Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Webb’ Category

I går kväll ordnade Hemslöjden här i Stockholm ett digitalt Origamicafé med Mihiro Burman som värd. Det blev väldigt lyckat med ett 50-tal deltagare. Mihiro hade förberett några påskinspirerade modeller och vi vek tillsammans efter hennes instruktioner.

Jag ska göra en muntlig presentation på japanska om min hobby origami i april, så det passade bra att bli lite inspirerad samtidigt som jag övade på handgreppen. Dessutom hade jag häromdagen suttit och svurit över en hopplös kaninbeskrivning i en av mina origamiböcker, så jag blev väldigt glad över den modell som Mihiro visade.

Kaninen förekommer ofta i japanska folksagor och sägner. Bland annat sägs mönstret på månens yta föreställa en kanin som stöter mochiris i en stor mortel.

Oftast gillar jag att göra användbara saker i origami, till exempel askar eller kuvert, men det är också något väldigt tillfredsställande med att att göra saker som inte har någon funktion alls.

Jag har fortfarande lite problem att få till fötterna, så jag ska fortsätta öva och göra några kaniner till. Förmodligen kommer de att få bli påskharar på matbordet i påsk.

Dessutom är veckans tema i #kimonostylinggame Herr och fru Kanin, så jag ska nog försöka få till en pytteliten, som jag kan hänga i min obi.

Beskrivningen till kaninen finns här (den är på japanska men med ganska tydliga bilder). Andra kaniner, ägghållare med mera med påskanknytning finns här).

Easter bunnies: Brushed up my origami skills with a digital meet-up yesterday. Now we have an Easter bunny invasion incoming at home.

Read Full Post »

För lite mer än ett år sedan var Maken och jag på minisemester i Göteborg. Vi satte oss på tåget samma förmiddag som de svenska myndigheterna började tala om restriktioner med anledning av det nya coronaviruset. Mellan musei- och restaurangbesök så kommunicerade jag med Hemslöjdsföreningens styrelse om läget. Det blev snabba ryck och beslut att bland annat omedelbart stänga all verksamhet i vår lokal och skjuta fram föreningsstämman.

Det var en märklig känsla att göra roliga saker och umgås med vänner samtidigt som världen på något vis stod och vägde.

Nu har vi levt med coronapandemin i drygt ett år. Fortfarande finns det inte på allvar någon ljusning i tunneln. Jag håller mig trygg i min hemmabubbla, inte ensam men med en konstant brist på det vanliga inflödet av intryck och upplevelser från en värld utanför.

Nu börjar museiverksamheten så smått öppna igen, jag hoppas verkligen att det blir så och att vi inte drabbas av någon backlash. På Östasiatiska museet här i Stockholm står till exempel utställningen Boro – nödens konst och väntar på mig. Dit kan jag ta mig på cykel utan att åka kommunalt. Läs mer om den här!

Även min gamla arbetsgivare Skansen öppnar utomhus den 1 april. Mer info här!

Och i Göteborg står den stora utställningen Kimono – Kyoto to Catwalk och väntar. Jag håller alla tummar för att coronaläget lugnar ner sig så jag kan åka ner i slutet av maj eller början av juni.

Några glimtar från utställningen får man i Ami Skånberg Dahlstedts spännande filmer, som finns här.

Ovan: Spännande föremål på Världskulturmuseet. Nedan: Från asiatiska avdelningen på Röhsska.

Throwback Thursday: About a year ago DH and I spent a lovely mini holiday in Gothenburg, just at the start of the pandemic restrictions.

Read Full Post »

Förra söndagen ägnade Maken och jag en stor del av dagen åt musiknostalgi. Dels hade vi sett ett avsnitt av Anders Hansens Din hjärna om minnen (finns på SVTPlay), dels läste vi DN:s söndagsartikel om musikforskning, där de hävdade att musiken vi lyssnar på som 14-åringar definierar oss för alltid (lite hårdraget).

Naturligtvis var vi tvungna att se om vi kunde verifiera forskningsresultaten. Mitt magiska år i så fall är 1976 och Makens 1974. I DN kunde man snabbt få fram en tio-i-topp-lista för respektive år. På min lista finns bland annat ABBA:s Dancing Queen och Boney M:s Daddy Cool och Tina Charles I Love To Love. Jo, visst är de generationsdefinierande, men nog inte dem jag lyfter fram som identitetsdanande.

