Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Bok/Book’ Category

Nu är mina vårveckor på Skansen slut. Jag har hållit till i stadskvarterens 1930-talsmiljö och pratat mycket om telefoni, bilar, cyklar och annat kommunikationsanknutet.

För att få en känsla för tiden vänder jag mig ofta till litteraturen. I det här fallet passade Lisa Eurén-Berners Fröken Sprakfåle-serie bra, de började komma ut 1932 och kom sedan i stort med en volym om året.

Fröken Sprakfåle heter egentligen Inga-Maj och bor i en stad i Norrbotten. I den första boken är hon 14 år och hamnar i klistret på en mängd olika sätt med sin lillebror Klasse och sin bästis Kärre.

De pratar slang och skrämmer den äldre generationen med uttryck som ”lajbans” och ”alla tiders”. Eller, som Kärre och Inga-Maj uttrycker det i en av de senare böckerna:

Jag ska verkligen försöka komma ihåg att säga ”jättebedåriskt” oftare.

Dessutom ger böckerna en bra inblick i 30-talets klädmode och vardagsliv, som till exempel när den nygifta Fröken Sprakfåle får besök av ”väggmadammer” det vill säga vägglöss, och måste låta röka lägenheten för 30 kronor rummet.

29 delar blev det till slut om minst tre generationer Sprakfålar. Den sista delen kom 1963. Jag fick de sex första delarna av en gammal arbetskamrat men självklart vill jag fortsätta läsa om familjens öden och Sveriges utveckling. De finns inte på biblioteket, så det blir nog att hålla utkik på loppis (på Bokbörsen är de tyvärr rätt dyra).

Read Full Post »

I påskas hade vi glädjen att få umgås hela familjen inklusive utflyttad son med sambo. Vi hade filmkväll och jag fick äntligen se den japanska tecknade filmen Kimi no na ha (Your name), som är fantastiskt bra och verkligen kan rekommenderas!

Med en svärdotter som också gillar allt japanskt, så känns det självklart att dela min kimonoglädje med henne. En av de kimonor jag högg på loppis online för en mycket rimlig penning är tyvärr för liten för mig, så den fick hon i påskpresent. På påskdagen firade vi med en gemensam kitsuke.

Gatljuslampans sken är inte det bästa för färgåtergivning, men svärdotterns kimono är kallgrön, nästan mörkturkos, medan min är mer klart grågrön. Den har förresten inte blivit presenterad på bloggen tidigare, jag köpte den och två nagoya obi från en holländsk kimonosamlare i vintras.

Veckans tema i #kimonostylinggame var Mr and Mrs Rabbit. Japaner älskar sina kaniner, så det gör många i kimono-communityn också.

Det fick bli varsin liten, liten origamipåskhare att hänga i obijimen.

Nu har jag svärdotterns födelsedagspresenter fixade för lång tid framöver. Bara en kimono kommer hon ju inte långt med, en nagajuban och några obi och kanske några accessoarer ska jag också hålla utkik efter.

Då och då blir det ju en sväng på Ebay eller Etsy, ett av få nöjen i dessa sega coronatider. Mycket hamnar bara i min önskelista, men rätt som det är kan jag inte hålla mig utan klickar hem något nytt.

I det senaste paketet var det en nagoya obi i kasuriväv. Det betyder att man har färgat garnet i olika färger innan man väver (eller har reserverat delar så att det inte har färg alls), så att det blir flammigt. Här är det blått och naturfärgat som dyker upp i bland och gör ytan levande. Jag tror också det finns betydligt mer blått i väven som inte syns men bidrar till vackra färgskiftningar.

Paketet innehöll också två platta obijime, en i mer dämpade färger och en som nästan är neongrön, även om kameran inte riktigt vill fånga färgen.

Det där med koordination är ju hälften av grejen med kitsuke. I söndags blev det därför obiknytningsövning och koll på hur tre olika obi ser ut tillsammans med min övningskimono.

