Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Musik’ Category

Uppesittarmusik

Den kommersiella julmusiken är en plåga så här års. Så fort man sticker näsan in i en affär, bar, restaurang eller ett köpcentrum drabbas man framför allt av Phil Spectors Wall of Sound med bjällror och hela bidevitten. Stackars butikspersonal!

Det är tur att Spotify och Youtube finns här hemma. Jag har en julspellista på Spotify med mestadels jul i folkton och i körtappning, den brukar fyllas på med några nya fynd varje år.

Här kommer två andra vagt juliga tips för de återstående uppesittarkvällarna:

För dig som vill möta snöflingor och norrsken rekommenderar jag Winter Wonderland med Evelyn Glennie och Philip Sheppard.

För dig som vill få en känsla av mys framför brasan rekommenderar jag Lisa Rydberg och Lisa Eriksson Långbacka. Tillsammans kallar de sig Lisas, och deras album Fiddle and Accordion Conversations – Wiola Sally sessions, vol. II kom i år och kommer definitivt att kvala in på min årsbästalista.

Music for the last nights before Christmas: Two much needed alternatives to the commercial Christmas music abusing us this time of the year. One alternative takes you out into space to meet the snowflakes and the aurora borealis, the other takes you to a cozy room in front of the fireplace.

Annonser

Read Full Post »

Skitår

I fredags var jag på begravning. En avlägen väns fru har lämnat oss alldeles för tidigt. Det var en väldigt sorglig och väldigt vacker begravning med mycket musik. Uppenbarelsekyrkan i Hägersten är stor och omfamnande.

Jag satt tillsammans med min vän Mats. Han begravde sin pappa strax efter att jag hade begravt min mamma.

Vi enades om att 2017 har varit ett riktigt skitår.

Avslutningsmusiken var No more shall we part med Nick Cave. Om hjärtat inte hade brustit tidigare, så gick det i bitar då.

A stretched year: I met an old friend at a general last Friday. He buried his father shirtly after I buried my mother. We agreed 2017 has been a stretched year.

Read Full Post »

Tidsresenär

Musik gör mig till en tidsresenär. Två ackord kan på någon sekund förflytta mig tio, tjugo, trettio år tillbaka i tiden. Ett särskilt tillfälle. En särskild plats.

När jag började på högskolan hösten 1982 fick jag en klasskamrat som precis hade rest runt i Australien. Det var väldigt exotiskt på den här tiden, och ännu mer exotisk kändes musiken hon hade plockat med sig hem.

Här är en av de låtar som tar mig direkt till Sundsvall och en studentlägenhet på Oscarsgatan.

Time traveller: Music takes me back in time. Two chords and I am gone. This song takes me instantly back to the autumn of 1982.

Read Full Post »

”Rockbranschens gentlemän” skrev jag som rubrik efter att Maken och jag hade sett Tom Petty and the Heartbreakers i Globen för drygt fem år sedan (här är blogginlägget).

Så en dag som denna kommer en av mina favoritlåtar alla kategorier, så där enkel och avskalad som bara Tom Petty kunde göra det.

”My slate is clean”: After we had seen Tom Petty and the Heartbreakers in Stockholm five years ago, I headlined my blog post ”The gentlemen of rock’n’roll business” (more here).

Here is one of my all time favourites, simple and straight as only Tom Petty could do it.

 

 

Read Full Post »

Styrka och skörhet

södrateatern

Den gångna helgen avslutades på bästa sätt med konsert på Södra teatern, ett av Stockholms både gulligaste och pampigaste scenrum.

På scen stod Mari Boine med sitt band, för kvällen förstärkta med Linnea Olsson på sång och cello i flera låtar. Det här var första gången Maken och jag såg Mari Boine lajv (vår relation till henne bloggade jag om här för ett tag sedan).

Jag har alltid förknippat Mari Boine med en sorts urstyrka, men på scen blir det också tydligt att styrkan går hand i hand med en skörhet. Den här skörheten blir extra tydlig på nya skivan See the woman, där materialet har mer traditionell låtform och Mari Boine sjunger på engelska.

Att höra låtarna lajv gav mig en större förståelse för dem och jag lyssnar på nya skivan med andra öron efter konserten.

Det skickliga bandet bidrog med lyhördhet och dynamik. Framför allt Georg Buljo på jojk, gitarr, trumma och några ytterligare instrument imponerade på mig.

mariboine

Jag vet inte om jag har varit på någon konsert där publiken så oförbehållslöst har stöttat en artist med sin kärlek. Många kvinnor identifierar sig med Mari Boine, tror jag. Hennes synliggörande av samisk kultur kan heller inte underskattas.

