Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Bok/Book’ Category

tomater

Jaha ja, så var första halvåret avklarat. Juni månad sprang i väg i en grisblink, känns det som. Vädret har varit en nästan osannolik mix av rusk och värmebölja.

Det växer och frodas i vår lilla trädgård. Ovan en bild från balkongen, där Maken har fixat tre tomatplantor. Precis som förra året har vi också sockerärtor:

sockerärtor

Dessutom har vi en stor låda med kryddväxter, som inte fastnade på bild den här gången.

sally-jones

Jag har hittat två nya hjältinnor den här månaden. Den första är gorillan Sally Jones, som Jakob Wegelius har skrivit om i två böcker. Legenden om Sally Jones är en spännande bilderbok, medan fortsättningen Mördarens apa är en minst lika spännande kapitelbok på 600 sidor. Halsbrytande berättelser med ett underbart persongalleri, inte minst Sally Jones själv, som är berättare i den andra boken.

Bägge böckerna har välförtjänt vunnit Augustpriset i kategorin barn- och ungdomsböcker, men det här är verkligen allåldersböcker. Det finns en tredje del också, Den falska rosen, som jag också ska skaffa mig.

Det går också att höra Mördarens apa dramatiserad för Sveriges Radio (här är länken).

yona

Det finns ganska stora likheter mellan Sally Jones och min andra hjältinna, prinsessan Yona. Akatsuki No Yona (Yona med ett hår flammande som gryningen) är en mangaserie med fantasytema skriven och tecknad av Mizuho Kusanagi. Jag ramlade över berättelsen som animeserie men blev så sur när den tog slut efter 24 avsnitt att jag gick över till mangaserien för att få veta fortsättningen (den finns online).

Det gick oväntat lätt att

Både Sally Jones och prinsessan Yona kastas ut i världen och är från början svaga och hjälplösa. Tack vare egen styrka och omgivande goda vänner växer de och mognar.

Nu har jag läst i kapp mangaserien till kapitel 193 och väntar otåligt på nästa… Ett tag var den hjärnskrynklande rörig men hämtade sig och är nu inne i en väldigt spännande delberättelse. Det är en kul mix av äventyr, humor och romantik.

Det mesta av mitt handarbetande berättade jag om i förra inlägget, men jag kan också rapportera att jag har hunnit riktigt långt med min pusselklänning (mer om den här). Just nu slåss jag med ett par sidsömsfickor.

Jag har också tagit tag i ett riktigt dåligt samvete, ett ideellt webbredaktöruppdrag där jag borde ha tagit tag i en webbuppdatering till ny mall redan förra året. Nu är den nya sidan på korrekturrunda till uppdragsgivaren, det känns skönt att äntligen ha kommit i gång.

tusen-tradgardar

Till sist så tipsade min Hemslöjdskompis Lillemor mig om evenemanget Tusen trädgårdar, som firas vartannat år sedan 2010. Då öppnar trädsgårdsinnehavare sina grindar runt om i landet och bjuder in.

I år ägde evenemanget rum på en av årets hittills varmaste dagar, men Maken och jag gjorde en kombotur till Ingarö med badstopp. Där såg vi en fantastisk trädgård som gradvis hade fått växa fram under åtskilliga decennier.

Vi leddes runt i trädgården av en tipspromenad med vinst varje gång.

palettblad

Maken och jag valde varsitt palettblad. Kanske början till en ny passion?

May 2020 (6/12): Gardening, reading and getting on with some long over-due duties.

 

 

 

 

Read Full Post »

collagehjärtaw

I dag blir det självklart en älsklingsdikt, ja, kanske ännu lite mer än så, ett självporträtt som någon annan har skrivit. Diktsamlingen Hej då, ha det så bra! av Kristina Lugn är en av de böcker jag skulle rädda med mig om huset brinner.

Jag behöver tystnad
och ensamhet
och en språkdräkt med god passform.
Jag behöver en hemlighet
och ett slitstarkt verklighetsunderlag.
Min arbetsuppgift just nu
är att försöka ta mig ut
ur mina egna formuleringar.

Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det
blir man aldrig glad.

A Sunday poem: Yesterday the news reached us that the Swedish writer Kristina Lugn has passed away. Her last collection of poems is very close to my heart.

 

Read Full Post »

vitsippa

Vädermässigt har april levt upp till sitt rykte med allt från försommarvärme till blötsnö. Att vara ute och jobba i trädgården har varit bästa avkopplingen, och det har hänt så mycket att det kommer ett eget inlägg om våra framsidesrabatter.

ramenbuljong

Jag kokade ramenbuljong för att bjuda våra vänner Monica och Lars, men i sista stund ställde vi in. Jag kände mig inte helt hundra, det är något med den här tiden   vi lever i som till och med gör mig hypokondrisk…

Knallhatt d. y. och sambo kom i alla fall hem över påsk.

påskservetter

Det blev ett litet påskbord, påsktårta, massor av påskgodis och Carcassonne. Första spelomgångarna med cirkusexpansionen, som jag fick i julklapp. Riktigt kul!

påskcarcassonne

Lilla Mamsens födelsedag var den 18 april. Då plockade jag vitsippor, hennes älsklingsblommor, och vi åkte till minneslunden i Tveta med dem. I solskenet på kyrkans läsida ringde jag till min sista moster i Göteborg, hon är både isolerad hemma och har fått svår bältros. Olidligt sorgligt. Om allt går väl fyller hon 89 år i maj.

Vitsipporna till mig (översta bilden) satte jag i den keramikvas som Lilla mamsen alltid satte dem i när jag var liten.

Sista halvan av månaden har jag känt att nu får det räcka med duckandet. Det går inte längre att bara lägga sig platt och vänta på att allt ska gå över. Min bokcirkel fick till en videoträff via Facebook Messenger, det var härligt att se alla igen. Vi hade läst Patrik Svenssons Ålevangeliet, som vi alla gillade fast på lite olika sätt. Den har mycket av essä i sig, det gillar ju jag.

På min födelsedag hade Hemslöjdsföreningens styrelse sitt första möte via Zoom. Det gick över förväntan och nu ska vi börja planera för lite digital verksamhet i maj och juni.

Annars har jag sträckläst de tre delarna i serien The Mortal Instruments, nyskriven urban fantasy mestadels i New York, skriven av Cassandra Clare. Trots en kommersiell framtoning är de riktigt spännande. Det är tre delar till, jag har en ny beställning från SF-bokhandeln på ingång. Jag blev också så inspirerad av Andrev Waldens intervju med Jacob Wegelius i Dagens Nyheter att jag beställde två av hans böcker om Sally Jones.

Dessemellan hänger jag då och då på Makens projekt att se alla Friends-avsnitt från början till slut. Säsong ett är avklarad.

rabatt3

Stenuppdatering: Merparten av stenarna som vi plockade upp ur rabatterna på framsidan (bild finns här) har vi kört till baksidan.

Jobbmässigt håller vi på med vårnumret av WendelAvisan. Manusstopp var egentligen i början av april, men vi har skjutit fram det varteftersom, eftersom allt har varit så osäkert. Nu är vi i alla fall inne på sluttampen, så tidskriften kommer att gå i tryck i början av maj.

hallonfudge

På min födelsedag den 28 april var det snöblandat regn och +4 grader. Burr! Men Maken uppvaktade med röda rosor, örhängen, en ny kratta och goda godsaker. Sedan åkte vi till Zetas, som är en av Stockholms finaste handelsträdgårdar och köpte en stor påse blandade perenner. Mer om dem i nästa inlägg!

April 2020 (4/12): Slowly regaining some momentum and realizing I got to keep up doing things. This is not just going away, we will live like this for months to come. Garden work, good books, television, digital meetingplaces…

 

Read Full Post »

cynthia_large_julian

I dag tänker jag på Julian av Norwich. Hon var en engelsk, medeltida mystiker, vars Revelations of a Divine Love räknas som den äldsta bok på engelska skriven av en kvinna.