Här min riktigt kallgröna mjuka obi (heiko obi) i en fin rosettform. Den här obin går riktigt ton i ton med svärdotterns kimono, så jag hoppas få knyta in henne i den vid tillfälle.

Efter att ha tittat på bilderna från i söndags har jag förresten bett Maken påminna mig om att jag ska ”slå fram” kimonoärmarna vid nästa fototillfälle… När det gäller kimonoetikett har jag verkligen mycket kvar att lära.

När jag ändå håller på och bekänner mina inköp, så kan jag visa tre lite mer tjusiga nagoya obi, som jag budade hem i vintras.

Cirkelmönstret till vänster kallas för shippou (sju ädelstenar). Det är ett buddhistiskt inspirerat mönster som kan upprepas oändligt.

The name refers to the seven treasures of Buddhism: gold, silver, lapis lazuli, crystal, agate, red pearl, and carnelian. These correspond to faith, perseverance, humility, doing no wrong, mindfulness, concentration, and wisdom.

https://yunomi.life/blogs/discover/the-world-of-japanese-patterns

Sexkantsmönstret på samma obi kallas för sköldpaddsskalsmönster och symboliserar lycka och välstånd.

Den röda obin i mitten har en enkel med guldgnistrande dekor av en plommonblomma och mogna plommon. Även om japanerna älskar sina blommande körsbärsträd, så är nog plommonet Japans nationalfrukt. Om jag vill följa årstiderna så kan jag använda den här obin redan i vinter för att markera längtan efter den tidiga våren.

Silverobin har ett krysantemummönster. Krysantemum associeras med hösten.

Kimonostylinggame-temat den här veckan är Shiny Bling-Bling. Det kommer att innebära lite helgnöje med min lila iromuji och den vänstra, orange-laxrosa obin med mycket guld.

Under kvarvarande arbetsvecka ska jag försöka hinna bläddra lite i ett annat nyinköp.

Den dök upp som tips i en av mina Facebook-grupper och innehåller alla möjliga föremål, inte bara textilier. Dessutom är texten både på engelska och japanska, så den är ett utmärkt övningsobjekt.

Först måste jag dock komma i kapp med mina vanliga inlämningsuppgifter i kursen, just nu ligger jag aningen sent med det mesta. Hepp hepp!

Shared joy: I have brought my daughter-in-law down into the kimono rabbit hole and we spent Easter Day with kitsuke practise. Some new kimono items (and a book) have also found their way to my home over the winter.

Read Full Post »

Häromdagen fick jag Bengt af Klintbergs nya bok Trolldom, mord och mirakel. Tio folkminnesstudier i min hand (jag ska skriva om den i kommande WendelAvisa). Ett av kapitlen heter Den illasinnade månaden Mars och efter årets snöstorm och diverse nordanvindar så håller jag med helt och hållet.

Men ibland tittar solen fram och då stiger hoppet igen. Och även när det är mulet har jag en liten sol här på hemmaplan (ovan), en liten solruta-virkning till ett nystartat gemensamhetsprojekt här i stadsdelen Solberga, där jag bor. Kanske blir det så småningom en sol av många rutor i olika textila tekniker som kommer att pryda vår utomhusmiljö, kanske blir det något annat. Vi har precis börjat komma i gång, så vi får se helt enkelt.

Initiativet kommer från en lokal Facebookgrupp och sedan har Hemslöjdsföreningen och återbruksföretaget Refo hängt på.

Nästa vecka träffas vi utomhus i Kristallparken. Om du bor i krokarna och vill hänga på så finns det en Facebookgrupp här.

Här är några solrutor från mitt filtprojekt för några år sedan. Beskrivningen till dem kom från Virkpias nu nerlagda blogg. Den pågående solrutan har jag hittat i Jan Eatons The Encyclopedia of Crochet Techniques.

PS.

