Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Musik’ Category

Hela dalen såg ut som ett lekfullt månlandskap. Drivorna låg i väldiga runda bullar eller vackert kurvade åsar med knivskarp egg. Varenda kvist hade en stor snöhatt på sig. Och träna såg ut som jättekrokaner komponerade av en sockerbagare med egenartad fantasi.

Så inledde Lisa Rydberg och Lisa Långbacka sin konsert I vinterskrud i går kväll. Omedelbart fick jag tårar i ögonen. Kanske för att citatet kom från Tove Janssons Trollvinter, kanske för att det här med att få höra levande musik fortfarande känns ovant och märkvärdigt, kanske för att vi är mitt i årets mörkaste tid.

Tillsammans bildar Lisa och Lisa duon Lisas. För fyra år sedan kom deras album Fiddle and Accordion Conversations, Sally Wiola Sessions, Vol II. Det är en underbar skiva, där samspelet (”konversationen”) verkligen står i första rummet.

På scen blev det sju resor värre. Helt hänförande. Här är stycket Ad Meridiem:

Lisa Rydberg studerade både folkmusik och klassisk barockmusik på Kungliga Musikhögskolan. Det hade ingen gjort tidigare. 1999 blev hon Riksspelman.

Ett annat av hennes samarbeten har varit Bach på svenska tillsammans med organisten Gunnar Idenstam, där hennes kombination av spelstilar verkligen får blomma ut. Här ett klipp från ett teveprogram från 2009:

Genom hela I vinterskrud-konserten fanns Vintern ur Vivaldis De fyra årstiderna med som ett eko i Lisa Rydbergs fiolspel. Ständigt närvarande. Och när hon spelade Hornpipe av Henry Purcell, ja, då föll tårarna igen.

Det var meningen att Lena Willemark skulle vara konsertens gästartist, men hon hade blivit sjuk. På kort varsel ställde Marie Bergman och Lasse Englund upp som gäster, och det blev ett fint möte mellan två olika musikaliska uttryck.

Men lite saknade jag nog Lenas röst och fiolspel. Som tur är spelade Svenska kyrkan i Hägersten in den konsert de tre gjorde för ett år sedan. Den finns på Youtube (här är länken).

För några säsonger sedan dök Lena Willemark upp i På spåret och rev av en ljuvlig version av Led Zeppelins Kashmir tillsammans med Augustifamiljen:

Den översta bilden är en pressbild från Lisas.

Monday Music: A bouquet of amazingly talented Swedish folk musicians: The duo Lisas with Lisa Rydberg, fiddle, and Lisa Långbacka, accordeon, and the singer/fiddler Lena Willemark.

Read Full Post »

Måndagsmusik: Sväng

Jag brukar ju säga att bra musik handlar om proportionerna mellan hjärta, hjärna och muskler. Men det finns en fjärde komponent också: Höfterna. Svänget helt enkelt.

Så i dag ska det handla om sväng.

Viktor Olsson är en av mina favoriter i den unga generationen av svenska musikskapare. Hans senaste alster doftar gospel och får mig att längta efter långa tågresor ut i Europa. Men vem kom på den riktigt dåliga idén att dista sången???

I den lite äldre generationen är Magnus Carlson ett pålitligt kort. Nyligen kom en ny EP, där han samarbetar med The Kevin Fiegier Collective. Weeping Willows senaste album After Us var ett allvarligt och tätt sammanhållet temaalbum om vår miljö, Titellåten till nya EP:n är betydligt mer uppsluppen.

För 14 år sedan ledde det oväntade samarbetet mellan sångarna Robert Plant och Alison Krauss och producenten T Bone Burnett till albumet Raising Sand, en kritikerhyllad storsäljare som tog hem massor av Grammys och andra priser.

Att få till en uppföljare har tagit sin rundliga tid, men nu i november kommer Raise the Roof. På det första smakprovet har det satt tänderna i en Lucinda Williams-låt från 1998. I Robert Plants och Alison Krauss version låter det som något den unge Elvis hade kunnat gjort.