Det sena 1300-talet i England var en hemsk tid med återkommande pestepidemier (bland annat Digerdöden 1348–50), religiösa strider och bondeuppror (läs till exempel om den radikale prästen John Ball här). Många viktiga historiska händelser utspelade sig just i Norwich, då en av rikets viktigaste städer. Kvinnan som kallas Julian levde genom allt detta.

I maj 1373, när hon var i 30-årsåldern, låg hon döende i sin säng. Hon har tagit emot nattvarden och den sista smörjelsen. Hon var bedrövad men ville ändå inte dö.

Då möter hon Kristus i 16 uppenbarelser, en Kristus som visar sig i sin yttersta svaghet, i sin dödskamp på korset.

Ur texten ropar en enorm smärta, ett lidande som inte tiger still, som inte går att bortse från och att välja eller inte välja. I dialogen med den smärtan erfar den talande gudomlig närvaro och en kärlek och glädje som ger nya mått och ny innebörd åt allting.

Det skriver Marie Louise Ramnefalk, svensk litteraturvetare och poet, i En kärlekens uppenbarelse – Julian av Norwich, ett kapitel i hennes essäsamling Mystik – en kärlekshistoria från 1997.

Någon gång under sitt liv, förmodligen efter att hon hade räddats tillbaka till liv och mening av mötet med den lidande Kristus, bestämde hon som kallas Julian sig för att bli en anakoret (på engelska finns det en femininumform som jag tycker mycket om: ”Anchoress” ).

Julian var, så vitt vi vet, inte hennes förnamn utan namnet på den kyrka, där hon dog undan från det världsliga livet och gick in i sin nya tillvaro, en cell med en liten tillhörande trädgård, en ”tjänsteande” och kanske en katt. Här skulle hon tillbringa återstoden av sitt liv i bön, kroppslig disciplin och andlig fördjupning. Kanske sydde hon kläder och bidrog praktiskt till att hjälpa fattiga människor. Det förekom också att ”tjänsteandarna” höll skolor för småflickor.

I cellen fanns två fönster. Ett vette in mot kyrkan S:t Julian, via det kunde hon följa gudstjänstlivet som ett komplement till hennes egen, strikta böneschema. Ett vette ut mot staden Norwich, via det kunde hon samtala med människor som sökte hennes andliga vägledning.

Anakoretens cell kallas på engelska för ”anchorhold”, ankarfäste.

Forskare har stridit om vem hon som kallas Julian egentligen var. Rik eller fattig? Gift eller ogift? Utbildad eller självlärd? Mor eller nunna? Ofta har de haft en teori, och den teorin har präglat deras läsning av uppenbarelserna. Marie Louise Ramnefalk blir lite irriterad på den vikt vi lägger vid själva personen bakom verket:

En av de få saker vi verkligen vet om Julian är att hon var en exceptionell person, nämligen i det hon skrivit.

Den som vill läsa Revelations of a Divine Love hittar den första översättningen till modern engelska på Wikisource (här är länken). Den gjordes av Grace Warrack 1901.

Det var några år sedan jag läste uppenbarelserna, men jag minns att jag slogs av kontrasten mellan det helt obegripliga och det självklart tidlösa.

I min citatsamling la jag till:

By contrition we are made clean,
by compassion we are made ready
and by true longing toward God we are made worthy.

(Genom ånger blir vi renade,
genom medlidande blir vi beredda
och genom en uppriktig längtan till Gud blir vi värdiga.)

Marie Louise Ramnefalk lyfter fram ensamheten och lidandet som Julians två teman. Två teman som är ack så centrala i den tid vi lever i just nu.

Lidandet finns.

Men vi som lever nu vill inte ha det, det skall helst inte finnas. Detta är ett bekymmer i sig. Om jag inte riktigt får finnas som lidande person, och jag ändå faktiskt lider, då får jag ju inte finnas till.

