Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Mat etc/Food etc’ Category

Ett märkligt år. Igen. Ännu ett år med pandemin som ett ständigt närvarande, mörkt moln. Vi gick från resignerad förtvivlan till hopp och förhoppningar och nu svänger barometernålen tillbaka mot resignerade förtvivlan igen. Ska det aldrig ta slut?

Det är lätt att fokusera på det som inte blev gjort. De orörda handarbetsprojekten. De osorterade pappershögarna. De vaga dåliga samvetena. Men i en årskrönika har de ingen plats. Här ska det förstås handla om allt som faktiskt blev gjort detta nådens år 2021. Om glädjeämnena och det som är värt att minnas.

Jag klarade två jätteläskiga muntliga examen i japanska (15hp plus 15 hp) och hade jätteroligt när jag skrev en uppsats om Yanagi Souetsuu till kursen Det moderna Japan – kultur och samhälle. Efter examen i maj har jag varit hyfsat duktig på att repetera och hålla liv i mina kunskaper. Nästan varje dag fyller jag på med ny kanjikunskap på webbplatsen Wanikani. Men skrivandet har jag tappat bort i väldigt hög grad.

Jag ställde ut textila verk på sommarutställningen i Borgsjö sockenmagasin utanför Ånge. Flera verk, som hade legat halvfärdiga i åratal, gjordes klara till utställningen. Det var befriande – och bekräftande.

Det var en utmaning att köra fram och tillbaka till Borgsjö för att hänga utställningen, men det blev en underbar långhelg på egen hand när sommaren var som allra vackrast. Dessutom blev jag alldeles kär i denna kulturbygd. Nedan: Byn Boltjärn, som man passerar igenom när man ska till Strömmens gårdsmejeri. Där köpte jag den godaste getbrie jag någonsin ätit.

Jag fick också fina semesterminnen tillsammans med Maken och goda vänner. Sommaren kom verkligen som en lättnad, det gick att resa, att roa sig och träffa vänner igen. Med två vaccinationssprutor i kroppen blev det en tur till Kalmar, semesterveckor i Hälsingland, Härjedalen och Medelpad och flera kortare utflykter.

Vår vän Marita tog den här fina porträttbilden på Maken och mig på torget i Enköping. Vi gjorde en dagsutflykt till Fjärdhundraland i Uppland i augusti.

Jag gjorde mitt intåg i 1930-talet på Skansen för första gången i våras, här förevigad i järnhandlarbostaden med min vän Gunnar på besök. Annars var vi pedagoger mest utomhus fram till midsommar ungefär. När jag kom tillbaka för att jobba sista sommarperioden, från mitten av augusti till slutet av september, så fick vi äntligen vara inomhus igen.

Jag gjorde i år även min debut i Delsbogården och fick för första gången bära den oerhört vackra Delsbodräkten. Här med vitrosatröja stickad 1922.

Papper har varit det material jag har haft mest roligt med under året. Bland annat blev det en hel kaninflock till påskbordet.

Blommorna i våra rabatter såg så lovande ut på våren och försommaren, men de där 30-gradersveckorna i mitten av sommaren var brutala. Bland annat satte mjöldaggen klorna i riddarsporrarna så inget blev kvar.

Men vi fick se både vår Austinros och vår nya pion blomma!

En daglilja har stått på min önskelista hur länge som helst. I år kom den på plats och blommade snällt hela sensommaren och långt in på hösten. Sorten heter Pardon Me och blir inte så hög.

Kimonokaninhålet har varit en glädjekälla under hela året, framför allt kitsuke-utmaningarna i Kimono Styling Game på Instagram. Häromdagen räknade jag efter: Jag deltog i hela 25 utmaningar!

Årets sista kitsuke var en kombo av tre teman: Colourful winter, A precious gift och Let’s party. Jag har gjort framsteg, tycker jag själv, sedan mina första stapplande insatser i vintras. Det är bara att fortsätta träna och fylla på med ny kunskap. Att bläddra bort timmarna på Etsy och Ebay och drömma om nya inköp är fortfarande ett kärt tidsfördriv… Jag har i stort inköpsstopp på vanliga kläder fortfarande (vem behöver hursomhelst nytt när man bara umgås med familjen och har zoommöten hemma vid skrivbordet…) men när det gäller kimonoprylar är jag mer lättledd.