Monday Music: Groove. Is ”groove” a good English word for the thing in music that makes your hips and feet move? I hope so.

Read Full Post »

Måndagsmusik: Årstider

Seasons change like you and I, but not within these walls

And ease the pain or feed the fire with these violent words of love

Violent Words of Love är det senaste musiksläppet från Ludwig Hart, ett nytt namn för mig. Här har han tagit med sig naturkraften Sarah Klang in i en riktigt, riktigt sorglig ballad.

Mina holländska favoriter Blof har genom åren samarbetat en del med det amerikanska bandet Counting Crows. Här är det sångaren Adam Duritz som dyker upp på en Blof-konsert och framför deras gemensamma Wennen Aan September (Att vänja sig vid september):

Min favoritsång om årstider är nog ändå Ane Bruns Changing of the Seasons. Här i ett teveklipp från 2008 (2008! Vart tar åren vägen???):

Jag är glad att vi har fått lite sol tillbaka så här i slutet av september. Det blev väldigt höstigt och dystert redan i början av augusti. Ibland får jag försöka hitta den tröst som går i ett citat från poeten Petter Bergman (medburet sedan 1980-talet):

Vi överlever årstidernas mekanik.

Monday Music: Seasons. Autumn and shifting seasons, an intriguing theme for songs.

Read Full Post »

Det här med sommarmusik är ett ämne som jag tydligen inte kan låta bli att återvända till (tidigare funderingar finns till exempel här och här och här). Det ska helst vara piggt och svängigt men också gärna innehålla ett mått melankoli, särskilt i dag, första måndagen efter midsommar, då allt långsamt tar sina första millimetersteg tillbaka mot mörkret.

Vi börjar piggt och svängigt. Sommar och sol gör det lätt att tro på en bättre värld. Här sjunger till exempel Angelique Kidjo med sin alldeles speciella röst om världsfred som en möjlighet:

White Stripes megahit Seven Nation Army kom 2003 och sjungs numera på sportarenor runt om i världen, inte minst på läktarna i pågående fotbolls-EM. En betydlig mer fredlig (och funkig) version släppte alldeles nyligen Scary Pockets ihop med Elise Trouw:

Till sist då det bitterljuva. Norska Flunk slog igenom 2002 med en nedtonad cover av New Orders klassiker Blue Monday och släppte nyligen sitt nionde album History of Everything Ever (med bland annat en lika nedtonad cover av David Bowie’s Ashes To Ashes). Där finns också Midsummer, där text och musik kolliderar på precis rätt sätt.

Monday Music: Summer again. Three brand new summer hits from my book.

Read Full Post »

Måndagsmusik: Kör

Delvis inspirerade av förra veckans Måndagsmusik (som finns här) firade Maken och jag Valborg i tevesoffan med att se om 80-talsfilmen Streets of Fire. Vi kan väl utan att överdriva säga att varken storyn eller dialogen har åldrats särskilt väl. Men musiken håller, inte bara Jim Steinmans låtar. Och för den som vill få en rejäl dos av 80-talsmode, industrimiljöer och motorcyklar är den en hit!

Därefter gled vi vidare till en spretig men intressant dokumentärfilm av Diana Maria Olsson om Lunds Studentsångare. Titeln Flickan, flaskan och fosterlandet säger en hel del om manskörsarvet, samtidigt som en körsjungande man i dag också kan stå för en alternativ mansroll.

Jag hade tidigare på dagen skrattat gott åt det här klippet i mitt FB-flöde:

Från manskör till kvinnokör. I Rönninge, en liten bit längre söderut här i Storstockholm, finns Rönninge Show Chorus, en av världens bästa barbershopkörer. 2019 vann de en guldmedalj i världsmästerskapen med det här framträdandet:

I mitt nästa liv står några år i en showkör högt upp på önskelistan. Det ser så himla kul ut!

