Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Musik’ Category

Måndagsmusik: Kör

Delvis inspirerade av förra veckans Måndagsmusik (som finns här) firade Maken och jag Valborg i tevesoffan med att se om 80-talsfilmen Streets of Fire. Vi kan väl utan att överdriva säga att varken storyn eller dialogen har åldrats särskilt väl. Men musiken håller, inte bara Jim Steinmans låtar. Och för den som vill få en rejäl dos av 80-talsmode, industrimiljöer och motorcyklar är den en hit!

Därefter gled vi vidare till en spretig men intressant dokumentärfilm av Diana Maria Olsson om Lunds Studentsångare. Titeln Flickan, flaskan och fosterlandet säger en hel del om manskörsarvet, samtidigt som en körsjungande man i dag också kan stå för en alternativ mansroll.

Jag hade tidigare på dagen skrattat gott åt det här klippet i mitt FB-flöde:

Från manskör till kvinnokör. I Rönninge, en liten bit längre söderut här i Storstockholm, finns Rönninge Show Chorus, en av världens bästa barbershopkörer. 2019 vann de en guldmedalj i världsmästerskapen med det här framträdandet:

I mitt nästa liv står några år i en showkör högt upp på önskelistan. Det ser så himla kul ut!

Till sist en helt annan sorts kör. Ett japanskt band, som jag lyssnar mycket på just nu, är Radwimps. Förra året gjorde de en version av sin låt Seikai (Rätt svar) tillsammans med tusen ungdomar. Så här i efterhand kan man fråga sig hur smart det var under pågående pandemi, men det blev i alla fall ett fint resultat:

Monday Music: Choir. Three very different choir adaptations.

Read Full Post »

Måndagsmusik: Jim Steinman

Det är tur att Fredrik Strage på Dagens Nyheter finns. Annars hade jag missat att musikproducenten Jim Steinman har gått bort.

Jim Steinmans produktioner är ungefär som chokladpudding, underbara i små portioner men lite mastiga i för stora doser. Hans storhetstid i slutet av 70-talet och stora delar av 80-talet sammanfaller med min tonårs- och ungdomstid, så han bidrog definitivt till mitt livs soundtrack.

Överst på Fredrik Strages spellista fanns den här pärlan, som kommer från filmen Streets Of Fire, en riktig filmpärla från 1984:

Det skulle vara ”extra allt” när Jim Steinman producerade. Till Meat Loafs genombrottsskiva Bat Out of Hell från 1977 skapade en titellåt som är nästan tio minuter lång. Den är första låt på skivan med ett nästan två minuter långt intro där Todd Rundgren får ägna sig åt gitarrmisshandel i den högre skolan.

Personligen älskar jag att Roy Bittan (piano) och Max Weinberg (trummor) från The E-Street Band spelar på skivan och att det är väldigt mycket Thunder Road över titellåten.

Som nästa video väljer jag dock den här 50-talsrockpastischen från 1981, där Meat Loaf mötte hårt motstånd i form av en av mina älsklingsmistlurar:

En annan artist som Jim Steinman arbetade mycket med under 1980-talet var walesiska Bonnie Tyler. Vi håller oss kvar i det höga tempot med mycket synttrummor och körer i en låt från 1984 (här kompletterad med en mycket märklig 1800-talsdress):

Till sist min personliga favorit. Låten kom 1987, men jag upptäckte den inte förrän långt senare. Det är nog den enda Jim Steinmanproduktion jag faktiskt äger på skiva. Kombinationen klassisk kör och klassiska körsångerskor är sublim. Och, som någon konstaterade i Youtube-kommentarerna: ”Nobody wore a leather jacket in the rain better than Andrew Eldritch.”

Kan man misstänka att Sisters of Mercy tog över studion där Duran Duran hade spelat in Wild Boys några år tidigare ;)?

Vila i frid, maximalismens mästare!

Monday Music: Jim Steinman. Rest in peace, master of maximalism!

Read Full Post »

Theater District, Midtown, Manhattan, New York City

The soul is a stubborn thing.

I oktober 2017 hade Bruce Springsteen premiär på enmansföreställningen Springsteen On Broadway på Walter Kerr-teatern i New York (ovan). Föreställningen bestod av egna texter och sånger, med textmaterialet delvis hämtat från hans självbiografi Born To Run.