Vid en titt på Poporamas Smash Hits från augusti 1974 fram till kanske nån gång 1979 (finns förstås på Wikipedia) är det andra låtar som ger mig mer hugg i hjärttrakten. Till exempel den här:

I dag är det nästan alltid Ballroom Blitz som spelas på nostalgiradiokanalerna, men det här var min första och största hit med Sweet. Jag har de flesta av deras album, som snurrade flitigt hemma på skivspelaren.

Jag har tidigare skrivit om radions betydelse för musiklyssnandet (till exempel här). Jag är lite för ung för Tio-i-topp, men Svensktoppen och Kvällstoppen och så småningom Poporama, Eldorado och Radio Luxemburg tillhörde mina musikaliska inspirationskällor under 70-talet.

Jag ska heller inte underskatta poptidningen Tiffany, som klev in i mitt liv redan som 12-åring (se omslagsexempel ovan, lånat från den här fina nostalgisajten). Överhuvudtaget tyckte både Maken och jag att våra musikaliska identiteter började formas redan där.

Genom åren har jag skapat en formel för min favoritmusik: Den ska vara en perfekt balans av hjärna, hjärta och muskler. Om Sweet ovan hade tyngdpunkten på musklerna, så hade det här bandet tyngdpunkten på hjärnan:

Min bästis Karin och jag satt med lexikon och försökte dechiffrera The Sparks mångordiga och mångtydiga sångtexter. Det gick väl sisådär… men roligt hade vi och musik fick en ny dimension.

You hear the thunder of stampeding rhinos,
elephants and tacky tigers.
(This Town Ain’t Big Enough For The Both Of Us)

Hjärtat då? ”Tjejtjusare” som Donny Osmond och David Cassidy fick tjejerna att svimma, men ingen av dem gjorde musik som var något att ha. Mitt val föll på David Essex, den mörkögda snyggingen på Tiffanyomslaget ovan.

Rock On släpptes faktiskt redan 1973.

2019 var David Essex och Suzi Quatro ute och turnerade tillsammans. Det är väldigt rart att se dem i tevesoffan:

Britterna verkligen älskar sina popartister! Popmusiken där är en angelägenhet för alla, oavsett generation.

Själv tycker jag det är roligt att ibland gå tillbaka i tiden och minnas vem jag var då med hjälp av musiken. Däremot har jag ingen lust att stå där och stampa jämt.

Monday Music: 70’s: Music research says the music we listened to when we were 14 defined us for life. For me I must say it even started a little earlier.

Read Full Post »

De senaste åren har det inte blivit så mycket virkat. När jag kollar bakåt i bloggen hittar jag till exempel bara ett par virkade muddar och två par smygmaskvirkade från förra året. Det var väl varit en kombination av brist på energi och brist på inspiration. Kombon har inte bara drabbat virkningen utan i stort allt mitt handarbete.

Den gångna helgen har dock virkningen fått en nystart. Det är kreatören och idésprutan Maria Yvells förtjänst. Under sitt alias Virka Dygnet Runt har hon bestämt att februari ska bli en virkmånad.

Varje dag har ett tema och man virkar nytt eller visar färdiga saker. Redovisningen görs på Instagram.

– Men det är ju inte februari än? sa Maken när jag började rota runt i korgen med yllegarner.

– Nä, men jag måste ju hinna komma i gång! svarade jag.

Min allra första virkbok var Börja virka av Sys Fredens. Där finns ett mönster på en enkel poncho gjord av två avlånga stycken, som virkas ihop kortsida mot långsida. Hennes garn är betydligt tjockare än de blandade, tvåtrådiga yllegarner jag hittade, men det gör ju ingenting när man har mått att virka efter. Så i stället för 26 maskor blev det 36, och i stället för virknål 10 blev det virknål 7.

Som du ser på bilden överst så blir randigt i det ljusa och mörka blå nyanser. Jag kanske slänger in lite vitt och lite ljusgrönt också. För en gångs skull virkar jag bägge styckena samtidigt, tanken är att de ska likna varandra men inte vara exakt lika.

Två avlånga stycken är kanske inte världens roligaste virkning men ett perfekt projekt för digitala möten.

Jag har fått några idéer på andra, lite mindre projekt, som jag också ska försöka hinna med under februari. Framför allt ska jag gräva i arkiv och lådor för att berätta om färdiga projekt. Det är inte alls omöjligt att några gamla godingar dyker upp här på bloggen också, så räkna med lite virkfokus i februari!