Till sist en helt annan sorts kör. Ett japanskt band, som jag lyssnar mycket på just nu, är Radwimps. Förra året gjorde de en version av sin låt Seikai (Rätt svar) tillsammans med tusen ungdomar. Så här i efterhand kan man fråga sig hur smart det var under pågående pandemi, men det blev i alla fall ett fint resultat:

Monday Music: Choir. Three very different choir adaptations.

Read Full Post »

Måndagsmusik: Jim Steinman

Det är tur att Fredrik Strage på Dagens Nyheter finns. Annars hade jag missat att musikproducenten Jim Steinman har gått bort.

Jim Steinmans produktioner är ungefär som chokladpudding, underbara i små portioner men lite mastiga i för stora doser. Hans storhetstid i slutet av 70-talet och stora delar av 80-talet sammanfaller med min tonårs- och ungdomstid, så han bidrog definitivt till mitt livs soundtrack.

Överst på Fredrik Strages spellista fanns den här pärlan, som kommer från filmen Streets Of Fire, en riktig filmpärla från 1984:

Det skulle vara ”extra allt” när Jim Steinman producerade. Till Meat Loafs genombrottsskiva Bat Out of Hell från 1977 skapade en titellåt som är nästan tio minuter lång. Den är första låt på skivan med ett nästan två minuter långt intro där Todd Rundgren får ägna sig åt gitarrmisshandel i den högre skolan.

Personligen älskar jag att Roy Bittan (piano) och Max Weinberg (trummor) från The E-Street Band spelar på skivan och att det är väldigt mycket Thunder Road över titellåten.

Som nästa video väljer jag dock den här 50-talsrockpastischen från 1981, där Meat Loaf mötte hårt motstånd i form av en av mina älsklingsmistlurar:

En annan artist som Jim Steinman arbetade mycket med under 1980-talet var walesiska Bonnie Tyler. Vi håller oss kvar i det höga tempot med mycket synttrummor och körer i en låt från 1984 (här kompletterad med en mycket märklig 1800-talsdress):

Till sist min personliga favorit. Låten kom 1987, men jag upptäckte den inte förrän långt senare. Det är nog den enda Jim Steinmanproduktion jag faktiskt äger på skiva. Kombinationen klassisk kör och klassiska körsångerskor är sublim. Och, som någon konstaterade i Youtube-kommentarerna: ”Nobody wore a leather jacket in the rain better than Andrew Eldritch.”

Kan man misstänka att Sisters of Mercy tog över studion där Duran Duran hade spelat in Wild Boys några år tidigare ;)?

Vila i frid, maximalismens mästare!

Monday Music: Jim Steinman. Rest in peace, master of maximalism!

Read Full Post »

Theater District, Midtown, Manhattan, New York City

The soul is a stubborn thing.

I oktober 2017 hade Bruce Springsteen premiär på enmansföreställningen Springsteen On Broadway på Walter Kerr-teatern i New York (ovan). Föreställningen bestod av egna texter och sånger, med textmaterialet delvis hämtat från hans självbiografi Born To Run.

Ursprungsplanen var fem föreställningar i veckan i åtta veckor. Det gick ju åt skogen förstås med en teater som rymmer knappt tusen personer. Totalt blev det 236 föreställningar fram till december 2018.

Föreställningen finns på Netflix. Maken och jag såg den i lördags kväll och blev alldeles trollbundna. Bara hans kärleksförklaring till sin mamma är värd en titt!

Bruce Springsteen har ju alltid varit en berättare, både i sina sånger och på scen. I början av hans karriär var texterna långa och vindlande, genom åren har han sedan finslipat sin teknik och blivit rakare, enklare och mer precis.

Jag satt där i tevesoffan och fick lite dåligt samvete för mitt tjat om ny musik här på bloggen. Det blir lite orättvist mot de gamla hjältarna ibland.

Born To Run-skivan köpte jag 1975 eller 1976 inspirerad av hyllningsartiklar i poptidningen Tiffany (se det här inlägget). Jag var 13 eller 14 år, förstod ingenting varken av musiken eller texterna. Det var som att kliva in i en främmande värld.

