Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Inspiration’ Category

Nyläst

rivers-of-london

Ben Aaronovitch deckarserie Rivers of London har jag skrivit berömmande om flera gånger här på bloggen. Böckerna har ett härligt persongalleri, spännande intriger och är, kanske framför allt, så otroligt djupt grundad i kärleken till storstaden London och dess mytiska kvaliteter.

Jag blev så glad när jag såg att den senaste boken, The Furthest Station, hade kommit och så besviken när jag fick hem en ”novella”, det vill säga en kortroman. Min förhoppning var att det var dags för slutstriden med ärkeskurken, men den får tydligen vänta ett tag till. Jag kan misstänka att Ben Aaronovitch har lite svårt att slita sig från det universum han har skapat och gärna fabulerar vidare.

När jag hade läst The Furthest Station läste jag i min frustration om alla de tidigare böckerna (utom den första som har försvunnit i väg på lån någonstans). Precis som med Harry Potter så är det roligt att läsa baklänges och se hur författaren generöst strösslar med ledtrådar och långt senare knyter ihop dem till nya intriger.

Sedan sprang jag i väg till SF-bokhandeln och köpte de två första seriealbum som har kommit. Också väldigt bra och fördjupande. Det är alltid lite oroligt när bokfigurer ska ta gestalt (jag ser ju nästan aldrig favoritböcker som film), men jag är jättenöjd med dem allihop.

Newly read: I love Ben Aaronovitch’s crime series Rivers of London and have just devoured the latest novella and the two first comic albums.

 

Annonser

Read Full Post »

Modern realism

 

20171105_125737-Q080S1024

En av våra holländska utflykter gick till det lilla samhället Gorssel, där ena halvan av Museum MORE håller till. Namnet ska uttydas ”museet för modern realism” och ”modern realism”, som jag förstår det, betecknar en rätt specifik holländsk konstriktning under 1900- och 2000-talen. Eller så är det museet som har föst samman konstnärer som passar inom definitionen.

Museet öppnade 2015 och grunden är en privatsamling av affärsmannen Hans Melchers. I somras öppnades en andra del i Kasteel Ruurlo, ett slott där konstnären Carel Willinks bodde och verkade.

Så här mycket uppmärksamhet skulle aldrig svensk, föreställande konst få, misstänker jag, men i Holland finns arvet efter 1600- och 1700-talsmästarna. Som nutida konstnär kan du inte låtsas som om de inte fanns, du måste förhålla dig till dem. De moderna realisterna förvaltar arvet men vrider också och vänder på det.

Jan Beutenaars Rijp (mogen) från 2005 ovan är ett bra exempel. Notera också den snygga lösningen på verkspresentationen: Långt ner mot golvet centrerat under verket med ganska stor stil. Dessutom direkt på väggen. Jag är imponerad.

Överhuvudtaget är Museum MORE en trevlig upplevelse. Det är lagom stort och konsten är inbjudande placerad med informativa konstnärsintroduktioner.

20171105_125716-Q080S1024

Pyke Koch: Het signaal (1975)

20171105_125632-Q080S1024

Reimond Kimpe: Stroper (1943) (”tjuvskytt”)

På övervåningen fick vi möta den holländske konstnären Hermanus Berserik (1921–2002) i en stor retrospektiv. Ett både lekfullt och småironiskt konstnärsskap, där jag kom att tänka på Sven Nordquist här hemma.

20171105_130232-Q080S1024

Hermanus Berserik: Badhotel (1961)

Här ett tidigt självporträtt från 1952, som jag tycker är ett bra exempel på samspråket med de gamla mästarna:

20171105_130317-Q080S1024

Här Rembrandts version:

rembra44_studio

Sist men inte minst så fick jag än en gång möjlighet att möta Charley Toorops uppfordrande blick. Hon är den enda kvinnan bland konstnärerna, och hennes självporträtt har samma inverkan på mig som en ikon: Det är hon som ser på mig och inte tvärtom.

20171105_125652-Q080S1024

Jag mötte henne första gången på Kröller-Müller-museet (ombloggat här). Länkarna i det blogginlägget verkar inte funka, men förhoppningsvis kan du se alla hennes tavlor på det museet via den här länken.

Modern realism: One of our Dutch days out was a trip to the quite new Museum MORE (as in ”modern realism”). I was fascinating with the way modern Dutch painters relate to and scrutinize their relation to the old masters.

 

 

 

Read Full Post »

Tidsresenär

Musik gör mig till en tidsresenär. Två ackord kan på någon sekund förflytta mig tio, tjugo, trettio år tillbaka i tiden. Ett särskilt tillfälle. En särskild plats.