Hos Julian av Norwich var det annorlunda än här och nu. Hon beredde lidande och smärta plats, och hon visade aktning och faktiskt glädje också. I hennes texter utgjorde lidande ett helt själsligt landskap. Det fick finnas, detta var alldeles självklart, och den där glädjen lyste.

Jag blir påmind om ett annat av mina älsklingscitat, som jag har gjort en Ordbild av:

ordbild11-q080s1024

This is. And thou art. There is no safety. There is no end. The word must be heard in silence. There must be darkness to see the stars. The dance is always danced above the hollow place, above the terrible abyss.

Så säger trollkarlen Ged till den unge Arren i Ursula Le Guins fantasyklassiker The Farthest Shore.

När jag läste Julian av Norwich för första gången för några år sedan hittade jag också den fantastiska bilden överst i inlägget. Den är målad av Cynthia Large, som jag tyvärr inte vet mycket om. Hennes webbplats, som då var full av allehanda enastående bilder, finns kvar, men alla länkar är borttagna. Jag älskar att hennes Julian svävar i sin cell, att hennes själ och ande inte känner några fysiska begränsningar.

Citatet antar jag är Jesu ord från hennes uppenbarelser:

What is impossible to you is not impossible to me. I shall keep my word in all things and I shall make all things well.

(Det som är omöjligt för dig är inte omöjligt för mig. Jag ska på alla sätt hålla mitt löfte och göra allting bra.)

Loneliness and suffering: Today I am thinking about Julian of Norwich, the 14th century anchoress in Norwich. She once was saved from death by meeting Christ and sharing his dying hours. She spent decades of her life shut up in an anchorhold, a cell with small garden, connected to the church St Julian. 

Loneliness and suffering. Once things we shunned away from in our modern world, now so present in our daily life. 

Read Full Post »

Diktens museum

pressbild_wide_affisch_2020

Tiderna är digitala och tack och lov för det! Coronakrisen och det nedstängda samhället har tvingat den digitala mognaden att ta veritabla språng. Vänner, vars rörelsefrihet även i vanliga fall är begränsad av olika anledningar, förvånas och gläds. Plötsligt är gudstjänster, museer, konserter och sevärdheter tillgängliga på ett nytt sätt.

Och vi längtar efter att få träffas även om det blir på distans. På tisdag ska min bokklubb, där jag är yngsta medlem, träffas via video på Messenger.

Här hemma är vi annars fortfarande lite tröga och nöjer oss mestadels med SVT Play och Netflix. Men jag har gått en rundvandring i Diktens museum, som är helt och hållet digitalt och en del av Litteraturbanken, denna litterära guldgruva med svenska författarskap.

pressbild_wide_1956-scaled

Där öppnade alldeles nyss utställningen Sanning och frihet om Anna Greta Wide, en av mina favoritpoeter. Hennes tunna diktsamlingar har varit antikvariska samlarobjekt i decennier. Hon skildrar förhållandet mellan tro och tvivel så fint och i dagens koleriska högvarvskultur är hennes dikter som svalt källvatten.

Litteraturbanken har bland annat gått igenom en hel resväska med opublicerade dikter – en riktig skattkista! Här är en:

Jag bar en melodi i mina händer,
tog den intill mig, höll den mot mitt hjärta
och lät den växa in i mig. Jag grät.
Jag grät av verklighet för första gången.
Förut var allting tunt: den milda tonen,
som sjönk elegiskt och försvann i etern,
var knappast ens en ton, var alltför lik
en geometrisk linje mellan punkter
av samma död. Men melodien nu
är liv. Gör ont. Gör gott i mig. Är riktig.

Litteraturbankens startsida finns här.
Direkt till utställningen Sanning och frihet kommer du via den här länken.

A Museum of Poetry: A digital gold mine of Swedish litteratur is available online. It has been one of my refuges in this strange times we are living in. They just opened an online exhibition of Anna Greta Wide, one of my favourite poets.