Först var jag oerhört besviken, men av någon anledning så gav jag inte upp utan spelade skivan om och om igen och försökte hänga med i berättelserna (tack och lov för att texterna fanns med säger jag bara!).

Så småningom förstod jag tillräckligt mycket för att kasta loss och ramla ner i det tidiga 70-talets skitiga New York. Det här var något helt nytt och jag hade upptäckt det alldeles själv.

Thunder Road är numera i mina öron det vackraste öppningsspår som någonsin har gjorts. Här i en akustisk version, där min favorit Roy Bittan verkligen får glänsa, från Hyde Park i London 2012:

Det passar extra bra att spela den så här strax efter Marie bebådelsedag. Hon som besjungs heter ju Mary, och jag har länge associerat texten med ett slags bebådelsemöte.

Jag såg Bruce Springsteen och The E-Street Band på Ullevi 1985 och både på Stockholms stadium och i Köpenhamn 1987. Framför allt Ullevi-konserten var helt oförglömlig.

Tunnel Of Love var det sista Bruce-albumet jag köpte, ett ganska sorgset album från en lite vilsen artist. Det första äktenskapet blev väl inte så lyckat, och ingen blev gladare än jag när det visade sig att den där karismatiska, rödhåriga körsångerskan på turnén i stället vann hans hjärta. På riktigt.

Patti Scialfa Springsteen var också gästartist på de flesta av Springsteen On Broadway-föreställningarna. Bland annat gjorde de tillsammans den oerhört känslosamma Brilliant Disguise från Tunnel Of Love-plattan. Här är en version från 2005:

2014 såg vi filmatiseringen av John Steinbecks Vredens druvor i Filmklubben (mer om den här till exempel). Först då blev The Ghost of Tom Joad begriplig. Numera känns den oumbärlig. Jag har den största respekt för Bruce Springsteens humanistiska ställningstaganden och hans samvetsröst som försvarare av det amerikanska samhällets goda sidor.

Han gled bort från min horisont under min småbarnstid och kom sedan aldrig tillbaka riktigt på allvar. Men utan Bruce Springsteens tidiga album så skulle jag inte vara den jag är i dag. Basta.

Låten Ghosts från senaste albumet hade jag med i det här Måndagsmusik-inlägget, så jag kanske är på väg tillbaka till ett nytt lyssnande igen.

Bild överst: Ajay Suresh/Wikimedia Commons

Monday Music: Bruce the storyteller. We saw Springsteen On Broadway the other night. It is amazing and it reminded me of how much his early music has meant to me and how much I respect him as a musician, a storyteller and as a defender of the good sides of the American society.

Read Full Post »

Just nu rasslar det in mängder av ny, spännande musik i min vardagsspellista. Ovanligt mycket är svenskt.

Många artister valde att skjuta på sina skivutgivningar, som var tänkta att komma ut förra året. Nu, när vi fortfarande är mitt i pandemin, orkar de inte vänta längre. Drömmen om lajvspelningar känns fortfarande helt utopisk.

Jay-Jay Johanson vann mitt hjärta förra året med skivan Kings Cross från 2019. Alldeles nyss kom uppföljare Rorschach Test. Om den förra låg nära jazzpastischen, så är den senare mer samtida.

Pernilla Andersson har funnit i min ögonvrå länge, men det var först med hennes jullåt Decemberblues med Viktor Olsson från 2017, som jag hittade en låt jag verkligen gillade.

Samma dag som Elvis är hennes senaste singel. Även den har en text som nästan får mig att gråta.

Sofia Jannok är en av de artister som skjutit på sitt albumsläpp, som först var tänkt att ha kommit i höstas. Lávvu är nästan titellåten, albumet heter Lávv U, en fin ordlek med engelskans Love You och det nordsamiska namnet på en klykstångskåta (mer om den här).

Sibille Attars album A History of Silence kom i februari. Pernilla Anderssons och Sofia Jannok är personliga i sin musik, Sibille går steget längre, tycker jag. Hon förpackar en rå sårighet precis lagom mycket.

Dessutom spelar hon blockflöjt!