När jag började på högskolan hösten 1982 fick jag en klasskamrat som precis hade rest runt i Australien. Det var väldigt exotiskt på den här tiden, och ännu mer exotisk kändes musiken hon hade plockat med sig hem.

Här är en av de låtar som tar mig direkt till Sundsvall och en studentlägenhet på Oscarsgatan.

Time traveller: Music takes me back in time. Two chords and I am gone. This song takes me instantly back to the autumn of 1982.

Read Full Post »

paris3

Senast jag var i Paris var våren 1977. Jag har tidigare sagt 1976, men när jag kom till Centre Pompidou firade de 40-årsjubileum (öppnade i januari 1977), och jag kom ju ihåg att jag hade varit där.

I min bok har Paris alltid varit utkonkurrerat av London. Min blixtvisit var delvis en chans för Paris att revanschera sig, delvis ett experiment för att se vad som händer med mitt luddiga ”mig själv” i en helt annan omgivning (utifrån tankarna här).

Jag blev förvånad över hur självklart Paris kändes. Likheterna med London är stora, båda är väldiga kosmopoler med en lång historia just som storstad.

På Skansen har jag lärt mig rådbråka den lilla skolfranska jag har kvar, men att förstå vad de svarar på hemmaplan är en helt annan femma! Men när man väl har visat sin goda vilja går det bra med engelska numera.

paris4

Jag passade på att se en stor och rolig retrospektiv med David Hockney på Centre Pompidou. Inne på utställningen var det fotoförbud. Utanför på den öppna platsen framför ställdes frågan: ”Konst – har du något att förtulla?”

paris2

På fredagen besökte jag Notre Dame och kom fram till att jag gillar utsidan bäst med de vackra och enormt detaljerade skulpturgallerierna kring portarna.

För övrigt så gick jag. Promenerade. Flanerade. Med mål och mening ibland men lika ofta utan. Drygt 45 000 steg blev det på två dagar!

paris1

Jag åt riktig couscous med merguez på en marockansk restaurang med hela taket fullt av gullrankor.

Fick jag då syn på ”mig själv”? Nej, det kan jag inte påstå. Jag hade mest huvudvärk och ont i magen och oroade mig för hur jag skulle hitta tillbaka till flygplatsen.

Jag borde ha tagit med mig Olle Hammarlunds essäsamling Resan till paradiset och läst om resandet:

Peregrinera sa man förr, då diligensen satte iväg över backen, ostindiafararen kastade loss, vägarna lockade och horisonten lyftes.

Peregrinera, det är konsten att resa: att formera sig mänskligt, hålla själen frisk, sinnet öppet.

Jo, det var sammantaget inte alls dumt att byta miljö för två dagar. Inget revolutionerande hann ske, men det skramlade i alla fall runt en liten smula i bagaget.

Och jag är inte alls främmande för att återvända till Paris. Maken och jag har också börjat titta längtansfullt på andra delar av Frankrike. Både Medelhavskusten och Atlantkusten känns lockande.

More about Paris: I walked more than 45 000 steps over two days! I visited Notre Dame and saw an interesting David Hockney retrospective at the Centre Pompidou. 

My first and latest visit to Paris was 40 years ago. It felt surprisingly familiar to come back.

 

Read Full Post »

dior1

I ett anfall av milt vansinne bestämde jag mig för att åka till Paris och se modehuset Diors 70-årsutställning. Så fakirtidigt i torsdags morse åkte jag till Arlanda och strax före elva på förmiddagen steg jag ut från Gare du Nord.

Utställningen visas på Le musée des Arts décoratifs fram till den 7 januari nästa år. Det är ett väldigt speciellt universum man kliver in i, en drömvärld. Man måste nog ha bestämt sig på förhand för att acceptera spelreglerna, annars blir man bara förbannad på hur mycket resurser som kan vara rimligt att lägga på fantasikläder.

Jag kom att tänka på ett citat ur en av mina favoritböcker:

Lite längre bort mötte de Ella Jansson. Hon hade en underbar hatt som såg ut som en blåklocka av den stora violetta sorten, och en av flikarna gick ner i pannan och svängde ut antingen som en raffinerad detalj i en orientalisk dansmask eller som övernäbben på Kalle Anka. Man fick bestämma sig fort – hade man väl valt att föreställa sig det ena, gick det inte längre att föreställa sig det andra.
(Anna Lisa Wärnlöf (Claque): Fredrikes barn)

Om man accepterar drömvärldens villkor är utställningen helt makalös, minutiöst noggrann och iscensatt på det mest sagolika vis. Men modehusets dalar tiger man om, så hela historien får man läsa sig till någon annanstans. Här är det en mytbildande kontinuitet som står i fokus. Alla chefsdesigners får ungefär lika mycket plats, även om Yves Saint Laurents karriär varade i två år och Marc Bohans i 29.

