Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Utställning/Exhibition’ Category

I fredags var min hemslöjdskompis Lillemor och jag på Antikmässan och såg deras stora utställning Textila spår. I lördags var Maken och jag på Färgfabriken och såg en utställning med Petra Hultman, mottagare av årets Beckers konstnärsstipendium. Lite oväntat så visade det sig gå en stark, röd tråd mellan de olika utställningarna.

I utställningen Textila spår tar Margareta Backström Öberg från vintagebutiken Lata Pigan (som vi besökte och jag bloggade om i somras) och Eva Karlsson från Teda Art Project (mer om det här) mässbesökarna genom fyra decennier av svensk textil: 1940-tal, 1950-tal, 1960-tal och 1970-tal. Varje decennium hade också en eller två levande representanter.

textilaspår2

Till vänster står Karolina Brännström, som representerade 70-talet med Mahjongjacka, kampsånger på akustisk gitarr och fina pastischer på bland annat Carl Johan de Geers klassiska (och beslagtagna) affischer från 1967 (mer om dem här).

Till höger på bilden sätter sig Ingemar Albertsson (@vintagemannen, mer om honom här) med ett nummer av Playboy och en whisky i 60-talsmiljön med miljöhotet diskret närvarande i bakgrunden. Framgång, välstånd, slit och släng var tidens melodi.

I 1940-talsdelen satt Leili Mänder (@lagningsaktivisterna) och stoppade raggsockor och gjorde underbara lagningar på en gammal vintagekofta. Leili är en urduktig textilmänniska som brinner för det här med att ta hand om sina textilier och ge dem ett längre liv. Hon kommer till Hemslöjdsföreningen i april för en kurs (här är länken).

I 1950-talsdelen stod färgstarka Miriam Parkman och vävde ett kjoltyg (mer om henne här och här).

textilaspår1

Viola Gråstens klassiska mönster Oomph fanns förstås med tillsammans med ett fint urval av andra tidstypiska mönster.

Petra Hultmans utställning på Färgfabriken är ett äreminne över hennes farmor och farfar.

petrahultman2

Hildings nyckelskåp och Marys textilier i olika tekniker samsas med många upplagor av ett husmorslexikon, uppslaget på olika ställen, och en stor videovägg med loopade husmorsfilmklipp. Det tvättas och det knådas och det ammas och det skuras och det finputsas så det står härliga till.

petrahultman3

Längst i bakgrunden står konstnären själv. Under utställningen arbetar hon med tre korsstygnsbilder i storformat på perforerade metallskivor.

petrahultman1

Utställningen är underbart fint disponerad i Färgfabrikens vackra utställningsrum. Den är högtidlig, osentimental och lätt att ta till sig.

Mer info om Petra Hultmans utställning finns här.

What we leave behind: I recently visited two very different exhibitions but with common denominators. The first was a textile summary of the Swedish 1940’s to 1970’s, the other was a big installation of the Swedish artist Petra Hultman, showing in particular her grandmother’s textile craft and her grandfather’s small cupboards for keys, that he started making to fill his days at the age of 85. 

 

Annonser

Read Full Post »

Häromdagen var min kompis Marita och jag på Vårsalongen. Det är alltid lika roligt att se den där ljuvliga spretigheten. I år är salongen tillbaka på Liljevalchs, vilket också märktes på publiktillströmningen.

Som vanligt hade jag ett extra öga öppet för den textila konsten, och den var väl representerad. Monika Erikssons nåltovade porträtt av Svenska akademiens sekreterare Sara Danius är ett lysande exempel.

vårsalong18c

Simon Fergins Kanin med morot är virkad av återvunna t-shirts.

vårsalong18d

Eva Kitok har broderat klassiska skivomslag.

vårsalong18a

Lisa Backmans broderade bilder (hon ställde ut fyra på samma tema) kombinerar skönhet och samhällskritik.

vårsalong18b

En av målningarna jag fastnade för var Vanja Jonebring Arnells Jag önskar jag var vacker som en svan kunde flyga och ha röda högklackade skor.