 

 

 

 

Read Full Post »

blåmaten

När jag kom hem från Japan hade jag (bland annat) blivit väldigt nyfiken på japansk mat (mer om den här). En kokbok att börja med hade jag redan hemma i bokhyllan: Den blå maten av Niklas Ekstedt och Henrik Ennart med recept från världens ”blå zoner”, det vill säga platser där människor blir väldigt gamla. Ön Okinawa i södra Japan är en sådan plats.

En hel del nya ingredienser behöver införskaffas när man ska ta sig an ett nytt matland. Som stockholmsbo har jag turen att det finns många asiatiska butiker i närheten. Jag har nosat runt i flera av dem och i omgångar burit hem vit och röd miso, dashipulver, konbualger, noriark, olika pickles, tofu, koreanskt chilipulver och lite annat smått och gott.

Egen misosoppa med friterad tofu och inlagd gurka var en av de första rätter jag fick till. Helt klart riktigt mumsigt!

Nästa steg blev att låna kokböcker på biblioteket. Efter provläsning bestämde mig så småningom för att investera i två av dem via Bokbörsen.

Mikaku, den japanska kokboken av mor och dotter Eiko Duke och Yukiko Duke innehåller familjerecept och familjehistoria. Den tar läsaren med in i det japanska vardagsköket. Tilltalet är antingen allvarstyngt, så jag har inte kommit i gång med att laga någonting ur från den än.

Ett rakare och kaxigare tilltal finns i Tove Nilssons Ramen, japanska nudlar och smårätter. Här lär man sig göra ramen från grunden och jag förstod efter ett tag att jag inte behöver vara så harig utan kan kombinera, byta och mixa smaksättningar och toppingar efter eget tycke (och vad som finns i kylskåpet för tillfället).

ramenhemma

Som en konsekvens har vi investerat i fina ramenskålar här hemma. Det behövs en rejäl skål så att buljongen och alla godsakerna får plats. När Knallhatt den äldre var hemma i julas gjorde han hemmagjorda nudlar till oss också. Extra lyxigt.

Långbakade tomater är urgott att ha i men det allra godaste är sojamarinerade, löskokta ägg. Åh!

Hittills har det blivit en ox- och en kycklingbuljongbas, men jag håller på och samlar ihop mig till en tonkotsu, en extra tjock fläskbuljong på långkokade grisfötter.

Annars läser jag just Jonas Crambys Tokyo för foodisar. Den är en jättebra introduktion till det japanska restaurangköket. Dessutom är den oerhört rolig och jag får en våldsam Japanabstinens när jag läser den. Den innehåller också några recept, på söndag ska jag testa att göra en gyodon (strimlad entrecôte i god sås med ris).

umeboshi

Det här är något av det godaste som finns, om du frågar mig (maken däremot trodde att jag ville förgifta honom när jag bjöd honom på ett). Det är umeboshi, inlagda japanska plommon. Surt, sött, salt och kryddigt på en gång. Dessutom kan man avsluta med att suga en stund på kärnan.

Det lilla fatet är förresten en av mina souvenirer från Japan.

När jag är på språng ute i världen tar jag gärna chansen att äta lunch på stan. Naturligtvis spanar jag för närvarande efter japanska restauranger. Det finns förvånansvärt många i Stockholm, det verkar som om många, precis som jag, har fått upp ögonen för att Japan är väldigt mycket mer än sushi.

Häromdagen tog jag till exempel med mig min hemslöjdskompis Karin till MamaWolf på Timmermansgatan, vars specialitet är okonomiyaki, moffiga tjockpannkakor med vitkål och annat gott, serverade med japansk majo och en särskild sås. Comfort food!

Goda ramen har jag hittat på Manga Ramen och Take Ramen. Goda (men lite väl pyttiga) smårätter finns på Lokal Izikaya på Kungsholmen. Bäst hittills har tonkatsun (den japanska versionen av wienerschnitzel) på Misshumasshu i Birger Jarlspassagen varit. Dit vill jag gå och äta smårätter en kväll snart!

More about Japanese food: I have become obsessed with Japanese food, both with cooking at home and exploring the Japanese restaurants here in Stockholm. And reading about it.