Bara för det så sken solen i eftermiddags, nästan hela vägen fram till middag.

Kvistarna i mitt blomsterarrangemang (det här) har börjat slå ut och var helt utsökta i eftermiddagssolen. Jag vet inte riktigt vad det är för någonting, kvistarna kommer från ett stort slysnår som vi har nästan utanför dörren.

Sunshine: March in general is a cruel month, but sometimes the sun comes out. And the crochet squares are called sun squares in Swedish.

Read Full Post »

De senaste åren har det inte blivit så mycket virkat. När jag kollar bakåt i bloggen hittar jag till exempel bara ett par virkade muddar och två par smygmaskvirkade från förra året. Det var väl varit en kombination av brist på energi och brist på inspiration. Kombon har inte bara drabbat virkningen utan i stort allt mitt handarbete.

Den gångna helgen har dock virkningen fått en nystart. Det är kreatören och idésprutan Maria Yvells förtjänst. Under sitt alias Virka Dygnet Runt har hon bestämt att februari ska bli en virkmånad.

Varje dag har ett tema och man virkar nytt eller visar färdiga saker. Redovisningen görs på Instagram.

– Men det är ju inte februari än? sa Maken när jag började rota runt i korgen med yllegarner.

– Nä, men jag måste ju hinna komma i gång! svarade jag.

Min allra första virkbok var Börja virka av Sys Fredens. Där finns ett mönster på en enkel poncho gjord av två avlånga stycken, som virkas ihop kortsida mot långsida. Hennes garn är betydligt tjockare än de blandade, tvåtrådiga yllegarner jag hittade, men det gör ju ingenting när man har mått att virka efter. Så i stället för 26 maskor blev det 36, och i stället för virknål 10 blev det virknål 7.

Som du ser på bilden överst så blir randigt i det ljusa och mörka blå nyanser. Jag kanske slänger in lite vitt och lite ljusgrönt också. För en gångs skull virkar jag bägge styckena samtidigt, tanken är att de ska likna varandra men inte vara exakt lika.

Två avlånga stycken är kanske inte världens roligaste virkning men ett perfekt projekt för digitala möten.

Jag har fått några idéer på andra, lite mindre projekt, som jag också ska försöka hinna med under februari. Framför allt ska jag gräva i arkiv och lådor för att berätta om färdiga projekt. Det är inte alls omöjligt att några gamla godingar dyker upp här på bloggen också, så räkna med lite virkfokus i februari!

Om du vill kolla in Virka Dygnet Runts webb och läsa mer om projektet, så har du länken här.

Maria är också med och ligger bakom Gerillaslöjdsfestivalens initiativ 1 meter mening, där alla är inbjudna att skapa textila remsor med valfri text. Övergripande tema är Gemenskap. Läs mer här!

Read Full Post »

Vilken lättnad! Jag har precis klarat min muntliga terminsexamen i japanska. Jag kan inte ens minnas när jag hade en muntlig examen senast, så jag var ordentligt nervös. Nu kan jag med gott samvete registrera mig för nästa termins kurs, som börjar om två veckor.

I morgon ska jag presentera min slutuppsats i kursen Det moderna Japan: Kultur och samhälle. Titeln är Yanagi Souetsu: A Cosmopolitan in Disguise och just nu jobbar jag hårt med att banta den muntliga presentationen till de stipulerade tio minuterna.

Man kan kalla Yanagi Souetsu en japansk motsvarighet till Artur Hazelius och Lili Zickerman i samma person. Artur Hazelius grundade Skansen och Nordiska museet, Lili Zickerman grundade Föreningen för Svensk hemslöjd, Yanagi Souetsu skapade teorin om mingei (som översätts med folk crafts på engelska och väl närmast med slöjd på svenska) och skapade museet Nihon Mingeikan (Det japanska slöjdmuseet).