vårsalongen18e

Utställningen är slut, men jag vill också uppmärksamma Ingela Gréaus broderade bilder, som hon ställde ut på konsthantverksbutiken 125 kvadrat här i Stockholm i början av året.

ingela-greau

Här är ett exempel på hur hon kombinerar det vackra och det tänkvärda. Min enda anmärkning är att hennes citat är anonyma. Är de hennes egna eller har hon lånat dem?

emma-dahlkvist2

Emma Dahlkvist ställer ut på Konsthantverkarna till den 21 februari. Hennes material är den traditionella nävern, som hon bearbetar på olika sätt, bland annat genom att skära ut mönster med laser, kombinera med andra material eller göra origamivikningar.

emma-dahlkvist

Snart nog: Konst och handling heter vårens utställning på Tensta konsthall. Det är en samlingsutställning med framtiden som ett löst tema.

bella-rune

Bella Rune, textilprofessor på Konstfack, har flera verk med på utställningen, bland annat två lätta och svävande skulpturer i mohairgarn. Jag gillar verkligen att mohairgarnet får ta plats i konstens finrum! Garnet i den här skulpturen är färgat med bläckskrivartoner.

Under hela året kan man också se en jättefin liten utställning med inlånad konst från skolorna i Tensta.

Eye candy: Recently I have visited a bunch of inspiring exhibitions.

 

Read Full Post »

Fram till den 4 februari kan man se Helga Henschens jubileumsutställning på Thielska Galleriet i Stockholm. Helga Henschen var barnbarn till Ernest Thiel.

När jag kliver in i Helga Henschens bild- och formvärld så får jag samma känsla som på Stig Lindberg-utställningen härom året (som jag skrev om här): Det här är den värld jag växte upp i. Även om de flesta enskilda verken är nya för mig så är helheten väldigt välbekant. Och den geniala frågan ”Är du medmänniska eller motmänniska?” ställer jag ofta i mitt inre.

Utställningen börjar med ett självporträtt från 1941. Helga är 24 år. I ärlighetens namn kan det inte kallas särskilt lyckat:

helgahenschen4

Men redan samma år verkar Helga ha hittat ett annat uttryckssätt, början till sin stil:

helgahenschen5

Och är det inte samma glasögon som dyker upp 20 år senare på omslaget till Pella i praktiken?

helga-pella

Hemma i Södertälje finns Helga Henschens  vackra och frodiga keramikskulptur Dafne i Lunagallerian mitt i stan. På utställningen finns mängder av skiss- och inspirationsmaterial, liksom till den härliga utsmyckningen av Tensta tunnelbanestation.

dafne

Jag tycker Helga Henschen kämpar med den traditionella oljemålningen, även om hon fyller den med spännande, mytiska motiv. Det vill sig inte riktigt. Men i keramiken hittar hon ett lugn och en helt annan uttrycksfullhet. Här Djur och människa och Tjur från 1980-talet.

helgahenschen3

helgahenschen6

Sist men inte minst så är ett helt rum fyllt av hennes teckningar, illustrationer och slagfärdigheter.

helgahenschen1

Som jag minns det fanns de överallt i den värld där jag växte upp: Som affischer, i böcker och i tidskrifter.

Bäst jag går där på Thielska och ler får jag en riktig ”madeleinekakeupplevelse”. Väl hemma igen letar jag fram Lisa Tetzners märkliga barnbok Sam och Agaleia ur bokhyllan. Det står inte angivet vem som har illustrerat, men det går ju inte att ta miste på stilen:

samoagaleia2

samoagaleia1

Det är som sagt en mycket märklig bok, inte ens när jag läser om den nu blir jag riktigt klok på vad den handlar om. Den tillhör de böcker jag hade omkring mig när jag lärde mig att läsa i sexårsåldern, och då var den verkligen fullständigt obegriplig. Men illustrationerna har uppenbarligen gjort ett outplånligt intryck.