 

 

 

 

 

 

 

 

Read Full Post »

Japansk motvikt

tokyo-ar-noll

Jag hade en enda skönlitterär bok med mig på min japanska resa: Tokyo År Noll av David Peace. Den är till formen en deckare men lika mycket ett monument över läget i huvudstaden i det land som var en av andra världskrigets förlorare. Berättelsen tar sin början den dag Japan kapitulerar 1945 och merparten utspelar sig under den heta och fuktiga sommaren 1946.

Stora delar av Tokyo bombades till grus av amerikanskt flygvapen i slutfasen av kriget. Under Operation Meetinghouse natten till den 10 mars 1945 fällde nästan 300 bombplan 1665 ton bomber över staden, den dödligaste och mest förstörelsebringande bombraiden hittills i historien.

File written by Adobe Photoshop? 4.0

Bilden har jag hittat på Wikipedia, den kommer från det amerikanska flygvapnet.

Operation Meetinghouse dödade minst 100 000 människor. Minst en miljon skadades och mer än en miljon blev hemlösa.

Författaren David Peace har bott många år i Tokyo och berättade i en intervju att en av gatorna han brukade gå på hemmavid tidigare var en smal flod. Under kriget skyfflade man ner de döda i floden och så småningom asfalterade man över det hela.

Det känns som en passande metafor för Japans förhållande till sin 1900-talshistoria, där locket fortfarande verka ligga på i väldigt stor utsträckning.

Åter till handlingen i Tokyo år noll: I den sönderbombade och ockuperade staden försöker kommissarie Minami få någon rätsida på morden på flera unga kvinnor.  Samtidigt jagas han både av sina egna inre krigstraumatiska demoner, sina chefer och en lokal svartabörsgangster. Han har svårt att skilja vän från fiende och ingen är den de synes vara.

Kommissarie Minamis undersökningar för honom runt i Tokyo och även ut på landsbygden. Han möter mänsklig misär och förnedring i alla upptänkliga former. Boken är skriven i jag-form, så vi är hela tiden mitt i hans förvirring och paranoia. Berättelsen är fragmentarisk, ganska svårläst och i vissa stycken rätt obegriplig.

Ändå griper den tag. Författaren döljer skickligt deckarintrigen men tappar inte bort den. Och tanken på de unga kvinnorna skapar en sorts tankekorridor i kommissarie Minamis omtöcknade hjärna där han kan tänka klart.

När jag kom hem läste jag en skrälldus recensioner för att försöka få ihop historiens mer dunkla delar. I en av dem beskrevs de unga kvinnorna som geishor. I en annan som prostituerade. Då blev jag arg. Hade vi läst samma bok?

Gemensamt för mordoffren var att de var helt vanliga tjejer som försökte överleva i en sönderslagen värld. När de mötte en man som var vänlig och beskyddande var det inte svårt att lita på honom och ge honom det han ville ha i utbyte mot mat och lite trygghet. Vad hade de för val?

David Peace skriver om verkliga brottsfall, så även den här gången. Även om kommissarie Minami är påhittad (tror jag), så är mordoffren och mördaren personer som har funnits.

panpangirls

Den här bilden hittade jag på den här bloggen. Den föreställer pan pan girls, det vill säga unga flickor som klädde sig västerländskt med inspiration från amerikanska filmer. Deras förhoppning var att locka till sig en mer eller mindre stadig förbindelse med en amerikansk soldat. A girl’s gotta do what a girl’s gotta do…

 

Under min resa mötte jag då och då en liten, krum kvinna (någon gång en man men oftast en kvinna). Förmodligen var hon född under krigsåren eller däromkring och irreparabelt skadad av svält och bristsjukdomar.

Andra världskriget är inte så avlägset som vi gärna vill tro utan kastar fortfarande långa skuggor över stora delar av världen, även över det välordnade och hänsynsfulla moderna Japan.

Efter det brutala mötet med den amerikanska populärkulturen som efterkrigsockupationen innebar är det nästan omöjligt att förstå japanernas barnsliga förtjusning i det engelska språket. Överallt hittar man oväntade ordkombinationer, poetiska eller bara obegripliga. Mer om dem i ett eget inlägg!