Yanagi var en spänstig tänkare som ivrigt tog för sig av de västerländska influenser som nådde Japan i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet samtidigt som han grävde där han stod och inspirerades av både zenbuddhismen och teceremonin.

I slutet av 1920-talet kom hans stora verk Kougei No Michi (The Way of Crafts), 1929 besökte han Skansen och Nordiska museet i Stockholm samt gästföreläste på Harvard University i USA och 1936 kunde han öppna sitt eget museum. Mingei-rörelsen blev en landsomfattande organisation med Yanagi som dess främsta språkrör.

Ganska nyligen har ett urval av hans essäer blivit översatta till engelska. Han är mycket läsvärd, klar och skarp. Jag är dock inte säker på att mingeiteorin har överlevt tidens gång helskinnad.

År 1914 gifte han sig med Kaneko Nakashima. De fick tre barn tillsammans.

Kaneko var lika spännande hon och värd en egen uppsats. Hon var operasångerska, utbildad på musikhögskolan i Tokyo med bland andra norsk-tyska Hanka Schjelderup-Petzold som lärare.

Kaneko blev en pionjär på den klassiska musikscenen i Japan. Hon introducerade bland annat tyska Lieder, den norska kompositören Edvard Grieg och andra europeiska kompositörer för den japanska publiken.

Hon finns på Spotify! Sök på Kaneko Yanagi så dyker hon upp.

Varför kallar jag då Yanagi Souetsu för en kosmopolit i förklädnad? Jo, för att han inte lät sina utländska resor, intryck och influenser synas i sitt arbete. Där handlar det bara om Japan, japanska rötter och japanska förutsättningar. Det är mycket intressant att titta på hans ”utsida” och ”insida”, vilket också olika forskare har hållit på med i tjugotalet år.

End of semester: Today I passed my oral exam in Japanese. Scary! Tomorrow I will present my final essay in the course about modern Japan’s culture and society, working hard to get my oral presentation down to stipulated ten minutes.

I have written about Yanagi Souetsu, the co-founder, interpreter and propagator of the mingei-movement in Japan (minge meaning folk crafts).

Read Full Post »

Enklaste sammanfattningen av det gångna året är numera Best of nine på Instagram. Här är mina nio mest ”lajkade” bilder. Fem av dem är med blommor, vilket känns helt logiskt. I år har vi lagt mycket tid, energi och kärlek på vår lilla trädgård här hemma. Jag har köpt, plockat och arrangerat blommor som aldrig förr.

Två bilder föreställer saker jag har gjort. Handarbetssuget har inte varit så starkt i år. Jag har blivit medveten om hur mycket det sociala livet kring det handgjorda betyder för mig. Vad är vitsen med en ny sjal om jag inte kan diskutera den med andra medan jag virkar eller få feedback från andra när den är färdig?

Och myten att man tar tag i gamla projekt bara man får lite extra tid hemmavid är numera rejält skjuten i sank…

Ett tydligt tecken på att 2020 inte var ett vanligt år: I mars tog jag av mig mina ringar för att det skulle bli lätt att tvätta händerna. Att vara utan förlovnings- och vigselring kändes väldigt märkligt, i vanliga fall har jag dem alltid på mig. Dag som natt.

Armbandsuret har också legat mest på nattygsbordet och jag tror att ungefär tre fjärdedelar av min garderob har hängt oanvänd. Klädkonsumtionen har begränsat sig till en byxkjol och ett par gympadojor av ull (mina kimonoinköp talar vi tyst om än så länge…).

Årets favoritbild på Instagram föreställer några av Skansens björnungar, fotograferade en tidig förmiddag innan jag började mitt arbetspass i Skansenentrén. Det var roligt att komma in och jobba de där fyra uppsägningsveckorna i maj, även om det var med andra arbetsuppgifter och delvis nya arbetskamrater.