Här hemma gläds jag dagligen över en liten, sen Helga Henschen-akvarell, som hänger på väggen i vårt teverum.

helga-kor

Det är en minnesbild från när Helga Henschen och Peter Weiss i sin ungdom bodde på landet vid Turinge kyrka och gick ut och bedrev älskog i kohagarna. Verklighetsfrånvänt och inte hållbart i längden, men romantiskt, eller hur?

January catching up (part 1): Soon the retrospective with works by the Swedish multiartist Helga Henschen is closing. Her work is such an essential part of my upbringing and brought up all kinds of memories.

 

 

 

Read Full Post »

Den främsta anledningen till att vi for till London var den här gången spansk. På Victoria & Albert Museum pågår en utställningen om modeskaparen Cristóbal Balenciaga, som jag prompt ville se.

balenciaga3

Det går inte att ta miste på hans spanska ursprung, eller hur?

Cristóbal Balenciaga Eizaguirre föddes i Baskien 1895 och gick bort 1972. Han gav sin första och enda tidningsintervju ett år innan sin död. Han började sin modeskaparbana i San Sébastian och flyttade till Paris 1937.

Han var både maximalist och minimalist på en gång. Eleganta linjer som i den rosa klänningen ovan men gärna också volanger och stor tygåtgång. Kroppen finns hela tiden närvarande, men det var inte alls säkert att han tog hänsyn till den.

balenciaga1

Ena delen av utställningen handlade om Balenciagas modeskapargärning, andra halvan om senare modeskapare som inspirerats av honom. Den delen tyckte jag var betydligt svagare, jag hade gärna sett fler originalkreationer.

titus

Den här unge mannen har den minnesgode läsaren träffat förut här på bloggen. Det är Titus van Rijn, son till Rembrandt (jag skrev bland annat om honom här).

Jag var helt oförberedd på att springa in på honom i London. Han är en del av The Wallace Collection, en helt magnifik konst- och vapensamling i ett lika magnifikt townhouse ett stenkast från kommersen på Oxford Street. Rekommenderas varmt! Fri entré är det också.

Innergården är numera inglasad, och där kan man äta eller fika. Väldigt trevligt. Vi kostade på oss Afternoon Tea med små, goda sandwiches, russinscones med clotted cream och sylt samt några bakverk, som i sanningens namn inte var så särskilt smarriga (dessutom var jag mer än mätt när jag väl hade hunnit så långt).

Vi tillbringade också en eftermiddag och en kväll hos ett gäng gamla mästare vid Trafalgar Square. Där ligger National Gallery, en annan konstskattkammare med fri entré till samlingarna. Dessutom är det kvällsöppet på fredagar (liksom hos National Portrait Gallery strax bredvid och Victoria & Albert).

 

nationalgallery

På eftermiddagen gick vi en visning anordnad av London Walks (mer om dem här). Vi försöker att gå på något av deras program varje gång vi är i London. Utbudet är fantastiskt och guiderna är både personliga och duktiga.

Efter middagspaus gick vi tillbaka igen för ett varv i egen takt. Bland annat hittade vi en utsökt, tillfällig utställning med Akseli Gallén-Kallelas återkommande motiv från sjön Keitele.

Vi hann med några mer moderna nedslag också. Inte ens ett stenkast från Oxford Street ligger The Photographer’s Gallery, där vi bland annat såg Wim Wenders Polaroidfotografier. Sista dagen i London tog vi bussen till Whitechapel (att åka buss i London är en turistattraktion i sig!) och ett första besök på Whitechapel Gallery, grundat 1901 för att ge människorna i östra London möjlighet att uppleva kvalitetskonst på hemmaplan.

whitechapelgallery

Här är jag mitt i the frisson of the togetherness av Leonor Antunes.

Mer om The Wallace Collection kan du läsa här.
Mer om The Photographer’s Gallery kan du läsa här.
Mer om Whitechapel Gallery kan du läsa här.

Bilderna från National Gallery och Whitechapel Gallery är tagna av Kurt Nord

Flounces and old masters: The days in London did not only involve beer drinking. We made several museum stops including a Cristòbal Balenciaga exhibition, an indepth exploration of The National Gallery and visits to The Photographer’s Gallery and Whitechapel Gallery.