Som synes har jag låtit mitt hår växa under året. Det har inte varit så här långt på drygt 20 år. I augusti hade jag dessutom fått nog av karantänens soffpotatistillvaro och tog tag i mina matvanor och min träning. Numera är jag tio kilo lättare och kan resa mig från sittande på ett ben. Bland annat. Vem kunde ana att jag skulle fastna för cirkelträning?

Med handen på hjärtat var det nog delvis Liemannens närhet som fick mig att skärpa till mig, men framför allt glädjen i att vandra och röra på sig, som vi de senaste åren har utforskat både här hemma och i fjällen. Jag hoppas på ytterligare 20 aktiva år och vill ta vara på den möjligheten på bästa sätt.

Ja, det blev ju inte ett så dåligt år trots allt. Jag avslutar med en bild på det absolut godaste jag ätit på mycket mycket länge, ostron med små smakaccenter (sött, surt, salt) ihop med en gose (öl med salt i) från en spektakulär middag på restaurangen Omaka här i Stockholm, ett av få ställen som utgår från sin egen öl när de komponerar menyn. Det här var verkligen en himmelsk kombo!

Bilden överst: Jag började skriva det här inlägget på trettondagen, och då passade det bra med en bild från en av bonaderna i Oktorpsgården på Skansen. Den förste vise mannen ger en kalk till Maria och Jesusbarnet.

Bye bye 2021: Leaving that odd year behind, focusing on all the good things that actually happened despite everything.

Read Full Post »

Kaffe är inte min grej. Jag dricker te. Lilla Mamsen blev magsjuk efter att ha druckit kaffe när hon var i tonåren, så det var te som gällde hemma. Och så har det förblivit. Kaffe är en av få livsmedel som får min mage att protestera (men det går bra med whisky, vispgrädde och farinsocker).

Länge var det bara svart te som gällde och helst nån variant av Earl Grey. Jag drack med en sockerbit eller motsvarande mängd honung och det var viktigt att muggen var tillräckligt stor. Gärna jättestor.

Rekordhållaren är den här muggen från Indiska som rymmer 7 deciliter.

För ett par år sedan började jag äta mycket leverpastejmackor på morgonen för bättre järnvärden, och då gick jag över till rooibos till frukosten, som är snällare mot kroppens järnupptag än det svarta teet.

När jag kom hem från Japan för snart två år sedan hade jag övat mig på att dricka det japanska gröna teet och framför allt blivit förtjust i den rostade varianten, som heter houjicha. Sockret och honungen fasades ur och då blev det inte så viktigt längre att muggen rymde många deciliter.

Förra sommaren fick jag en loppisfyndad, liten tekanna och köpte två fina temuggar från Form från Skå och de har varit en viktig del av mitt hemmajag sedan dess. Inget Zoommöte utan att de är med.

I våras var det tetema i Kimono Styling Game, och då fick naturligtvis mina vardagsälsklingar vara med.

För några veckor sedan var jag och fika hos min kompis Elisabet, och vi började prata om te och teprovning. Då flammade mitt begär efter ytterligare en tekanna upp, en riktigt liten som man kan brygga direkt i och som räcker till två, små koppar.

Våra tediskussioner slutade med att vi bokade in oss på en provning av japanska teer hos Yuko Ono, som i 15 år har importerat japanska teer och tetillbehör till Sverige. Hon har en fin lokal i Aspudden, där hon både har försäljning och olika evenemang.

Tyvärr hade jag glömt kameran hemma, så det blev inga bilder från den ljuvliga provningen med sex olika sorters te och tre fantastiskt goda, japanska kakor.

Vi köpte båda förstås med oss te hem, och jag hittade en liten kanna av precis den sort jag längtat efter, som jag inte kunde motstå. Den rymmer lite drygt tre deciliter, precis lagom för den där provningen för två. Den är så oerhört nätt, gjord av riktigt tunn keramik med fina glasyrdetaljer.

Jag insåg också att det är kul med vit insida på kopparna vid en provning, så att man även kan bedöma färgen. Yuko-san hade många olika fina att välja på, till slut lyckades jag bestämma mig för en sort med fin dekor och som inte kändes för pyttig.

Hittills har jag bara provat att brygga houjicha i kannan, och det funkar jättebra. Lite drygt tre deciliter passar utmärkt att hälla upp i vanlig mugg.