dior_eiffeltorn

En av de ikoniska, tidiga modebilderna, som möter oss i utställningen. Kopplingen till Paris är tydlig och genomgående, rent av en av modehusets förutsättningar. Och de klassiska modefotograferna från 1940- och 50-talen finns förstås med.

dior10

Besökarna slussas genom kanske 50 meter montrar med hela Diors färgspektrum. Här den ljuvligt ljusrosa. Min uppskattning är att tusentals klädesplagg, accessoarer, skisser, modeller, modeteckningar och reklammaterial visas.

dior11

Här från vitt till grått och svart-vit-mönstrat.

dior14

Det finns ett avsnitt med inspiration från konst och andra delar av världen. Det är i ärlighetens namn den svagaste delen av utställningen, inte särskilt ”groundbreaking” alls. Jag gillade hur som helst hur olika två klädskapare kan inspireras av det spanska: Till vänster John Galliano och till höger Yves Saint Laurent.

(mer…)

Read Full Post »

Måndagssol

Efter en vecka i förkylningsträsket och en bottenlöst mörk och höstruskig helg kändes det fantastiskt med lite solsken i dag.

interiörokt17a

Här i köket stod till i helgen Lilla Mamsens vardagsrumsbord belamrat med diverse blomkrukor och prydnadssaker samt ett par kassar och kartonger. I helgen blev fem kassar utsorterade och utburna till bilen för vidare färd till loppis. Bordet fick en ny plats i förrådet.

Kvar blev det fina Malmstensbänken, som Lilla Mamsen hade i hallen och några av hennes krukväxter tillsammans med några av våra. De har stått på uteplatsen, men nu är det inflyttningstid. Höstkaktusen i mitten har fått sina knoppar.

Det blev ett fint blomsterfönster.

I äldste Knallhattens rum trängs saker och möbler som jag ska gå igenom och ta beslut om. Helgens ryck innefattade en textil grovsortering – en sparahög, en loppishög och en materialhög.

interiörokt17b

Vad gör man med ett hörnskåp när man inte har några hörn i sitt hus? Då får man helt sonika uppfinna ett hörn. Så sedan i början av sommaren står det svarta hörnskåpet granne med matbordet.

interiörokt17c

I skåpet står bland annat finservisen Blå Blom för kaffe och te. Den har jag bestämt mig för att spara.

Sunny Monday: Last weekend I finally got started with going through my heritage of furniture and other things. It felt good to get some space in our living room again.

Read Full Post »

Maken förstod inte riktigt varför jag blev så till mig. Han hade hittat en kul fotobok på sin sedvanliga loppisrunda i Sundbyberg och en broderibok till mig.

Jag högg emellertid fotoboken under förtjusta utrop. Den innehöll nämligen gemensamma projekt mellan fotografen Rolf Lind och textil- och livskonstnärerna Raine Navin och Gunilla Skyttla.

tillbakablick1

Boken kom 2001 och innehåller ett urval av alla bilder som trion iscensatte genom åren.

Jag har skrivit om Raine Navin och Gunilla Skyttla flera gånger här på bloggen (här och här och här). De tillhör verkligen mina förebilder, och jag är så glad att jag fick höra en av deras inspirationsföreläsningar för sisådär tio år sedan.

Författaren och radiomakaren Britt Edwall skriver så här om trion i boken:

Stora skratt med sorg i botten! Ett av många recept mot melankoli: Allvarliga bildlekar, ingående minnesarbete och att utsätta sej för slumpen – mästaren. Maj Gunilla Elisabeth och Sten Raine agerar och Rolf Olof ser tittar koxar belyser beskär reducerar bilden till sin kärna. Svartvitt är allvar! – – –
Rolf blev utsänd av Expressen 1965 på klappjakt efter Anita Lindblom. Ville inte och ljög att hon inte var hemma. Sen dess är han sin egen.

tillbakablick2

I de här tre människornas speciella värld är det ett tuppfjät mellan det vardagliga och det magiska.  Vad som helst kan bli vad som helst. Allt är öppet och möjligt.

Filmregissören Håkan Alexandersson myntar begreppet ”navinist”:

En navinist är omedelbar, ursprunglig, okonventionell, otvungen, oförställd, öppenhjärtlig, uppriktig; plus har en starkt strålande kärlek som omfattar världen.

Livsglädje och sinnlighet. Det är grejor det.

Joy of life with all senses: My DH brought home a lovely book with pictures taken by the Swedish photographer Rolf Lind and staged by the Swedish artists Raine Navin and Gunilla Skyttla. A wonderful trio celebrating the magic inherent in ordinary objects. 

Read Full Post »

Older Posts »