären ihop med blåbärsris och kvistar.

Här använder jag en kenzan (fakir eller igelkott på svenska), det vill säga en metallplatta med vassa piggar, där jag kan fästa arrangemanget så att det ”svävar” i den låga skålen (se den översta bilden).

Självklart så blev det ett arrangemang med det som blev över också: Blåbärsris, prydnadsgräs, kaprifolkvistar och pelargonblad.

Att arrangera ikebanainspirerat var lättare än jag trodde, så det kommer jag definitivt att ge mig på igen. Vi får se om jag kommer något steg längre med hjälp av Judits feedback. Hon har fler spännande onlinekurser, kanske räcker tid och ork till för någon mer så småningom också.

Här är Judits webbplats med många vackra bilder: ikebana.se

Springfeelings: At the moment we have a snow storm raging here in Stockholm, but last weekend I tried my hand at ikebana flower arranging inspired by spring and the girls’s festival Hina Matsuri.

Read Full Post »

Older Posts »