Mitt vanliga frukostte drack jag i en av de nya kopparna. Den var väldigt god att dricka ur, kanten är riktigt tunn och koppen ligger bra i handen.

Min smakutveckling när det gäller te går att följa här på bloggen, förslagsvis med start här och här. Utvecklingen på senare tid har jag skrivit om här och här och här.

Elixir of life: I am a tea drinker. It started with black Earl Grey and kept that way for many years, but in recent years I have embraced rooibos and Japanese green tea. It is still a learning process that I enjoy very much. My favourite pots and cups have changed over the years as well.

Read Full Post »

Semestertider

Det blev alldeles tyst här på bloggen under några semesterveckor på resande fot. Nu är jag hemma igen och ska försöka dela med mig av några semesterintryck.

Maken och jag åkte till Kalmar för en social långhelg tillsammans med goda vänner och Makens yngsta brors familj. Förra året bodde vi i Växjö, men Kalmar är verkligen en mycket trevligare sommarstad. Fina restauranger, avspänd stämning och god öl på Lilla Puben. Dessutom kan man bada mitt i stan. Vi kommer tillbaka!

Träffen med våra vänner Jerry och Anette började på det lokala bryggeriet Ängöl, där vi fick en toppenfin ölprovning med några smarriga lokala specialiteter att tugga på till.

Den, i mitt tycke, godaste ölen finns inte på bilden ovan. Det var Kalmarporter, som vi fick till ”efterrätt”. Den gled direkt in på porterplatsen i min standarduppställning, det vill säga öl jag alltid vill ha hemma (nu blir det oftast inte så, eftersom jag ständigt köper så mycket ny öl att standarduppställningen inte får plats, men det är en annan historia…).

Familjeutflykten gick till Öland och bland annat Eketorps borg, Sveriges enda återuppbyggda fornborg, med fin överblick över södra alvaret. Det blev också go’fika, fotblöta på östra sidan och go’middag. En himla härlig dag. Än en gång blev jag påmind om hur mycket jag tycker om södra Öland.

Vi och Jerry och Anette bodde på Stadshotellet vid Stora torget (Maken och jag bodde dock i annexet, som ligger utanför bild till höger). Pampigt på utsidan, trevligt på insidan men väldigt, väldigt varmt de dagar vi var där.

Det var med viss saknad vi lämnade Kalmar för att fara hem igen och packa om för nästa tur, som skulle gå norrut. Mer om den i kommande inlägg.

Holiday times: We spent a few lovely days in Kalmar, an excellent summer city!

Read Full Post »

Vi har sen ganska många år tillbaka julklappslotteri i vår familj. Alla bidrar med två julklappar var för ungefär en hundralapp. Klapparna läggs upp på bordet efter Karl-Bertil och vi turas om att slå med tärning. Den som slår en sexa får välja. Jag vet att andra familjer kör med olika lurvarianter, där man får sno paket av varandra och så, men vi har så dålig tävlingsinstinkt i vår familj att vår variant räcker utmärkt.

Den gångna julen blev det av naturliga skäl lite extra många hemmagjorda julklappar. Både den äldste Knallhatten och jag hade smugit omkring i köket på kvällarna och gjort julgodis. Han gjorde ljuvligt goda, mörka chokladtryfflar:

De sista väntar fortfarande i kylskåpet (fikaidé till helgen).

Jag gjorde bräck med vit choklad, torkad frukt och rostade valnötter och en farligt god jordnötsfudge (här är länken).

Dessutom plockade jag fram mitt materialkit med små ugglor, som jag köpte i Tokyo, och sydde två små ugglor:

Den gröna gick i julklappslotteriet och den lila fick min ugglekompis Ylva. Då hade jag packat den i den lilla presentpåsen överst i inlägget.

Själva påsen är gjord av en sida från en reklamkatalog, men sen har jag dekorerat med japanskt origamipapper och en origamirosett. Tyvärr kan jag inte länka till den beskrivning som jag använde för rosetten, för den verkar ha försvunnit, men det finns flera liknande.

En uppskattad julklapp var julölen, som Maken bryggde ihop med vår kompis Lars. God var den också, så god att vi bara har en eller två flaskor kvar. Jag hoppas att de brygger en ny omgång nästa höst!