Sommaren blev sedan mer öppen och aktiv. Jag var slöjdhandledare på Tensta konsthall och åkte till Skåne med Maken på semester. På bilden ovan är vi på Wanås och förtrollas av Kimsoojas magnifika spegelinstallation i stora ladan, även om Maken också alltid fastnar för de små, oavsiktliga detaljerna.

Även tidiga hösten var utåtriktad. Bland annat hann vi starta vårt ut-och-äta-tillsammansprojekt tillsammans med vännerna Tove och Krister. Kvällen på Punk Royales bakficka var alldeles oförglömlig (i den mån vi minns den)!

Sedan kom bakslagen. DN:s grafik blev bara mörkare och mörkare blodröd (och än har det inte vänt). Jag har inte åkt kommunalt sedan slutet av oktober och håret är oklippt.

Jag tappade sugen en hel del igen. Gemensamhetsprojekt, som jag tidigare engagerat mig i, gick i stå. Däremot har mina universitetsstudier varit ett andningshål. Dels har de gett mig något helt annat att tänka på, dels har jag kunnat möta nya människor. Framför allt är jag tacksam för veckoträffarna med Caroline och Ludvig i min fasta grupparbetsgrupp.

Jag har under året glupskt kastat mig över manga, anime, Studio Ghiblis filmer på Netflix och allt möjligt annat japanskt. Under hösten har jag helt oväntat kärat ner mig ordentligt i Wei WuXian och Lan WangJi, huvudpersoner i den kinesiska berättelsen Mo Dao Zu Shi (The Grandmaster of Demonic Cultivation). Animeversionen (eller donghua, som det tydligen heter på kinesiska) finns på Youtube, övriga versioner har jag hittat på diverse, skumma ställen. Det har till och med gått så långt att jag läser fan fiction, det vill säga berättelser i samma universum skrivna av fans runt om i världen.

Även musikaliskt har det blivit en hel del japanskt. Jag jobbar på en japansk spellista som sträcker sig från klassisk musik via enkaschlager, electronica och filmmusik till modern pop och rock. Wagakki Band hamnade på femte plats på min årsbästalista på Spotify. Här är en härligt slamrig låt från deras senaste album Tokyo Singing:

I vanliga fall har vi knytis här hemma på nyårsafton. I år blir det en mer traditionell trerättersmiddag med familjen. Vi kanske till och med ska titta på Grevinnan och betjänten, det var väl sisådär 35 år sedan sist…

Håll i och håll ut är ett mantra som fortsätter vara aktuellt även 2021. En variant myntade mitt holländska favoritband Blof redan 2011 med sin låt Hou Vol Hou Fast. Här är den i en fin balladtolkning som en nyårshälsning till er alla.

2020 for the last time: Some good parts, many not-so-good parts… It has been a strange year.

Read Full Post »

Juldagen

Running to the window, he opened it, and put out his head. No fog, no mist; clear, bright, jovial, stirring, cold; cold, piping for the blood to dance to; Golden sunlight; Heavenly sky; sweet fresh air; merry bells. Oh, glorious. Glorious!

”What’s to-day?” cried Scrooge, calling downward to a boy in Sunday clothes, who perhaps had loitered in to look about him.

”Eh?” returned the boy, with all his might of wonder.

”What’s to-day, my fine fellow?” said Scrooge.

”To-day!” replied the boy. ”Why, Christmas Day.”

”It’s Christmas Day!” said Scrooge to himself. ”I haven’t missed it. The Spirits have done it all in one night. They can do anything they like. Of course they can. Of course they can.”

Ett av mina julevangelier är A Christmas Carol in prose being A Ghost Story of Christmas av Charles Dickens. Ovan förstaupplagan från 1843 med illustrationer av John Leech.

Charles Dickens kortroman moderniserade julen för den viktorianska samtiden. Här är det firandet i den moderna storstaden som står i centrum. Frasen ”Merry Christmas” kom i ropet, liksom julkalkonen (tidigare åt man helst gås).