Om du vill kolla in Virka Dygnet Runts webb och läsa mer om projektet, så har du länken här.

Maria är också med och ligger bakom Gerillaslöjdsfestivalens initiativ 1 meter mening, där alla är inbjudna att skapa textila remsor med valfri text. Övergripande tema är Gemenskap. Läs mer här!

Read Full Post »

Hjärnan är en märklig tingest. Häromdagen började den plötsligt och oväntat att tänka på mizuhiki. Det är tunna, japanska papperssnören med ett metallglänsande ytterskick. I Japan används de traditionellt för komplicerade knutar, bland annat för att försluta de kuvert där man lägger pengagåvor vid till exempel bröllop eller begravningar. Numera används de också vid annan sorts presentinslagning, till vackra gratulationskort, till smycken och annat fint.

Jag höll på en del med mizuhiki för sisådär 20 år sedan. Bland annat gjorde jag ett gäng servettringar, som inte blev så lyckade, om sanningen ska fram. Jag gick på upptäcktsfärd här hemma, och de låg fortfarande och skramlade i en låda. Oanvända sen länge. Det var en lätt match att demontera dem.

Sen kastade jag mig ut på Youtube för att se om jag med lite hjälp kom ihåg hur man gjorde. Maken gick och la sig för kvällen, men jag satt kvar vid skrivbordet ett par timmar till. Till sist återknäckte jag koden och kunde knåpa ihop knuten ovan. Den sattes som prydnad på en julkorg, som överlämnades till en vän.

Knuten är en plommonknut (ume musubi), som anses vara allmänt lyckobringande. Annars väljer man en knut som går lätt att ta upp när uppvaktningen gäller en händelse som man vill ska upprepas (som god jul) eller en knut som inte går lätt att ta upp när det gäller en händelse som man inte vill ska upprepas (som vid bröllop eller en krya-på-dig-hälsning efter en operation).

Den här beskrivningen tog jag hjälp av (naturligtvis går det att göra en fin plommonknut med annat material än mizuhiki):

Jag minns att jag stod och höll i ett mizuhikimaterialkit i Kanazawa för drygt ett år sedan men bestämde mig för att inte köpa det. I dag kan jag ångra mig, för det är inte så lätt att hitta material och skriftliga instruktioner online. Jag får öva mig på att följa filmade instruktioner på Youtube.

Varuhuset KITTE i Tokyo har i år skapat en julgran av 1000 vita mizuhikibollar med LED-belysning inuti. Här ser du hur det blev.

Suddenly brought to mind: The brain suddenly decided to remind me about the Japanese art of mizuhiki, traditionally used for their celebratory money envelopes.

Read Full Post »

Bland alla mina olika japanska intressen så har intresset för kimono, traditionella japanska kläder, skjutit i höjden under hösten. Via en kurskamrat på universitetet hamnade jag i en Facebookgrupp för människor som samlar på kimono, klär sig i kimono och ofta också har ett intresse för geishavärlden i nutid och dåtid. Här finns människor från hela världen; alla åldrar; tjejer, killar och icke-binära. Det är vänligt och inkluderande och många delar generöst med sig både av kunskap och inspiration.

Det japanska ordet ”kitsuke” betyder ungefär ”konsten att klä sig”, det vill säga hur man sätter samman sin outfit, för att använda ett modernt begrepp. Traditionellt så tar man hänsyn till vilket sammanhang det handlar om och vilken årstid det är. Det påverkar både material, mönster och färgsättning.

I japansk tradition kan man både vara subtilt välmatchad och djärvt färgmixad. Bilden ovan är ett bra exempel på en färgkombo, som inte känns alldeles självklar för våra västerländska ögon.

I dag finns det också många som stajlar sin kimono modernt, det vill säga struntar i många regler och, framför allt, kombinerar kimono och obi med olika accessoarer. Du kan också kombinera kimonon med steampunk eller 1920-tal eller strunta i att kimonon är för kort (vilket den ofta är om du är europé) och bära den korrekt men i vanlig klänningslängd.

I Japan finns tydligen termen Kimono hime (kimonoprinsessa). Jonelle Patrick har samlat ett gäng fina bilder i sin blogg Only In Japan (här är länken).