Ursprungsplanen var fem föreställningar i veckan i åtta veckor. Det gick ju åt skogen förstås med en teater som rymmer knappt tusen personer. Totalt blev det 236 föreställningar fram till december 2018.

Föreställningen finns på Netflix. Maken och jag såg den i lördags kväll och blev alldeles trollbundna. Bara hans kärleksförklaring till sin mamma är värd en titt!

Bruce Springsteen har ju alltid varit en berättare, både i sina sånger och på scen. I början av hans karriär var texterna långa och vindlande, genom åren har han sedan finslipat sin teknik och blivit rakare, enklare och mer precis.

Jag satt där i tevesoffan och fick lite dåligt samvete för mitt tjat om ny musik här på bloggen. Det blir lite orättvist mot de gamla hjältarna ibland.

Born To Run-skivan köpte jag 1975 eller 1976 inspirerad av hyllningsartiklar i poptidningen Tiffany (se det här inlägget). Jag var 13 eller 14 år, förstod ingenting varken av musiken eller texterna. Det var som att kliva in i en främmande värld.

Först var jag oerhört besviken, men av någon anledning så gav jag inte upp utan spelade skivan om och om igen och försökte hänga med i berättelserna (tack och lov för att texterna fanns med säger jag bara!).

Så småningom förstod jag tillräckligt mycket för att kasta loss och ramla ner i det tidiga 70-talets skitiga New York. Det här var något helt nytt och jag hade upptäckt det alldeles själv.

Thunder Road är numera i mina öron det vackraste öppningsspår som någonsin har gjorts. Här i en akustisk version, där min favorit Roy Bittan verkligen får glänsa, från Hyde Park i London 2012:

Det passar extra bra att spela den så här strax efter Marie bebådelsedag. Hon som besjungs heter ju Mary, och jag har länge associerat texten med ett slags bebådelsemöte.

Jag såg Bruce Springsteen och The E-Street Band på Ullevi 1985 och både på Stockholms stadium och i Köpenhamn 1987. Framför allt Ullevi-konserten var helt oförglömlig.

Tunnel Of Love var det sista Bruce-albumet jag köpte, ett ganska sorgset album från en lite vilsen artist. Det första äktenskapet blev väl inte så lyckat, och ingen blev gladare än jag när det visade sig att den där karismatiska, rödhåriga körsångerskan på turnén i stället vann hans hjärta. På riktigt.

Patti Scialfa Springsteen var också gästartist på de flesta av Springsteen On Broadway-föreställningarna. Bland annat gjorde de tillsammans den oerhört känslosamma Brilliant Disguise från Tunnel Of Love-plattan. Här är en version från 2005:

2014 såg vi filmatiseringen av John Steinbecks Vredens druvor i Filmklubben (mer om den här till exempel). Först då blev The Ghost of Tom Joad begriplig. Numera känns den oumbärlig. Jag har den största respekt för Bruce Springsteens humanistiska ställningstaganden och hans samvetsröst som försvarare av det amerikanska samhällets goda sidor.

Han gled bort från min horisont under min småbarnstid och kom sedan aldrig tillbaka riktigt på allvar. Men utan Bruce Springsteens tidiga album så skulle jag inte vara den jag är i dag. Basta.

Låten Ghosts från senaste albumet hade jag med i det här Måndagsmusik-inlägget, så jag kanske är på väg tillbaka till ett nytt lyssnande igen.

Bild överst: Ajay Suresh/Wikimedia Commons

Monday Music: Bruce the storyteller. We saw Springsteen On Broadway the other night. It is amazing and it reminded me of how much his early music has meant to me and how much I respect him as a musician, a storyteller and as a defender of the good sides of the American society.

Read Full Post »

Just nu rasslar det in mängder av ny, spännande musik i min vardagsspellista. Ovanligt mycket är svenskt.

Många artister valde att skjuta på sina skivutgivningar, som var tänkta att komma ut förra året. Nu, när vi fortfarande är mitt i pandemin, orkar de inte vänta längre. Drömmen om lajvspelningar känns fortfarande helt utopisk.

Jay-Jay Johanson vann mitt hjärta förra året med skivan Kings Cross från 2019. Alldeles nyss kom uppföljare Rorschach Test. Om den förra låg nära jazzpastischen, så är den senare mer samtida.

Pernilla Andersson har funnit i min ögonvrå länge, men det var först med hennes jullåt Decemberblues med Viktor Olsson från 2017, som jag hittade en låt jag verkligen gillade.