Förutom tryfflarna är det nu avjulat här hemma. Tack och lov för snön! Annars känns det alltid så mörkt, dyster och avslaget så här års.

Homemade gifts: Christmas beer, truffels, sweets and some miniature owls.

Read Full Post »

Enklaste sammanfattningen av det gångna året är numera Best of nine på Instagram. Här är mina nio mest ”lajkade” bilder. Fem av dem är med blommor, vilket känns helt logiskt. I år har vi lagt mycket tid, energi och kärlek på vår lilla trädgård här hemma. Jag har köpt, plockat och arrangerat blommor som aldrig förr.

Två bilder föreställer saker jag har gjort. Handarbetssuget har inte varit så starkt i år. Jag har blivit medveten om hur mycket det sociala livet kring det handgjorda betyder för mig. Vad är vitsen med en ny sjal om jag inte kan diskutera den med andra medan jag virkar eller få feedback från andra när den är färdig?

Och myten att man tar tag i gamla projekt bara man får lite extra tid hemmavid är numera rejält skjuten i sank…

Ett tydligt tecken på att 2020 inte var ett vanligt år: I mars tog jag av mig mina ringar för att det skulle bli lätt att tvätta händerna. Att vara utan förlovnings- och vigselring kändes väldigt märkligt, i vanliga fall har jag dem alltid på mig. Dag som natt.

Armbandsuret har också legat mest på nattygsbordet och jag tror att ungefär tre fjärdedelar av min garderob har hängt oanvänd. Klädkonsumtionen har begränsat sig till en byxkjol och ett par gympadojor av ull (mina kimonoinköp talar vi tyst om än så länge…).

Årets favoritbild på Instagram föreställer några av Skansens björnungar, fotograferade en tidig förmiddag innan jag började mitt arbetspass i Skansenentrén. Det var roligt att komma in och jobba de där fyra uppsägningsveckorna i maj, även om det var med andra arbetsuppgifter och delvis nya arbetskamrater.

Sommaren blev sedan mer öppen och aktiv. Jag var slöjdhandledare på Tensta konsthall och åkte till Skåne med Maken på semester. På bilden ovan är vi på Wanås och förtrollas av Kimsoojas magnifika spegelinstallation i stora ladan, även om Maken också alltid fastnar för de små, oavsiktliga detaljerna.

Även tidiga hösten var utåtriktad. Bland annat hann vi starta vårt ut-och-äta-tillsammansprojekt tillsammans med vännerna Tove och Krister. Kvällen på Punk Royales bakficka var alldeles oförglömlig (i den mån vi minns den)!

Sedan kom bakslagen. DN:s grafik blev bara mörkare och mörkare blodröd (och än har det inte vänt). Jag har inte åkt kommunalt sedan slutet av oktober och håret är oklippt.

Jag tappade sugen en hel del igen. Gemensamhetsprojekt, som jag tidigare engagerat mig i, gick i stå. Däremot har mina universitetsstudier varit ett andningshål. Dels har de gett mig något helt annat att tänka på, dels har jag kunnat möta nya människor. Framför allt är jag tacksam för veckoträffarna med Caroline och Ludvig i min fasta grupparbetsgrupp.

Jag har under året glupskt kastat mig över manga, anime, Studio Ghiblis filmer på Netflix och allt möjligt annat japanskt. Under hösten har jag helt oväntat kärat ner mig ordentligt i Wei WuXian och Lan WangJi, huvudpersoner i den kinesiska berättelsen Mo Dao Zu Shi (The Grandmaster of Demonic Cultivation). Animeversionen (eller donghua, som det tydligen heter på kinesiska) finns på Youtube, övriga versioner har jag hittat på diverse, skumma ställen. Det har till och med gått så långt att jag läser fan fiction, det vill säga berättelser i samma universum skrivna av fans runt om i världen.

Även musikaliskt har det blivit en hel del japanskt. Jag jobbar på en japansk spellista som sträcker sig från klassisk musik via enkaschlager, electronica och filmmusik till modern pop och rock. Wagakki Band hamnade på femte plats på min årsbästalista på Spotify. Här är en härligt slamrig låt från deras senaste album Tokyo Singing:

I vanliga fall har vi knytis här hemma på nyårsafton. I år blir det en mer traditionell trerättersmiddag med familjen. Vi kanske till och med ska titta på Grevinnan och betjänten, det var väl sisådär 35 år sedan sist…

Håll i och håll ut är ett mantra som fortsätter vara aktuellt även 2021. En variant myntade mitt holländska favoritband Blof redan 2011 med sin låt Hou Vol Hou Fast. Här är den i en fin balladtolkning som en nyårshälsning till er alla.