Förra våren, när jag satt i entrékassan på Skansen, fick jag möjlighet att berätta för henne att jag tyckte väldigt mycket om Hurt me, den första singeln från den kommande skivan, som då precis hade kommit ut. Jag är glad att jag tog chansen.

Monday Music: Four Swedish artists with new material out.

Read Full Post »

Här i Stockholm har snöstormen Evert dragit in, och jag sitter vid datorn och nynnar på Ted Ströms klassiker Vintersaga. Den senaste inspelningen kom i år med Ida Redig, den står sig bra i konkurrens med de äldre versionerna.

Förutom japanskastudierna så har jag inte haft så mycket ork och energi för kurser online under pandemin, men när Världskulturmuseerna ordnade en av sina populära ikebanakurser digitalt så passade jag på. Jag har varit på väg i flera år, men antingen har datumen varit tokiga eller så har kurserna blivit fulltecknade innan jag bestämde mig.

Precis som med en massa annat japanskt så är ikebana en millimeterprecisionshobby med många olika skolor. Kursledaren Judit Katkits tillhör Ichiyo Ikebana School. Hon visade flera arrangemang och berättade om bakgrund och regler varteftersom. Vi fick tips på material och kunde sedan jobba på i lugn och ro på hemmaplan för att sedan skicka bilder till Judit och få feedback.

Trots mina noggranna anteckningar så tappade jag bort mig i de noggranna proportions- och placeringsreglerna. Det fick bli magkänsla i stället, så jag kallar mina arrangemang för ikebanainspirerade. Jag fick massor med nyttig feedback från Judit, som jag ska titta närmare på när jag är klar med veckans japanskaläxor.

Det var tur att jag hann ut innan Evert slog till! Här alströmeria och prydnadsgräs från blomsteraffären ihop med några kvistar från naturen och två pelargonblad. Vasen i rakukeramik av Bosse Söderberg passar bra till.

Ett klassiskt ikebanaarrangemang med symboler för himmel, jord och människa samt nutid, dåtid och framtid. Ranunkler från blomsteraffären ihop med blåbärsris och kvistar.

Här använder jag en kenzan (fakir eller igelkott på svenska), det vill säga en metallplatta med vassa piggar, där jag kan fästa arrangemanget så att det ”svävar” i den låga skålen (se den översta bilden).

Självklart så blev det ett arrangemang med det som blev över också: Blåbärsris, prydnadsgräs, kaprifolkvistar och pelargonblad.

Att arrangera ikebanainspirerat var lättare än jag trodde, så det kommer jag definitivt att ge mig på igen. Vi får se om jag kommer något steg längre med hjälp av Judits feedback. Hon har fler spännande onlinekurser, kanske räcker tid och ork till för någon mer så småningom också.

Här är Judits webbplats med många vackra bilder: ikebana.se

Springfeelings: At the moment we have a snow storm raging here in Stockholm, but last weekend I tried my hand at ikebana flower arranging inspired by spring and the girls’s festival Hina Matsuri.

Read Full Post »

Förra veckan var det nostalgi som gällde, i dag är vi tillbaka i nutiden med tre artister som jag relativt nyligen har snubblat över på Spotify med hjälp av diverse algoritmer och förslagslistor.

Sylvie Kreusch är från Belgien och det här är hennes senaste singel, som släpptes i höstas:

Jag ska utforska hennes musik vidare och också hennes pojkvän Maarten Devoldere, som gör musik under artistnamnet Warhaus.

Lite längre norrut, i Amsterdam, finns bandet Klangstof, enligt Wikipedia det första holländska band som fick äran att spela på Coachella-festivalen. Den här låten kom i november förra året:

Indie folk pop spun of mirth and melancholy.

Det är allt man får veta om The Woodlands på deras Facebooksida. Och på bilden syns två personer. På Wikipedia finns ingenting.

Den här senaste singeln släpptes hur som helst i februari i år:

Monday Music: New acquaintances: Last week’s nostalgia has given way to three new tracks from artists that I haven’t met before.

Read Full Post »

Older Posts »