Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Konst/Art’ Category

I fredags var min hemslöjdskompis Lillemor och jag på Antikmässan och såg deras stora utställning Textila spår. I lördags var Maken och jag på Färgfabriken och såg en utställning med Petra Hultman, mottagare av årets Beckers konstnärsstipendium. Lite oväntat så visade det sig gå en stark, röd tråd mellan de olika utställningarna.

I utställningen Textila spår tar Margareta Backström Öberg från vintagebutiken Lata Pigan (som vi besökte och jag bloggade om i somras) och Eva Karlsson från Teda Art Project (mer om det här) mässbesökarna genom fyra decennier av svensk textil: 1940-tal, 1950-tal, 1960-tal och 1970-tal. Varje decennium hade också en eller två levande representanter.

textilaspår2

Till vänster står Karolina Brännström, som representerade 70-talet med Mahjongjacka, kampsånger på akustisk gitarr och fina pastischer på bland annat Carl Johan de Geers klassiska (och beslagtagna) affischer från 1967 (mer om dem här).

Till höger på bilden sätter sig Ingemar Albertsson (@vintagemannen, mer om honom här) med ett nummer av Playboy och en whisky i 60-talsmiljön med miljöhotet diskret närvarande i bakgrunden. Framgång, välstånd, slit och släng var tidens melodi.

I 1940-talsdelen satt Leili Mänder (@lagningsaktivisterna) och stoppade raggsockor och gjorde underbara lagningar på en gammal vintagekofta. Leili är en urduktig textilmänniska som brinner för det här med att ta hand om sina textilier och ge dem ett längre liv. Hon kommer till Hemslöjdsföreningen i april för en kurs (här är länken).

I 1950-talsdelen stod färgstarka Miriam Parkman och vävde ett kjoltyg (mer om henne här och här).

textilaspår1

Viola Gråstens klassiska mönster Oomph fanns förstås med tillsammans med ett fint urval av andra tidstypiska mönster.

Petra Hultmans utställning på Färgfabriken är ett äreminne över hennes farmor och farfar.

petrahultman2

Hildings nyckelskåp och Marys textilier i olika tekniker samsas med många upplagor av ett husmorslexikon, uppslaget på olika ställen, och en stor videovägg med loopade husmorsfilmklipp. Det tvättas och det knådas och det ammas och det skuras och det finputsas så det står härliga till.

petrahultman3

Längst i bakgrunden står konstnären själv. Under utställningen arbetar hon med tre korsstygnsbilder i storformat på perforerade metallskivor.

petrahultman1

Utställningen är underbart fint disponerad i Färgfabrikens vackra utställningsrum. Den är högtidlig, osentimental och lätt att ta till sig.

Mer info om Petra Hultmans utställning finns här.

What we leave behind: I recently visited two very different exhibitions but with common denominators. The first was a textile summary of the Swedish 1940’s to 1970’s, the other was a big installation of the Swedish artist Petra Hultman, showing in particular her grandmother’s textile craft and her grandfather’s small cupboards for keys, that he started making to fill his days at the age of 85. 

 

Annonser

Read Full Post »

Häromdagen var min kompis Marita och jag på Vårsalongen. Det är alltid lika roligt att se den där ljuvliga spretigheten. I år är salongen tillbaka på Liljevalchs, vilket också märktes på publiktillströmningen.

Som vanligt hade jag ett extra öga öppet för den textila konsten, och den var väl representerad. Monika Erikssons nåltovade porträtt av Svenska akademiens sekreterare Sara Danius är ett lysande exempel.

vårsalong18c

Simon Fergins Kanin med morot är virkad av återvunna t-shirts.

vårsalong18d

Eva Kitok har broderat klassiska skivomslag.

vårsalong18a

Lisa Backmans broderade bilder (hon ställde ut fyra på samma tema) kombinerar skönhet och samhällskritik.

vårsalong18b

En av målningarna jag fastnade för var Vanja Jonebring Arnells Jag önskar jag var vacker som en svan kunde flyga och ha röda högklackade skor.

vårsalongen18e

Utställningen är slut, men jag vill också uppmärksamma Ingela Gréaus broderade bilder, som hon ställde ut på konsthantverksbutiken 125 kvadrat här i Stockholm i början av året.

ingela-greau

Här är ett exempel på hur hon kombinerar det vackra och det tänkvärda. Min enda anmärkning är att hennes citat är anonyma. Är de hennes egna eller har hon lånat dem?

emma-dahlkvist2

Emma Dahlkvist ställer ut på Konsthantverkarna till den 21 februari. Hennes material är den traditionella nävern, som hon bearbetar på olika sätt, bland annat genom att skära ut mönster med laser, kombinera med andra material eller göra origamivikningar.

emma-dahlkvist

Snart nog: Konst och handling heter vårens utställning på Tensta konsthall. Det är en samlingsutställning med framtiden som ett löst tema.

bella-rune

Bella Rune, textilprofessor på Konstfack, har flera verk med på utställningen, bland annat två lätta och svävande skulpturer i mohairgarn. Jag gillar verkligen att mohairgarnet får ta plats i konstens finrum! Garnet i den här skulpturen är färgat med bläckskrivartoner.