Japanese counterbalance: The crime novel Tokyo Year Zero by the British author David Peace gave me a totally different perspective of the Japanese society. With its setting in the post war American occupation it shed light on the 20th century history the modern Japan seems to prefer to hide in the shadows.

 

 

 

 

Read Full Post »

visby_skymning.jpg

Det är inte lätt det där med fådda böcker. Ödesgudinnan på Salong d’Amour av deckarförfattaren Anna Jansson var väl kanske inte en bok jag själv skulle ha valt. Om jag inte hade kommit mig för med att slå upp första sidan så hade den kanske rentav gått direkt i pappersinsamlingen.

Men nu slog jag upp första sidan och befann mig hux flux på Södertorg i Visby, en av mina älsklingsstäder. Och när jag kom till sidan 16 och beskrivningen av hur frisörkollegan Ricky, 25 år, blev utkastad av sin mamma skrattade jag hejdlöst. När hände det senast vid bokläsande?

Det var på självaste sin födelsedag som Ricky blev utkastad av sin mor. Hon ordnade en lägenhet åt honom, sände dit hans bohag med en DHL-transport, bytte lås på ytterdörren, slängde en tårta efter honom och ropade hurra.

Jag fick lite Dante-och-Tvärsan-feeling (underbara bovjagarböcker av Bengt Linder i Wahlströms ungdomsböcker på det glada 70-talet, han skrev också om Bonnie, helkul brallis – all Stockholmsslang jag kan tror jag att jag har lärt mig från dessa klassiker).

Med andra ord: Jag var fast, läste jag ut boken samma kväll, skrattade understundom så att jag nästan ramlade av stolen och njöt av miljöbeskrivningarna från Visby.

Det handlar om kärlek förstås. Feelgood och myspys men inte oförargligt, framför allt inte i de tredje och fjärde delarna. De fanns nämligen lättåtkomliga på biblioteket , så jag kunde snabbt mumsa i mig alla fyra under veckan.

odesgudinnan-pa-salong-damour

Den röd- och vitprickiga klänningen är något av ett signum för huvudpersonen Angelika Lagermark och finns med på alla omslag. När jag i går hamnade i en second handbutik med en väldigt välsorterad stuvhylla, så var det därför inte så konstigt att bland annat ett prickigt tyg fick följa med hem.

stuvfynd

De två högra ropar på att få ingå i ett lapptäcke, men det prickiga är en helt annan röd nyans. Det kommer nog att bli foder till någonting.

Dotted feelgood: The Swedish author Anna Jansson surprised me with her witty and very amusing feelgood books about the hairdresser/relation coach Angelika Lagermark.

Read Full Post »

Som utlovat kommer här en redogörelse för sommarens loppisfynd. Vi har rotat runt i Nyköping, Rottne, Gullaskruv, Ingatorp, Rättvik och på Tulavippan i Gagnef (möjligen har jag glömt någon…).

loppis4

Handarbetsböcker av äldre datum har jag svårt att motstå, framför allt om de är utgivna av Hemslöjden, som Ur skånska syskrin från 1960.

Musan av Jessie Burton visade sig vara en riktigt bra roman (hon slog igenom med dunder och brak med Miniatyrmakaren).

loppis2

Efter min romans med Carina Burmans Bremerbiografi (ombloggad här) så håller jag ögonen öppna efter hennes övriga böcker. Babylons gator visade sig vara ett riktigt lyckokast – en deckare från 1851 med den svenska (fiktiva) författaren Euthanasia Bondeson i huvudrollen. Hon kommer till London för att bese världsutställningen tillsammans med sin sällskapsdam Agnes – som försvinner spårlöst. Hutlöst underhållande! De två andra deckarna med Euthanasia lånade jag bums på bibblan (och alldeles nyss beställde jag dem på Bokbörsen).

loppis5

Sybehör kan jag inte heller gå förbi. Sysilke, Boyevirknålar och min första stoppsvamp (nu behöver jag inte använda Makens tennisbollar längre).