Read Full Post »

gbg1

Ända sedan mammas begravning i augusti har jag varit på väg till Göteborg och ett besök hos min sista moster. Av någon outgrundlig anledning har det varit helt omöjligt att få till tre lediga dagar i rad. Det dröjde ända tills några dagar in i december innan det äntligen blev av och jag satte mig på tåget.

Det var länge sedan jag åkte tåg. Så skönt det är jämfört med flyget – ingen säkerhetskontroll att oroa sig för, inga långa köer, inga packbekymmer. Bara att kliva på och fara i väg. Jag åkte MTR för första gången, vi var i tid och allt fungerade lugnt och smidigt.

Det blev ett långt besök hos moster med prat om både dåtid och nutid. Mycket att ta igen.

Sedan checkade jag in på ett hotell vid Vasaplatsen. I de kvarteren bodde vi alltid när jag jobbade på Bok- och biblioteksmässan i slutet av 80-talet, så där känner jag mig hemma.

gbg2

Min vän Anna såg på Instagram att jag var på väg till Göteborg. I vanliga fall skulle hon ha varit på jobbet, men just nu är hon sjukskriven med en bruten fotled. Himla tur i oturen, för då hann vi träffas dagen därpå. Det blev en långfika och sedan några bra utställningar på Göteborgs konstmuseum.

Här ovan Julia Peirones Girls Girls Girls, som vi båda tyckte mycket om. Allra bäst var videoverket Twisted Cherry. Fotografiet nedan kommer därifrån.

gbg3

Det handlar om normer och utsatthet och omöjligheten att leva upp till alla krav.

Vi såg också Rineke Dijkstra-utställningen, som är klart besläktad. Bland annat fick jag återse ett annat favoritverk, Ruth Drawing Picasso, som jag skrev om här.

gbg4

Just nu visas också årets mottagare av Sten A Olssons kulturstipendium. Vi hann se Karin Karinsons otroliga installation med keramik och porslin, loppisfynd och byggskrot, somligt ihopbränt i keramikugnen, annat bara ihopplockat.

gbg5

Underbart överflöd.

Dessutom hann jag gå en sväng på Kronhusets julmarknad och besöka The Steampunk Bar med äldsta guddottern. Att ta mig tid för två nätter i Göteborg var helt rätt. Nöjd och belåten tågade jag hem efter att ha lovat alla inblandade att jag ska komma tillbaka i vår.

Go west: I have visited Gothenburg, meeting up with relatives and friends and having a good time.

 

 

Read Full Post »

paris3

Senast jag var i Paris var våren 1977. Jag har tidigare sagt 1976, men när jag kom till Centre Pompidou firade de 40-årsjubileum (öppnade i januari 1977), och jag kom ju ihåg att jag hade varit där.

I min bok har Paris alltid varit utkonkurrerat av London. Min blixtvisit var delvis en chans för Paris att revanschera sig, delvis ett experiment för att se vad som händer med mitt luddiga ”mig själv” i en helt annan omgivning (utifrån tankarna här).

Jag blev förvånad över hur självklart Paris kändes. Likheterna med London är stora, båda är väldiga kosmopoler med en lång historia just som storstad.

På Skansen har jag lärt mig rådbråka den lilla skolfranska jag har kvar, men att förstå vad de svarar på hemmaplan är en helt annan femma! Men när man väl har visat sin goda vilja går det bra med engelska numera.

paris4

Jag passade på att se en stor och rolig retrospektiv med David Hockney på Centre Pompidou. Inne på utställningen var det fotoförbud. Utanför på den öppna platsen framför ställdes frågan: ”Konst – har du något att förtulla?”

paris2

På fredagen besökte jag Notre Dame och kom fram till att jag gillar utsidan bäst med de vackra och enormt detaljerade skulpturgallerierna kring portarna.