Under hela året kan man också se en jättefin liten utställning med inlånad konst från skolorna i Tensta.

Eye candy: Recently I have visited a bunch of inspiring exhibitions.

 

Read Full Post »

Fram till den 4 februari kan man se Helga Henschens jubileumsutställning på Thielska Galleriet i Stockholm. Helga Henschen var barnbarn till Ernest Thiel.

När jag kliver in i Helga Henschens bild- och formvärld så får jag samma känsla som på Stig Lindberg-utställningen härom året (som jag skrev om här): Det här är den värld jag växte upp i. Även om de flesta enskilda verken är nya för mig så är helheten väldigt välbekant. Och den geniala frågan ”Är du medmänniska eller motmänniska?” ställer jag ofta i mitt inre.

Utställningen börjar med ett självporträtt från 1941. Helga är 24 år. I ärlighetens namn kan det inte kallas särskilt lyckat:

helgahenschen4

Men redan samma år verkar Helga ha hittat ett annat uttryckssätt, början till sin stil:

helgahenschen5

Och är det inte samma glasögon som dyker upp 20 år senare på omslaget till Pella i praktiken?

helga-pella

Hemma i Södertälje finns Helga Henschens  vackra och frodiga keramikskulptur Dafne i Lunagallerian mitt i stan. På utställningen finns mängder av skiss- och inspirationsmaterial, liksom till den härliga utsmyckningen av Tensta tunnelbanestation.

dafne

Jag tycker Helga Henschen kämpar med den traditionella oljemålningen, även om hon fyller den med spännande, mytiska motiv. Det vill sig inte riktigt. Men i keramiken hittar hon ett lugn och en helt annan uttrycksfullhet. Här Djur och människa och Tjur från 1980-talet.

helgahenschen3

helgahenschen6

Sist men inte minst så är ett helt rum fyllt av hennes teckningar, illustrationer och slagfärdigheter.

helgahenschen1

Som jag minns det fanns de överallt i den värld där jag växte upp: Som affischer, i böcker och i tidskrifter.

Bäst jag går där på Thielska och ler får jag en riktig ”madeleinekakeupplevelse”. Väl hemma igen letar jag fram Lisa Tetzners märkliga barnbok Sam och Agaleia ur bokhyllan. Det står inte angivet vem som har illustrerat, men det går ju inte att ta miste på stilen:

samoagaleia2

samoagaleia1

Det är som sagt en mycket märklig bok, inte ens när jag läser om den nu blir jag riktigt klok på vad den handlar om. Den tillhör de böcker jag hade omkring mig när jag lärde mig att läsa i sexårsåldern, och då var den verkligen fullständigt obegriplig. Men illustrationerna har uppenbarligen gjort ett outplånligt intryck.

Här hemma gläds jag dagligen över en liten, sen Helga Henschen-akvarell, som hänger på väggen i vårt teverum.

helga-kor

Det är en minnesbild från när Helga Henschen och Peter Weiss i sin ungdom bodde på landet vid Turinge kyrka och gick ut och bedrev älskog i kohagarna. Verklighetsfrånvänt och inte hållbart i längden, men romantiskt, eller hur?

January catching up (part 1): Soon the retrospective with works by the Swedish multiartist Helga Henschen is closing. Her work is such an essential part of my upbringing and brought up all kinds of memories.

 

 

 

Read Full Post »

gbg1

Ända sedan mammas begravning i augusti har jag varit på väg till Göteborg och ett besök hos min sista moster. Av någon outgrundlig anledning har det varit helt omöjligt att få till tre lediga dagar i rad. Det dröjde ända tills några dagar in i december innan det äntligen blev av och jag satte mig på tåget.

Det var länge sedan jag åkte tåg. Så skönt det är jämfört med flyget – ingen säkerhetskontroll att oroa sig för, inga långa köer, inga packbekymmer. Bara att kliva på och fara i väg. Jag åkte MTR för första gången, vi var i tid och allt fungerade lugnt och smidigt.

Det blev ett långt besök hos moster med prat om både dåtid och nutid. Mycket att ta igen.