Sammantaget blev det en vidunderlig kväll.

(Bilder: Kurt Nord)

Strength and fragility: Last Sunday we saw the Norwegian/Sapmi artist Mari Boine live for the first time, even though we have been enjoying her music since the early 1990’s. Her live performance is a mix of strength and fragility, and the audience carried her with their unwavering love and support. Mesmerizing.

 

Read Full Post »

Hon den första

Hon var den första. Ingen kvinna hade berört mig så. I alla fall inte på svenska. Jag var 20 år och inte helt utan erfarenhet, men ditintills hade det alltid handlat om grabbar.

Året var 1982. Jag hade flyttat till Sundsvall och hyrde ett inackorderingsrum i en rosa villa med snickarglädje på Haga. I rummet intill bodde min blivande vän Runa inackorderad. ”Du måste lyssna på Eva Dahlgren”, sa hon och lät mig spela in den nya LP:n Tvillingskäl på kassett.

Ja, för mig är Eva Dahlgren Sveriges första kvinnliga rockartist. Hon var den första kvinnliga rockartist som tog sig igenom muren av alltigenom grabbig musikvärld, där jag tidigare hade rört mig. Från mono till stereo.

Jag såg henne lajv 1987 på Ritz, troligen 1989 på Göta Lejon och troligen 1992 på Cirkus. Konsertlokalerna blev större och större. Ungefär i samma veva som vi fick barn exploderade den massmediala Eva och Efva-följetongen, och vi gled i sär.

Förra året såg vi Garmarna i underbara Parksnäckan i Uppsala, och vi ville gärna återvända i år. När jag såg att Eva Dahlgren skulle komma dit, så kände jag att det var dags att återknyta bekantskapen. Verkligen dags.

den jag är och den du är
har inte alltid samma karta
inte alltid samma mål
en vill springa
en vill gå
men viljan leder oss tillbaka
(Eva Dahlgren: Hela världen står i blom)

Under våren och sommaren försökte jag hinna lyssna in mig på Eva Dahlgrens produktion efter En blekt blondins hjärta. Efter ett visst startmotstånd var det ändå den senaste plattan Jag sjunger ljuset från förra året som gjorde störst intryck.

När Eva Dahlgren kliver in på scenen och inleder med Hela världen står i blom får jag en tår i ögonvrån. Dessutom blir vi alla blöta, för det kommer en regnskur från en klarblå himmel (och med en regnbåge borta i öster, på andra sidan ån).

En och en halv låt senare tar regnet slut och den vackra sommarkvällen kommer tillbaka.

evadahlgren_parksnäckan

För mig blir kvällen magisk. Nuet och det förflutna glider i och ur varandra. Textrader dyker upp i min mun. Eva Dahlgren varvar låtar från Jag sjunger ljuset med väl valda guldkorn från sin stora låtskatt.

Bandet är som en väluppfostrad V8-motor, man känner kraften även i det lågmälda och finstilta.

Lev så och Vem tänder stjärnorna blir mina personliga höjdpunkter. Lite otippat avslutar Eva Dahlgren konserten med En plats på jorden från Ett fönster mot gatan från 1984. Vips är jag tillbaka i min första, egna lägenhet, den älskade studentlägenheten på Oscarsgatan i Sundsvall.

ge mej en plats på jorden
inte nödvändigtvis i solen
men ett eget fönster mot gatan som jag kan öppna och stänga som jag behagar
det är det enda jag behöver
det är det enda som mitt hjärta kräver
att jag hittar någonstans
där jag kan välja mellan lugn och ro
(Eva Dahlgren: En plats på jorden)

Bild: Kurt Nord

She the first: To me, Eva Dahlgren has been the first leading lady in Sweden’s rock since I started listening to her 1982. Our ways parted in the early 90’s, and getting to reconnect with her live this year was amazing

Read Full Post »

Så franskt! Och så bra! Sångerskan Zaz kom plötsligt instormande i min Spotify och golvade mig fullständigt med sin uttrycksfulla röst och sin moderna retrostil.

Jag har bara varit i Paris en gång, och det var 1976. Staden fastnade inte riktigt i mitt hjärta. Nu blir jag lite sugen på att ge den ett nytt försök.

En annan anledning är utställningen Christian Dior, couturier de rêve på Le musée des Arts décoratifs, som enligt samstämmiga rapporter ska vara något alldeles särskilt.

Très chic: Maybe I should give Paris a second chance, 40 years after the first try.

Read Full Post »

Older Posts »