2020 for the last time: Some good parts, many not-so-good parts… It has been a strange year.

Read Full Post »

Den 12 december firar Maken och jag bröllopsdag. I vanliga fall firar vi med ett riktigt gott julbord någonstans. Av kända skäl blir det inte så i år (vi som hade tänkt oss en tur till Yasuragi utanför Stockholm). I stället passar jag på att skriva några rader om förra året äventyr i de sörmländska skogarna.

”Är vi verkligen på rätt väg?” undrade Maken, när han rattade Gamla Bettan genom mörker och regn. Jag hade nämligen bokat in oss på Öster Malma, Jägareförbundets kursgård med hotell och konferensanläggning (se ovan), för ett ovanligt vilt julbord och efterföljande övernattning.

Julbordet med allt sedvanligt gott plus de vilda specialiteterna (hjort, vildsvin, älg med mera) serverades i den nya delen av anläggningen. Sedan fick vi lite välbehövlig motion genom att promenera upp till slottet för dignande efterrättsbord, kaffe och en liten avec.

Här har vi hittat ett mysigt slottshörn en trappa upp.

Öster Malma är inget ställe för veganer och vegetarianer…

På morgonen serverades frukost på slottet med utsikt över Malmasjön.

Valet av Öster Malma hängde ihop med att jag ville till Nyköping och Sörmlands museum, som jag hade hört så mycket gott om. Så efter frukost slingrade i väg på småvägarna på väg mot Sörmlands residensstad.

Sörmlands museum flyttade in i nybyggda lokaler 2018. Museets form är ovanlig, här finns det största samlingsarkivet mitt i huset med glasväggar ut mot besökarna. I det stora arkivet är dessutom samlingarna sammanhållna per person, inte uppdelade i olika kategorier som de brukar vara.

På bilden ovan en del av Ebba von Eckermans och Ripsa Textils samling. Över huvud taget står den enskilda människan i centrum med en mängd kortare och längre berättelser.

Då för ett år sedan hade museet drop-in-visningar i magasinet varje dag. Museimedarbetarna gjorde egna visningar utifrån olika teman. Den dagen vi var där var temat ”Tid”.

Efter alla besök i historien återvände vi till nuet och en liten utställning om hantverk och återbruk och en gripande konstutställning med fem landsflyktiga syriska konstnärer. Nedan Jag är vilse av Mahmoud Dayoub:

Sedan åt vi en god lunch i museirestaurangen och gick en trivsam promenad i gråvädret, följde ån upp mot stadskärnan och hittade hantverksbutiker och second handbutiker på vägen.

Så var det då. Lördagens bröllopsdag kommer nog att firas med hämtsushi. Så får det bli i år.

Några tidigare bröllopsdagar finns ombloggade: Den här och den här och den här.

TBT: Last year’s anniversary. This year no celebrations away from home, so here is some memories from last year.

Read Full Post »

Första advent igen

Ute är det istadigt gråmulet, även om det föll några flingor på själva adventssöndagen häromdagen. Så särskilt sugen på att adventspynta kan jag inte säga att jag är, men adventsljusstake, hyacinter och chokladkalender har i alla fall kommit fram här hemma. I helgen satte Maken också upp belysningen längs balkongräcket, hängde upp adventsstjärnan i stora rummet och ställde ut elektriska adventsljusstakar i fönster lite här och där.

I lördags kurade vi skymning till fikastunden klockan två på eftermiddagen. Mörv, som Jan Berglin kallar det. Jag känner mig som en björn som egentligen vill gå i ide, dyka ner under täcket och inte sticka upp näsan förrän i mars. Jag vill slippa DN:s grafik, som bara blir mer och mer mörkröd, och de stadigt uppåtgående statistikkurvorna.