Sedan checkade jag in på ett hotell vid Vasaplatsen. I de kvarteren bodde vi alltid när jag jobbade på Bok- och biblioteksmässan i slutet av 80-talet, så där känner jag mig hemma.

gbg2

Min vän Anna såg på Instagram att jag var på väg till Göteborg. I vanliga fall skulle hon ha varit på jobbet, men just nu är hon sjukskriven med en bruten fotled. Himla tur i oturen, för då hann vi träffas dagen därpå. Det blev en långfika och sedan några bra utställningar på Göteborgs konstmuseum.

Här ovan Julia Peirones Girls Girls Girls, som vi båda tyckte mycket om. Allra bäst var videoverket Twisted Cherry. Fotografiet nedan kommer därifrån.

gbg3

Det handlar om normer och utsatthet och omöjligheten att leva upp till alla krav.

Vi såg också Rineke Dijkstra-utställningen, som är klart besläktad. Bland annat fick jag återse ett annat favoritverk, Ruth Drawing Picasso, som jag skrev om här.

gbg4

Just nu visas också årets mottagare av Sten A Olssons kulturstipendium. Vi hann se Karin Karinsons otroliga installation med keramik och porslin, loppisfynd och byggskrot, somligt ihopbränt i keramikugnen, annat bara ihopplockat.

gbg5

Underbart överflöd.

Dessutom hann jag gå en sväng på Kronhusets julmarknad och besöka The Steampunk Bar med äldsta guddottern. Att ta mig tid för två nätter i Göteborg var helt rätt. Nöjd och belåten tågade jag hem efter att ha lovat alla inblandade att jag ska komma tillbaka i vår.

Go west: I have visited Gothenburg, meeting up with relatives and friends and having a good time.

 

 

Read Full Post »

Modern realism

 

20171105_125737-Q080S1024

En av våra holländska utflykter gick till det lilla samhället Gorssel, där ena halvan av Museum MORE håller till. Namnet ska uttydas ”museet för modern realism” och ”modern realism”, som jag förstår det, betecknar en rätt specifik holländsk konstriktning under 1900- och 2000-talen. Eller så är det museet som har föst samman konstnärer som passar inom definitionen.

Museet öppnade 2015 och grunden är en privatsamling av affärsmannen Hans Melchers. I somras öppnades en andra del i Kasteel Ruurlo, ett slott där konstnären Carel Willinks bodde och verkade.

Så här mycket uppmärksamhet skulle aldrig svensk, föreställande konst få, misstänker jag, men i Holland finns arvet efter 1600- och 1700-talsmästarna. Som nutida konstnär kan du inte låtsas som om de inte fanns, du måste förhålla dig till dem. De moderna realisterna förvaltar arvet men vrider också och vänder på det.

Jan Beutenaars Rijp (mogen) från 2005 ovan är ett bra exempel. Notera också den snygga lösningen på verkspresentationen: Långt ner mot golvet centrerat under verket med ganska stor stil. Dessutom direkt på väggen. Jag är imponerad.

Överhuvudtaget är Museum MORE en trevlig upplevelse. Det är lagom stort och konsten är inbjudande placerad med informativa konstnärsintroduktioner.

20171105_125716-Q080S1024

Pyke Koch: Het signaal (1975)

20171105_125632-Q080S1024

Reimond Kimpe: Stroper (1943) (”tjuvskytt”)

På övervåningen fick vi möta den holländske konstnären Hermanus Berserik (1921–2002) i en stor retrospektiv. Ett både lekfullt och småironiskt konstnärsskap, där jag kom att tänka på Sven Nordquist här hemma.

20171105_130232-Q080S1024

Hermanus Berserik: Badhotel (1961)

Här ett tidigt självporträtt från 1952, som jag tycker är ett bra exempel på samspråket med de gamla mästarna:

20171105_130317-Q080S1024

Här Rembrandts version:

rembra44_studio

Sist men inte minst så fick jag än en gång möjlighet att möta Charley Toorops uppfordrande blick. Hon är den enda kvinnan bland konstnärerna, och hennes självporträtt har samma inverkan på mig som en ikon: Det är hon som ser på mig och inte tvärtom.

20171105_125652-Q080S1024

Jag mötte henne första gången på Kröller-Müller-museet (ombloggat här). Länkarna i det blogginlägget verkar inte funka, men förhoppningsvis kan du se alla hennes tavlor på det museet via den här länken.

Modern realism: One of our Dutch days out was a trip to the quite new Museum MORE (as in ”modern realism”). I was fascinating with the way modern Dutch painters relate to and scrutinize their relation to the old masters.

 

 

 

Read Full Post »

paris3

Senast jag var i Paris var våren 1977. Jag har tidigare sagt 1976, men när jag kom till Centre Pompidou firade de 40-årsjubileum (öppnade i januari 1977), och jag kom ju ihåg att jag hade varit där.