Boken lyfte också fram den kristna högtiden och omsorgen om de nödlidande och behövande. Många har sedan följt i hans fotspår från Frälsningsarméns gryta till vår svenske julhjälte Karl Bertil Jonsson.

Just i år känns skildringarna av folkvimmel och trängsel kanske inte lika stämningsfulla som vanligt, men överhuvudtaget har Charles Dickens en fantastisk förmåga att engagera alla sinnen i berättelsen. Det glänser, skimrar, ångar, doftar och smakar.

In easy state upon this couch, there sat a jolly Giant, glorious to see; who bore a glowing torch, in shape not unlike Plenty’s horn, and held it up, high up, to shed its light on Scrooge, as he came peeping round the door.

”Come in!” exclaimed the Ghost. ”Come in! and know me better, man!”

Scrooge entered timidly, and hung his head before this Spirit. He was not the dogged Scrooge he had been; and though its eyes were clear and kind, he did not like to meet them.

”I am the Ghost of Christmas Present,” said the Spirit. ”Look upon me!”

Hela berättelsen går att läsa på engelska Wikisource (här är länken).

Christmas Day: One of my yearly Christmas must-reads is Charles Dickens’ A Christmas Carol in prose being A Ghost Story of Christmas from 1843.

Read Full Post »

When you held a Japanese objet, it revealed itself. Touch tells you what you need to know: it tells you about yourself. – – – Japanese art was a brave new world: it introduced new textures, new ways of feeling things.
(Edmund de Waal: The Hare with Amber Eyes)

För nästan sex år sedan läste jag med stor behållning Haren med bärnstensögon för första gången. I min kurs Moderna Japan: Kultur och samhälle kom vi att tala om det sena 1800-talets europeiska Japanfeber, och då blev jag sugen på att läsa om den.

Det var härligt att upptäcka att boken var en lika stor läsupplevelse andra gången. Dessutom läste jag med nya ögon och hittade nya saker. Hans beskrivning av Japan under ockupationen efter andra världskriget, som jag nog snabbskummade förra gången, läste jag nu med stort intresse.

I går lyssnade jag till en jättespännande webbföreläsning med modevetaren Akiko Fukai om kimonons väg till framför allt Europa under det sena 1800-talet med massor av häftiga konstexempel. Bilden ovan heter Young Ladies Looking at Japanese Objects och är målad av James Tissot 1869. Under skeppsmodellen ligger ett kimonotyg som en duk.

Den amerikanske konstnären James McNeill Whistler pendlade mellan London och Paris och var en av de stora samlarna av allt japanskt. Bilden ovan heter Caprice in Gold and Purple no 2: The Golden Screen och innehåller bland annat ett myller av träsnitt, porslin, kimono och den vackra lackskärmen i bakgrunden.

James McNeill Whistlers förmodligen mest kända bild är porträttet av hans mor: Arrangement in Grey and Black no 1: Portrait of the Artist’s Mother. Vid första påseendet ser den ut att vara mer inspirerad av gamla holländska mästare än av Japan, men vad är det för tyg i draperiet där till vänster? Jo, ett kimonotyg förstås!

Tyvärr straffade sig James McNeill Whistlers samlarmani. Han hamnade på obestånd 1879 och fick sälja allt. Hans porslins- och keramiksamling räddades av släktingar och finns numera i samlingarna hos The Hunterian Art Gallery i Glasgow. Ingen vet dock vart hans kimonosamling tog vägen.

Föreläsningen innehöll också en kortkort visning av utställningen Kimono: Kyoto to CatwalkThe Victoria and Albert Museum i London. Det är en fantastisk exposé av kimonons historiska rötter i Japan och hur den har inspirerat en hel modevärld från sent 1800-tal.

Utställningen stänger i London den 20 oktober och flyttar därefter till Världskulturmuseet i Göteborg, där den öppnar den 12 december. Jag håller tummarna hårt för att det ska bli möjligt att resa till Göteborg i vinter.