Samma dag som Elvis är hennes senaste singel. Även den har en text som nästan får mig att gråta.

Sofia Jannok är en av de artister som skjutit på sitt albumsläpp, som först var tänkt att ha kommit i höstas. Lávvu är nästan titellåten, albumet heter Lávv U, en fin ordlek med engelskans Love You och det nordsamiska namnet på en klykstångskåta (mer om den här).

Sibille Attars album A History of Silence kom i februari. Pernilla Anderssons och Sofia Jannok är personliga i sin musik, Sibille går steget längre, tycker jag. Hon förpackar en rå sårighet precis lagom mycket.

Dessutom spelar hon blockflöjt!

Förra våren, när jag satt i entrékassan på Skansen, fick jag möjlighet att berätta för henne att jag tyckte väldigt mycket om Hurt me, den första singeln från den kommande skivan, som då precis hade kommit ut. Jag är glad att jag tog chansen.

Monday Music: Four Swedish artists with new material out.

Read Full Post »

Här i Stockholm har snöstormen Evert dragit in, och jag sitter vid datorn och nynnar på Ted Ströms klassiker Vintersaga. Den senaste inspelningen kom i år med Ida Redig, den står sig bra i konkurrens med de äldre versionerna.

Förutom japanskastudierna så har jag inte haft så mycket ork och energi för kurser online under pandemin, men när Världskulturmuseerna ordnade en av sina populära ikebanakurser digitalt så passade jag på. Jag har varit på väg i flera år, men antingen har datumen varit tokiga eller så har kurserna blivit fulltecknade innan jag bestämde mig.

Precis som med en massa annat japanskt så är ikebana en millimeterprecisionshobby med många olika skolor. Kursledaren Judit Katkits tillhör Ichiyo Ikebana School. Hon visade flera arrangemang och berättade om bakgrund och regler varteftersom. Vi fick tips på material och kunde sedan jobba på i lugn och ro på hemmaplan för att sedan skicka bilder till Judit och få feedback.

Trots mina noggranna anteckningar så tappade jag bort mig i de noggranna proportions- och placeringsreglerna. Det fick bli magkänsla i stället, så jag kallar mina arrangemang för ikebanainspirerade. Jag fick massor med nyttig feedback från Judit, som jag ska titta närmare på när jag är klar med veckans japanskaläxor.

Det var tur att jag hann ut innan Evert slog till! Här alströmeria och prydnadsgräs från blomsteraffären ihop med några kvistar från naturen och två pelargonblad. Vasen i rakukeramik av Bosse Söderberg passar bra till.

Ett klassiskt ikebanaarrangemang med symboler för himmel, jord och människa samt nutid, dåtid och framtid. Ranunkler från blomsteraffären ihop med blåbärsris och kvistar.

Här använder jag en kenzan (fakir eller igelkott på svenska), det vill säga en metallplatta med vassa piggar, där jag kan fästa arrangemanget så att det ”svävar” i den låga skålen (se den översta bilden).

Självklart så blev det ett arrangemang med det som blev över också: Blåbärsris, prydnadsgräs, kaprifolkvistar och pelargonblad.

Att arrangera ikebanainspirerat var lättare än jag trodde, så det kommer jag definitivt att ge mig på igen. Vi får se om jag kommer något steg längre med hjälp av Judits feedback. Hon har fler spännande onlinekurser, kanske räcker tid och ork till för någon mer så småningom också.

Här är Judits webbplats med många vackra bilder: ikebana.se

Springfeelings: At the moment we have a snow storm raging here in Stockholm, but last weekend I tried my hand at ikebana flower arranging inspired by spring and the girls’s festival Hina Matsuri.

Read Full Post »

Förra veckan var det nostalgi som gällde, i dag är vi tillbaka i nutiden med tre artister som jag relativt nyligen har snubblat över på Spotify med hjälp av diverse algoritmer och förslagslistor.

Sylvie Kreusch är från Belgien och det här är hennes senaste singel, som släpptes i höstas:

Jag ska utforska hennes musik vidare och också hennes pojkvän Maarten Devoldere, som gör musik under artistnamnet Warhaus.

Lite längre norrut, i Amsterdam, finns bandet Klangstof, enligt Wikipedia det första holländska band som fick äran att spela på Coachella-festivalen. Den här låten kom i november förra året:

Indie folk pop spun of mirth and melancholy.