loppis6

Blomvaser för blomsterarrangemang stod på min lista för i år, helst gjorda av svenska keramiker. Här ett fynd från Fågelmara krukmakeri. Det visade sig också vara lätt att hitta blomhållare i glas, ett bra alternativ i glasvaser (modell större krävs för den ovan).

fågelmara.jpg

Så här blev Fågelmaravasen med blommor i!

loppis1

Oemotståndligt serveringsförkläde med fina broderier. Något för höstens Filmklubb!

loppis3

Tyg förstås! En stor bit mintgrönt bomullstyg, en rätt stor bit lätt chintzat vinrött, tunt bomullstyg och knappt en meter ljust ljust blått dupionsiden.

loppis9

Sommarens dyraste inköp blev den här snygga herrskjortan modell ä. Planen är att korta ärmarna till trekvartsmodell, annars funkar den precis som den är (snyggare struken då förstås).

250 kronor fick jag betala för den.

loppis8

Betydligt billigare var den nästan hellånga sommarkjolen i blommig bomullsvoile (en tjuga?) . Med påsydda axelband skulle den kunna bli en klänning, vi får se vad som händer.

Maken har haft som projekt att hitta snygga glaskaraffer till all vår hemkryddade snaps.

snapskaraffer

Som synes blev resultatet gott! Nu får vi städa lite i köksskåpen igen så att de nya karafferna får plats.

Flea market treasures: Flea markets and second hand shops are all over the summer landscape in Sweden and we find them terribly hard to resist.

Read Full Post »

Sommarläsning

Fredrika_Bremer_1849

Efter sex veckor på jobbet i 1840-talet så fortsatte intresset in på sommarledigheten. Det kändes lite försmädligt att jag var så dåligt påläst på dåtidens megakändis Fredrika Bremer (bilden ovan) så jag bestämde mig för att ta mig an Carina Burmans biografi.

burman-bremer

Ett vackert omslag: Tavlan är målad av Carl Bennet (Fredrika står med ryggen mot oss och parasollet uppslaget) och finns på Årsta slott (dit jag måste bege mig inom det närmaste).

Innanför ryms 500 fullmatade sidor, välskrivet, lättläst, oavbrutet fascinerande! Jag blev alldeles kär både i Carina Burman och i Fredrika Bremer.

Och den som vill fortsätta in i Fredrika Bremer kan snabbt och lätt bege sig till Litteraturbanken (till exempel via den här länken). Här finns det mesta hon skrev, några av romanerna har moderna förord. Själv har jag börjat på En dagbok, eftersom den handlar mycket om det sociala umgängeslivet i Stockholm.

9789127156319_orden_som_formade_sverige

En bok som jag ska hinna läsa om under sommaren är Orden som formade Sverige av Elisabeth Åsbrink. Boken är en svensk minihistoria utifrån citat ur dokument och skrifter och den både fördjupar och utmanar vår traditionella historiesyn. Synnerligen aktuell!

Bilden är lånad från Natur och Kulturs webbplats.

octoberman

Det har kommit ut en ny långnovell av Ben Aaronovitch. The October Man heter den och utspelas i Tysklands äldsta stad Trier. Det ska bli mycket intressant att se hur den jackar in i hans befintliga Rivers of London-universum. Jag har beställt den tillsammans med två böcker till min ena bokklubb: Pappaklausulen av Jonas Hassan Khemiri och Bodil Malmstens Loggböckerna 2005–2013.

Mitt val för nästa läsrunda i den bokklubben är Norse Mythology av Neil Gaiman. Den har jag börjat på den men är inte helt begeistrad, upptäcker att det inte är helt lätt för Gaiman att konkurrera med Alf Henrikssons Asken Yggdrasil, som kom 1973 och som jag har läst framlänges och baklänges ett antal gånger genom åren.

Summer reading: Reading, having read and will read over the summer. An eclectic mix of fiction and non-fiction.

 

 

 

Read Full Post »

Older Posts »