Här är den första av fem filmer om utställningen, som finns på V&A:s Youtubekanal (länk här):

Japanomania in Europe: In my uni course Modern Japan: Culture and society we came to talk about the Japanomania in Europe following Japan’s opening up to trade from 1853. That inspired me to reread the fabulous book The Hare with Amber Eyes by Edmund de Waal and enjoying it even more this second time.

Yesterday I listened to a wonderful webinar with the Japanese fashion academic Akiko Fukai about the kimono ”crossning the sea” to Europe. She talked about a plethora of wonderful paintings from the time.

We also got a glimpse from the spectacular exhibition Kimono: Kyoto to Catwalk on The Victoria and Albert Museum in London. And it’s coming to Gothenburg in December!

Read Full Post »

Luise_Ulrike_by_Latinville-stor

Dagens födelsedagsbarn är den svenska drottningen Lovisa Ulrika, som fyller 300 år. Bloggen grattlar med dagen!

Hon föddes som prinsessan Luise Ulrike i Berlin, gifte sig med den svenska kronprinsen Adolf Fredrik 1744 och blev drottning av Sverige 1751. Livrustkammaren vet att berätta att hon minsann föddes med segerhuva (”lyckohuva” på tyska), den finns bevarad i en guldask monterad i ett armband (tillhör Livrustkammarens samlingar).

Då gamla kungen dog, hade Lovisa Ulrika redan med snillets spira i sin hand lekt fram ett hov efter sitt sinne vid det lummiga Drottningholm. Tessin hjälpte henne att fylla salarna med tavlor och samlingar. Praktfulla pendyler slogo timmarna med tunn silverklang, och på byråar och marmorspislar sutto herdar och herdinnor av porslin. Under lindarna i parken framtittade otaliga bildstoder. Många av dem hade förr i tiden hemförts som krigsbyte. Till och med ålderdomens skrynklor och grå hår försökte i hennes lilla sagovärld att gömma sig bakom en mask av ständig ungdom. Både unga och gamla pudrade sitt hår vitt och sminkade kinderna röda, så att alla sågo ut som vackra, nätta dockor.

Förr växte det rovor i Sverige, nu växte det snillen. Liksom en vig pojke tycker om att klättra, så roar det ett kvickt huvud att hitta på ordlekar, och nu ville alla vara kvicka. Skratt ljöd i det gröna, där skalden Olov Dalin läste högt, och drottningens svarta morian Badin kom i en stor fjäderkrona med tebrickan framför sina hjulande ben. Ett sådant hov kunde bara Fredrik den stores syster trolla fram ur den steniga svenska marken. Förr gingo unga adelsmän och lånade pengar. Nu gingo de också och lånade kvickheter, var de hörde några, för att sedan göra sin lycka genom att låtsas mer snillrika, än de voro.

– – –

Ändå kunde varken smink eller puder dölja, att hon ofta kom förgråten. I Berlin hade hon vant sig, att hennes kungliga broder befallde över allting, men här befallde rådsherrarna och ständerna. Hon stampade i mattan av harm, när hon talade därom med sin godmodiga gemål. Och när de tjocka riksråden kommo på besök, lät hon dem på trots sitta på små kullerstolar i stället för i bekväma ryggstolar.
Verner von Heidenstam: Svenskarna och deras hövdingar

När jag skrev om Lovisa Ulrika första gången här på bloggen (nämligen här) klagade jag över att hon aldrig fick komma till tals själv i gamla biografier. Förra året kom äntligen en modern biografi över Lovisa Ulrika, skriven av Claes Rainer, historiker och processjurist. Jag hade den på hemlån från bibblan i våras, men den hamnade underst i  corontänläshögarna, så jag kan inte uttala mig om dess innehåll. Hur som helst så är jag glad att den finns och hoppas återkomma till den när energin räcker till.