Det är allt man får veta om The Woodlands på deras Facebooksida. Och på bilden syns två personer. På Wikipedia finns ingenting.

Den här senaste singeln släpptes hur som helst i februari i år:

Monday Music: New acquaintances: Last week’s nostalgia has given way to three new tracks from artists that I haven’t met before.

Read Full Post »

Förra söndagen ägnade Maken och jag en stor del av dagen åt musiknostalgi. Dels hade vi sett ett avsnitt av Anders Hansens Din hjärna om minnen (finns på SVTPlay), dels läste vi DN:s söndagsartikel om musikforskning, där de hävdade att musiken vi lyssnar på som 14-åringar definierar oss för alltid (lite hårdraget).

Naturligtvis var vi tvungna att se om vi kunde verifiera forskningsresultaten. Mitt magiska år i så fall är 1976 och Makens 1974. I DN kunde man snabbt få fram en tio-i-topp-lista för respektive år. På min lista finns bland annat ABBA:s Dancing Queen och Boney M:s Daddy Cool och Tina Charles I Love To Love. Jo, visst är de generationsdefinierande, men nog inte dem jag lyfter fram som identitetsdanande.

Vid en titt på Poporamas Smash Hits från augusti 1974 fram till kanske nån gång 1979 (finns förstås på Wikipedia) är det andra låtar som ger mig mer hugg i hjärttrakten. Till exempel den här:

I dag är det nästan alltid Ballroom Blitz som spelas på nostalgiradiokanalerna, men det här var min första och största hit med Sweet. Jag har de flesta av deras album, som snurrade flitigt hemma på skivspelaren.

Jag har tidigare skrivit om radions betydelse för musiklyssnandet (till exempel här). Jag är lite för ung för Tio-i-topp, men Svensktoppen och Kvällstoppen och så småningom Poporama, Eldorado och Radio Luxemburg tillhörde mina musikaliska inspirationskällor under 70-talet.

Jag ska heller inte underskatta poptidningen Tiffany, som klev in i mitt liv redan som 12-åring (se omslagsexempel ovan, lånat från den här fina nostalgisajten). Överhuvudtaget tyckte både Maken och jag att våra musikaliska identiteter började formas redan där.

Genom åren har jag skapat en formel för min favoritmusik: Den ska vara en perfekt balans av hjärna, hjärta och muskler. Om Sweet ovan hade tyngdpunkten på musklerna, så hade det här bandet tyngdpunkten på hjärnan:

Min bästis Karin och jag satt med lexikon och försökte dechiffrera The Sparks mångordiga och mångtydiga sångtexter. Det gick väl sisådär… men roligt hade vi och musik fick en ny dimension.

You hear the thunder of stampeding rhinos,
elephants and tacky tigers.
(This Town Ain’t Big Enough For The Both Of Us)

Hjärtat då? ”Tjejtjusare” som Donny Osmond och David Cassidy fick tjejerna att svimma, men ingen av dem gjorde musik som var något att ha. Mitt val föll på David Essex, den mörkögda snyggingen på Tiffanyomslaget ovan.

Rock On släpptes faktiskt redan 1973.

2019 var David Essex och Suzi Quatro ute och turnerade tillsammans. Det är väldigt rart att se dem i tevesoffan:

Britterna verkligen älskar sina popartister! Popmusiken där är en angelägenhet för alla, oavsett generation.

Själv tycker jag det är roligt att ibland gå tillbaka i tiden och minnas vem jag var då med hjälp av musiken. Däremot har jag ingen lust att stå där och stampa jämt.

Monday Music: 70’s: Music research says the music we listened to when we were 14 defined us for life. For me I must say it even started a little earlier.

Read Full Post »

Måndagsmusik: Mjukt

Snö och minusgrader. Riktig vinter för en gångs skull. Solsken och hög himmel. Ljusa nätter med snöglitter i månsken och mörklila skuggor. En alldeles särskild sorts tystnad. Alla hårda kanter är dolda, allt är inbäddat i mjukhet.

Den här måndagen kräver musik med samma sorts mjukhet.

Erato slog igenom 2011 med ett Youtubeklipp, där de sjöng Robyns Call your Girlfriend. Då var de en trio, numera är de en duo bestående av Ebba Lovisa Andersson och Petra Brohäll. De har specialiserat sig på akustiska covers med precision och innerlighet.

Nu senast har de tagit sig an Fleetwood Macs Everywhere med den äran.