Vi håller oss på vår kant, längre utflykter än till Coop blir det inte för min del. Maken har tagit sig till Södertälje två gånger här i november. Han fick en ölbryggning i födelsedagspresent av vår gode vän Lars och de bryggde en söndag och tappade i söndags. 30 flaskor Juldubbel kom han hem med:

Nu ska den få stå till sig till jul. När man inte får gå i ide så är det här ändå något att se fram emot. Allt som kan

Vi hade videoträff med yngste Knallhatten och Svärdottern i lördags (tack och lov för den möjligheten!) och de bekände lite motvilligt att det där med suröl nog inte var så dumt ändå…. Så nu kommer det att bli lite mango- och hallonöl till julhelgen också.

Motvilligt börjar julplaneringen komma i gång. Vi tänker att vi ska kunna ses alla fem. Men hur gör vi med släkt och vänner som vi inte kan träffa? Hurdan jul kommer det att bli?

Tankarna snurrar.

Senaste numret av tidskriften Hemslöjd gör sitt bästa för att bidra till att hålla humöret uppe. I en hög i kaosrummet hittade jag en julpysseltidning, som jag tydligen köpte för två år sedan men inte ens har bläddrat i. I år ska jag väl i alla fall bläddra i den…

Allt är som vanligt även om det inte alls är som vanligt.

Advent: All is grey, inside and outside. I try to do some simple things to keep afloat.

Read Full Post »

Helgstök

I dag var det städdag i den ekonomiska förening, som vi bor i. Solen sken, det kändes mer som september än november och det var härligt att vara utomhus. Senaste veckan har jag mest suttit inne och ugglat, det är så himla svårt att få till ens den där lilla, nyttiga, dagliga promenaden. Styrketräning och 5rytmerna ska vi bara inte tala om…

Vi grannar har hand om varsin tårtbit av våra gemensamma ytor, nu var det dags för lövräfsning. Maken passade också på och klippte några meter häck. Knallhatt d.ä. och jag hjälptes åt att köra klippet i flistugget.

Det mesta i trädgården har gått till vila. Ett glatt undantag på framsidan är vår strålrudbeckia, som blommar gladgult för fullt.

På baksidan visade det sig att vår julros blommar för första gången på flera år. Jag hade glömt hur fin den är. Förhoppningsvis har den gillat att det blev lite glesare i rabatten och kommer att fortsätta växa på sig.

En av Lilla Mamsens paradefterrätter var Hannas franska äppelkaka från Prinsessornas kokbok (skolpremium 1942). Ett tag i tonåren var jag hjärtligt trött på den, men nu tycker jag den är en av de godaste efterrätter som finns. I lördags var det dags för en riktigt god höstmiddag med soppa, vitlöksbröd och efterrätt. Riktigt kall, vispad grädde ska det vara till!

Outdoors/indoors: A typical autumn weekend involves leaf raking and apple pudding making.

Read Full Post »

Ursäkta, men det är väldigt mycket Japan i mitt liv just nu. Mina två högskolekurser har dragit i gång med inläsning, grupparbeten, glosplugg och välskrivningsövningar. Roligt men krävande.

Även mina födelsedagspresenter till Maken hade japanska förtecken. Egentligen är han ingen morgonrocksmänniska, men jag tycker ju att det kan vara bra att ha en yukata, en bomullskimono, att slänga på sig hemma eller borta.

Förr fick man en yukata när man checkade in på spa-hotellet Yasuragi utanför Stockholm (numera får man låna). Det är med andra ord lätt få tag på en nästan oanvänd yukata, jag köpte min på Sellpy.

Marinblått är inte makens färg, så jag gjorde några trådreservage och slängde sedan hela yukatan i ett orange färgbad.

Så här såg reservageställena ut efter färgning. Så här i efterhand tycker jag att jag hade kunnat göra fler, men just då var jag lite orolig att jag inte skulle hinna få den klar, så det fick bli som det blev.

Färgningen gjorde verkligen yukatan ett helt nytt plagg. Pricken över i:et är det vackra sidenbältet (en obi), köpt via en bekant, som är bra på japanska plagg och har en del till försäljning.

Nu håller vi på att träna att knyta en kai no kuchi-knut, för en mans-obi är lika lång som en kvinno- om än smalare (här finns instruktioner).

Själv har jag hittat en kimonogrupp på Facebook, vilket har lett till många timmars blädder på Ebay och Etsy. Och rätt som det var ringde FedEx på dörren och levererade en underkimono för män, en nagajuban, i ylle, från en japansk försäljare på Ebay.