Livrustkammaren är värd för ett kungligt födelsedagsfirande i digital form, här är länk till det. Häromdagen postade de denna rolighet:

Screenshot_20200719-203554_Facebook

Målningen högst upp visar Lovisa Ulrika som Aurora (morgonrodnadens gudinna) och är troligen målad av François-Adrien Latinville.

Birthday celebration: Today the Swedish queen Lovisa Ulrika would have turned 300. 

 

 

 

Read Full Post »

tomater

Jaha ja, så var första halvåret avklarat. Juni månad sprang i väg i en grisblink, känns det som. Vädret har varit en nästan osannolik mix av rusk och värmebölja.

Det växer och frodas i vår lilla trädgård. Ovan en bild från balkongen, där Maken har fixat tre tomatplantor. Precis som förra året har vi också sockerärtor:

sockerärtor

Dessutom har vi en stor låda med kryddväxter, som inte fastnade på bild den här gången.

sally-jones

Jag har hittat två nya hjältinnor den här månaden. Den första är gorillan Sally Jones, som Jakob Wegelius har skrivit om i två böcker. Legenden om Sally Jones är en spännande bilderbok, medan fortsättningen Mördarens apa är en minst lika spännande kapitelbok på 600 sidor. Halsbrytande berättelser med ett underbart persongalleri, inte minst Sally Jones själv, som är berättare i den andra boken.

Bägge böckerna har välförtjänt vunnit Augustpriset i kategorin barn- och ungdomsböcker, men det här är verkligen allåldersböcker. Det finns en tredje del också, Den falska rosen, som jag också ska skaffa mig.

Det går också att höra Mördarens apa dramatiserad för Sveriges Radio (här är länken).

yona

Det finns ganska stora likheter mellan Sally Jones och min andra hjältinna, prinsessan Yona. Akatsuki No Yona (Yona med ett hår flammande som gryningen) är en mangaserie med fantasytema skriven och tecknad av Mizuho Kusanagi. Jag ramlade över berättelsen som animeserie men blev så sur när den tog slut efter 24 avsnitt att jag gick över till mangaserien för att få veta fortsättningen (den finns online).

Det gick oväntat lätt att

Både Sally Jones och prinsessan Yona kastas ut i världen och är från början svaga och hjälplösa. Tack vare egen styrka och omgivande goda vänner växer de och mognar.

Nu har jag läst i kapp mangaserien till kapitel 193 och väntar otåligt på nästa… Ett tag var den hjärnskrynklande rörig men hämtade sig och är nu inne i en väldigt spännande delberättelse. Det är en kul mix av äventyr, humor och romantik.

Det mesta av mitt handarbetande berättade jag om i förra inlägget, men jag kan också rapportera att jag har hunnit riktigt långt med min pusselklänning (mer om den här). Just nu slåss jag med ett par sidsömsfickor.

Jag har också tagit tag i ett riktigt dåligt samvete, ett ideellt webbredaktöruppdrag där jag borde ha tagit tag i en webbuppdatering till ny mall redan förra året. Nu är den nya sidan på korrekturrunda till uppdragsgivaren, det känns skönt att äntligen ha kommit i gång.

tusen-tradgardar

Till sist så tipsade min Hemslöjdskompis Lillemor mig om evenemanget Tusen trädgårdar, som firas vartannat år sedan 2010. Då öppnar trädsgårdsinnehavare sina grindar runt om i landet och bjuder in.

I år ägde evenemanget rum på en av årets hittills varmaste dagar, men Maken och jag gjorde en kombotur till Ingarö med badstopp. Där såg vi en fantastisk trädgård som gradvis hade fått växa fram under åtskilliga decennier.

Vi leddes runt i trädgården av en tipspromenad med vinst varje gång.

palettblad

Maken och jag valde varsitt palettblad. Kanske början till en ny passion?

May 2020 (6/12): Gardening, reading and getting on with some long over-due duties.

 

 

 

 

Read Full Post »

Older Posts »