För några år sedan dök helt oväntat den tyske artisten PeterLicht upp i mitt Spotifyflöde. Han har en sparsmakad utgivningskatalog med fem skivor på 20 år. En del av hans låtar är ironiska och corny, men rätt som det är bryter ett mjukt allvar igenom.

Alldeles nyss kom en ny singel, som heter Dämonen. En försmak av ett nytt album, som ska komma i mars.

Skottland heter Caledonia på latin, och 1977 skrev Dougie McLean en sång med samma namn, som handlar om hemlängtan. Den har blivit en inofficiell skotsk nationalsång och spelats in av ett otal artister.

Nu senast har jag hittat en sprillans ny version med sångerskan KT Tunstall och sångaren/skådespelaren/mångsysslaren Alan Cumming. Bägge två är skottar, förstås. Det känns som om den skotska turistnäringen har sponsrat videon, men sången är finstämd och inte lika vräkig som videon.

Dessutom önskar jag verkligen att det fanns ett Youtube-klipp med sångversionen av Little Star med Songs of Boda, men det gör det inte. Så den får du leta efter på Spotify om du är nyfiken.

Monday Music: Something soft, like snow.

Read Full Post »

Måndagsmusik: Pepp

Nu är det januarivardag på riktigt. Jag är tacksam för att det blev lite ljusare med snön som har kommit, men det känns långt till vår och ännu längre till något slags frihet från den här pandemin.

Förra veckan promenerade jag in till Södermalm för att äntligen få bli klippt. Det var nästan fyra månader sen sist. För första gången på länge så sken solen, himlen var blå och det var högt i tak (bilden ovan). En befrielse!

Annars så är det hemmavid som gäller. Rätt ofta blir jag sittande vid skrivbordet utan att få så mycket gjort, duttar omkring med det ena och det andra.

Då kan man behöva lite pepp.

En vinter för drygt tio år sedan laddade jag varje morgon med den här låten i hörlurarna, när jag gick till min folkhögskolekurs:

En annan favorit av lite senare datum är den här. Den blev inte sämre av att jag i videon kunde läsa texten för första gången. Och dans i video gillar jag nästan jämt!

Nu senast är det den japanske artisten Miyavi som gäller här hemma. Han kallas Samurajgitarristen och tar sin titel på stort allvar. Som japan är samurajen fortfarande ett ideal och föredöme.

I sin spelstil är han inspirerad av shamisen, det japanska stränginstrumentet (ombloggat här). Musikaliskt så plockar han från alla möjliga stilar, detsamma gäller hans titlar.

Varning för speedfilm!

Har du nån musik som passar bra när du behöver lite extra pepp?

Monday Music: Pepping. Sometimes you need music with some extra energy. Like on a dull, grey Monday in January.

Read Full Post »

Yesterday is gone
Today starts now
Yesterday is gone
And today starts now

Find your dreams
and set them free
Find your dreams
and set them free

För snart tre år sedan gjorde jag min första spellista för att dansa 5Rytmer hemmavid. Då och då byter jag ut en låt men Mari Boines Today Starts Now har funnits med hela tiden. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att börja dagen på, så i år får den börja hela året.

Det känns inte direkt som det är läge för några stora, stolta nyårsresolutioner i år. Förra året visade oss med all önskvärd tydlighet hur liten betydelse våra egna, små viljor har.

Däremot har jag plockat fram några ord av den kloka Yoko Ono, som får bära mig in i det nya året:

Att hysa drömmar innebär inte att man ska göra allt för att få dem uppfyllda. Tro inte att det innebär att du måste knäcka dig eller sätta krokben för andra.

Om din dröm är realistisk, lyckas du säkert med att uppfylla den.

Bär därför drömmen inom dig på samma vis som du ser på moln.

Ta vara på dig och hys vackra drömmar.

Yoko Ono: ur Funderingar som jag gärna delar med dig

Newer, happier, better: I don’t feel like trying to make any proclamations or big resolutions this year. But I think a lot about dreams, and carry some word by the wise Yoko Ono with me into the new year:

To have dreams doesn’t mean you have to do everything to make them become real. Do not believe that you have to break yourself or cause other people to stumble.

If your dream is realistic, I am sure you will succeed in making it real.

Carry the dream within yourself in the same way you observe clouds.

Take care of yourself and dream beautiful dreams.

Read Full Post »

Older Posts »