Den grönblågrå färgen är ljuvlig, mönstret med sakeflaskor och skålar likaså. Här och där ser det ut som shiborifärgningar, men det är imitationer i mönstertrycket. Kvaliteten är tunn och lite kliig. Priset var mycket rimligt, knappt 200 svenska kronor plus nästan lika mycket i frakt.

Jag har börjat drömma om en ”riktig” kimono med alla tillbehör, men vägen dit är lång.

Maken fick också en restaurangupplevelse i present av mig. I fredags vandrade vi i väg till Sushi Sho i Vasastan i Stockholm, en sushirestaurang som bara serverar en fast meny med ett antal serveringar av smårätter och nigirisushi. Restaurangen har en Michelinstjärna, så lite nervösa kände vi oss nog när vi klev in.

Vi hade inte behövt vara ett dugg oroliga. Personalen var avspänd och inbjudande, och det var ett skådespel att se dem jobba framför våra ögon och trolla fram den ena mer spektakulära skapelsen efter den andra.

Bland annat kom vi att tala om shiso, den japanska örtkryddan som jag har lärt mig använda i sommar. Vårens taniga plantor, som jag drog upp från frö, är nu närmare manshöga och förr eller senare kommer ju frosten. Jag fick tipset att torka bladen.

Så i dag har jag fyllt vår tork med shisoblad. Jag tror inte riktigt att det blir samma sak att använda den torkad, men självklart är jag nyfiken på hur det blir.

Till sist så ska jag rapportera att det går alldeles utmärkt att få tag på högkvalitativt japanskt te i Sverige. Lite längre bort här i Hägersten finns Yuko Ono Sthlm, en importör av ekologiska teer från Japan. Alldeles nyss kom årets skörd hit till Sverige, och jag slog till på både hojicha (rostat, grönt te) och gaimaicha (grönt te med råris).

Hittills har jag hunnit smaka hojichan, som är helt outstanding fantastisk och värd varenda krona. En oslagbar följeslagare till Zoomföreläsningar.

Nu ska jag ta mig an begreppet Iitoko-Dori inför föreläsningen om japansk politik, ekonomi och internationella relationer på tisdag.

More Japanese inspiration: It’s all Japan in my life these days with the university courses getting started and all kinds of related matters appearing in my daily life.

Read Full Post »

Näst religion och sedlighet är små brännvinsglas det jävligaste jag vet.

Så mustigt uttryckte sig ärkebiskopen Anton Niklas Sundberg (1818–1900). Citatet användes en gång i tiden av Älghults glasbruk i marknadsföringen av deras snapsglas 4-plus (med skvalpmån).

Jag brukar uttrycka mig nästan likadant, men då pratar jag om temuggar. Små temuggar gör ingen människa glad. Minst en halvliter vill jag ha, kan nöja mig med lite mindre om det står en stor tekanna bredvid, så att jag kan fylla på kontinuerligt.

Sedan hände det märkliga att jag for till Japan i höstas och lärde mig dricka deras gröna te. Där kändes det helt naturligt att dricka ur deras små muggar utan öron, de vilar så fint i handen när teet har svalnat en aning.

När jag kom hem igen kom jag på mig själv med att sakna de där små muggarna, och jag har hållit utkik efter en, men den ska vara riktigt oemotståndlig. I lördags var vi på utflykt på Färingsö och då besökte vi bland annat keramikern Eva Bergvall i sin verkstad Form från Skå (@formfranska). Hon känns lite japaninspirerad i sitt uttryck, inte på det sirliga sättet utan lite mer grovhugget utan att bli klumpligt.

Och där stod de oemotståndliga muggarna!

Två stycken fick följa med hem, så att jag bjuda en gäst på te också. De är väldigt sköna både att handskas med och att dricka ur, så nu blir det mer grönt te i olika former här hemma.

Jag har tidigare skrivit om min relation med te här på bloggen (till exempel här) och om mat och dryck i Japan här.

Några fler citat av Anton Niklas finns här.
Form från Skå finns på webben (här är länken).

Big and small: I am downsizing my tea cups, from five dl minimum to smaller ones for green tea. The new ones are handmade and delicious both to handle and to drink from.

Read Full Post »

Older Posts »