För övrigt så gick jag. Promenerade. Flanerade. Med mål och mening ibland men lika ofta utan. Drygt 45 000 steg blev det på två dagar!

paris1

Jag åt riktig couscous med merguez på en marockansk restaurang med hela taket fullt av gullrankor.

Fick jag då syn på ”mig själv”? Nej, det kan jag inte påstå. Jag hade mest huvudvärk och ont i magen och oroade mig för hur jag skulle hitta tillbaka till flygplatsen.

Jag borde ha tagit med mig Olle Hammarlunds essäsamling Resan till paradiset och läst om resandet:

Peregrinera sa man förr, då diligensen satte iväg över backen, ostindiafararen kastade loss, vägarna lockade och horisonten lyftes.

Peregrinera, det är konsten att resa: att formera sig mänskligt, hålla själen frisk, sinnet öppet.

Jo, det var sammantaget inte alls dumt att byta miljö för två dagar. Inget revolutionerande hann ske, men det skramlade i alla fall runt en liten smula i bagaget.

Och jag är inte alls främmande för att återvända till Paris. Maken och jag har också börjat titta längtansfullt på andra delar av Frankrike. Både Medelhavskusten och Atlantkusten känns lockande.

More about Paris: I walked more than 45 000 steps over two days! I visited Notre Dame and saw an interesting David Hockney retrospective at the Centre Pompidou. 

My first and latest visit to Paris was 40 years ago. It felt surprisingly familiar to come back.

 

Read Full Post »

dior1

I ett anfall av milt vansinne bestämde jag mig för att åka till Paris och se modehuset Diors 70-årsutställning. Så fakirtidigt i torsdags morse åkte jag till Arlanda och strax före elva på förmiddagen steg jag ut från Gare du Nord.

Utställningen visas på Le musée des Arts décoratifs fram till den 7 januari nästa år. Det är ett väldigt speciellt universum man kliver in i, en drömvärld. Man måste nog ha bestämt sig på förhand för att acceptera spelreglerna, annars blir man bara förbannad på hur mycket resurser som kan vara rimligt att lägga på fantasikläder.

Jag kom att tänka på ett citat ur en av mina favoritböcker:

Lite längre bort mötte de Ella Jansson. Hon hade en underbar hatt som såg ut som en blåklocka av den stora violetta sorten, och en av flikarna gick ner i pannan och svängde ut antingen som en raffinerad detalj i en orientalisk dansmask eller som övernäbben på Kalle Anka. Man fick bestämma sig fort – hade man väl valt att föreställa sig det ena, gick det inte längre att föreställa sig det andra.
(Anna Lisa Wärnlöf (Claque): Fredrikes barn)

Om man accepterar drömvärldens villkor är utställningen helt makalös, minutiöst noggrann och iscensatt på det mest sagolika vis. Men modehusets dalar tiger man om, så hela historien får man läsa sig till någon annanstans. Här är det en mytbildande kontinuitet som står i fokus. Alla chefsdesigners får ungefär lika mycket plats, även om Yves Saint Laurents karriär varade i två år och Marc Bohans i 29.

dior_eiffeltorn

En av de ikoniska, tidiga modebilderna, som möter oss i utställningen. Kopplingen till Paris är tydlig och genomgående, rent av en av modehusets förutsättningar. Och de klassiska modefotograferna från 1940- och 50-talen finns förstås med.

dior10

Besökarna slussas genom kanske 50 meter montrar med hela Diors färgspektrum. Här den ljuvligt ljusrosa. Min uppskattning är att tusentals klädesplagg, accessoarer, skisser, modeller, modeteckningar och reklammaterial visas.

dior11

Här från vitt till grått och svart-vit-mönstrat.

dior14

Det finns ett avsnitt med inspiration från konst och andra delar av världen. Det är i ärlighetens namn den svagaste delen av utställningen, inte särskilt ”groundbreaking” alls. Jag gillade hur som helst hur olika två klädskapare kan inspireras av det spanska: Till vänster John Galliano och till höger Yves Saint Laurent.

(mer…)

Read Full Post »

Older Posts »