I min bok har Paris alltid varit utkonkurrerat av London. Min blixtvisit var delvis en chans för Paris att revanschera sig, delvis ett experiment för att se vad som händer med mitt luddiga ”mig själv” i en helt annan omgivning (utifrån tankarna här).

Jag blev förvånad över hur självklart Paris kändes. Likheterna med London är stora, båda är väldiga kosmopoler med en lång historia just som storstad.

På Skansen har jag lärt mig rådbråka den lilla skolfranska jag har kvar, men att förstå vad de svarar på hemmaplan är en helt annan femma! Men när man väl har visat sin goda vilja går det bra med engelska numera.

paris4

Jag passade på att se en stor och rolig retrospektiv med David Hockney på Centre Pompidou. Inne på utställningen var det fotoförbud. Utanför på den öppna platsen framför ställdes frågan: ”Konst – har du något att förtulla?”

paris2

På fredagen besökte jag Notre Dame och kom fram till att jag gillar utsidan bäst med de vackra och enormt detaljerade skulpturgallerierna kring portarna.

För övrigt så gick jag. Promenerade. Flanerade. Med mål och mening ibland men lika ofta utan. Drygt 45 000 steg blev det på två dagar!

paris1

Jag åt riktig couscous med merguez på en marockansk restaurang med hela taket fullt av gullrankor.

Fick jag då syn på ”mig själv”? Nej, det kan jag inte påstå. Jag hade mest huvudvärk och ont i magen och oroade mig för hur jag skulle hitta tillbaka till flygplatsen.

Jag borde ha tagit med mig Olle Hammarlunds essäsamling Resan till paradiset och läst om resandet:

Peregrinera sa man förr, då diligensen satte iväg över backen, ostindiafararen kastade loss, vägarna lockade och horisonten lyftes.

Peregrinera, det är konsten att resa: att formera sig mänskligt, hålla själen frisk, sinnet öppet.

Jo, det var sammantaget inte alls dumt att byta miljö för två dagar. Inget revolutionerande hann ske, men det skramlade i alla fall runt en liten smula i bagaget.

Och jag är inte alls främmande för att återvända till Paris. Maken och jag har också börjat titta längtansfullt på andra delar av Frankrike. Både Medelhavskusten och Atlantkusten känns lockande.

More about Paris: I walked more than 45 000 steps over two days! I visited Notre Dame and saw an interesting David Hockney retrospective at the Centre Pompidou. 

My first and latest visit to Paris was 40 years ago. It felt surprisingly familiar to come back.

 

Read Full Post »

Maken förstod inte riktigt varför jag blev så till mig. Han hade hittat en kul fotobok på sin sedvanliga loppisrunda i Sundbyberg och en broderibok till mig.

Jag högg emellertid fotoboken under förtjusta utrop. Den innehöll nämligen gemensamma projekt mellan fotografen Rolf Lind och textil- och livskonstnärerna Raine Navin och Gunilla Skyttla.

tillbakablick1

Boken kom 2001 och innehåller ett urval av alla bilder som trion iscensatte genom åren.

Jag har skrivit om Raine Navin och Gunilla Skyttla flera gånger här på bloggen (här och här och här). De tillhör verkligen mina förebilder, och jag är så glad att jag fick höra en av deras inspirationsföreläsningar för sisådär tio år sedan.

Författaren och radiomakaren Britt Edwall skriver så här om trion i boken:

Stora skratt med sorg i botten! Ett av många recept mot melankoli: Allvarliga bildlekar, ingående minnesarbete och att utsätta sej för slumpen – mästaren. Maj Gunilla Elisabeth och Sten Raine agerar och Rolf Olof ser tittar koxar belyser beskär reducerar bilden till sin kärna. Svartvitt är allvar! – – –
Rolf blev utsänd av Expressen 1965 på klappjakt efter Anita Lindblom. Ville inte och ljög att hon inte var hemma. Sen dess är han sin egen.

tillbakablick2

I de här tre människornas speciella värld är det ett tuppfjät mellan det vardagliga och det magiska.  Vad som helst kan bli vad som helst. Allt är öppet och möjligt.

Filmregissören Håkan Alexandersson myntar begreppet ”navinist”:

En navinist är omedelbar, ursprunglig, okonventionell, otvungen, oförställd, öppenhjärtlig, uppriktig; plus har en starkt strålande kärlek som omfattar världen.

Livsglädje och sinnlighet. Det är grejor det.

Joy of life with all senses: My DH brought home a lovely book with pictures taken by the Swedish photographer Rolf Lind and staged by the Swedish artists Raine Navin and Gunilla Skyttla. A wonderful trio celebrating the magic inherent in ordinary objects. 

Read Full Post »

Older Posts »