Det var också via Jonelle Patrick som jag fick korn på designern Tia Oguri. Hennes klädmärke Uber Dandy Kimono kombinerar det japanska med färgstarka afrikanska tyger (här är länk till deras webbplats).

För dig som har hunnit bli nyfiken på grunderna i klassisk kimonotradition, så kommer här en video med kimonostylisten Billy Matsunaga, som bor och jobbar i Japan:

Billy Matsunagas toleranta inställning inspirerade mig. Min egen samling är faktiskt redan påbörjad: Jag har två haorijackor, som jag köpt här i Sverige (ovan den ena), en yukata (bomullskimono) med obi, som jag köpte i Tokyo förra året (bild här) och en tunn yllekimono, som jag köpte på Ebay i somras (finns här). Nu tar jag dock det hela ett (eller två) steg längre. Jag satsade lite av mina sparpengar och har som årets julklapp till mig själv beställt två kimono och ett helt gäng tillbehör på Ebay och Etsy.

Hur ska det gå? Jag räknar med återkommande rapporter här på bloggen under nästa år. Om inte annat kommer jag att hålla mig väl sysselsatt under de mörka vintermånaderna på hemmaplan.

Mer information om färger i Japan finns i en artikel på Tofugu, en av mina favoritsajter när det gäller japansk kultur (här är länken).

Den översta bilden: Kimono av Jun Seita från Flickr Creative Commons (some rights reserved).

A new rabbithole: I am expanding my kimono collection, grabbing some money from my piggy bank and making investments through Etsy and Ebay. Stay tuned!

Read Full Post »

Förra året var jag huvudstupa förälskad i de här hopvikbara stjärnhängena, som jag hittade beskrivning till någonstans på nätet. Jag gjorde ett helt gäng och gav bort i julklapp, men av någon outgrundlig anledning hittade inte en enda stjärna hit till bloggen. Dags att rätta till det misstaget.

Stjärnhängena passar att göra i alla möjliga sorters papper, dock inte för tjocka, eftersom man klistrar ihop två sorter. Ovan en färgkoordinerad kombo av enfärgat och japanska origamipapper. Papper i vilt kontrasterande färger och mönster skulle kunna bli ballt. En sofistikerad svart-vitt-natur-färgskala skulle jag också kunna tänka mig.

Häromdagen började jag rota runt i min arkivmapp med pappersslöjd för att hitta beskrivningen. Icke sa Nicke. Jag svor tyst för mig själv men insåg att jag utifrån den stjärna jag har kvar nog skulle kunna lista ut hur den är konstruerad.

När jag satte mig vid datorn slog det mig att hänget nog hittade hem till mig via Pinterest. Mycket riktigt. I min digitalamapp för origami och pappersslöjd (den här) så hittade jag den. Nu postar jag länken här så jag har en framtida referens (beskrivningen är på tyska och finns här).

Jag kan inte nog förundras över den fiffiga konstruktionen. Pärlan ser till både att hålla stjärnan stängd och öppen.

TBT: Stars: Last year I was going crazy over these both beautiful and nifty paper stars. I thought I had lost the instructions but managed to find them again (they are in German though and under the link above).

Read Full Post »

TBT: Blått och vitt

För ett år sedan var jag i Japan. Det är ju helt obegripligt med tanke på hur världen ser ut just nu.

Häromhelgen fick jag visa bilder och berätta om min resa för våra vänner Monica och Lars. Då plockade jag bland annat fram mitt indigofärgade bomullsgarn från Kurume (på bilden ovan). Min förhoppning är att garnet ska bli en vävd halsduk nån gång i framtiden.

Här hänger alla våra garnhärvor på tork (bild från indigofärgeriet finns här). Till vänster i bild står Johan, som är indigofärgare till professionen. Hans företag, som finns i Göteborg, heter Dye For Indigo. Alldeles nyssens blev hans webbplats klar, så om du vill veta mer om allt spännande han har för sig, kolla in här (han finns på FB och Instagram också)!

Och går jag sju år tillbaka i tiden så var jag i november 2013 på shiboriutställning på Almgrens sidenväveri, smygmaskvirkade vantar i blått och vitt och läste mig vindögd i min nyanlända japanska, shiboribok. Mer om det går att läsa här!

TBT: Blue and white: There has been a streak of indigo through a few of my November months over the years.

Read Full Post »

When you held a Japanese objet, it revealed itself. Touch tells you what you need to know: it tells you about yourself. – – – Japanese art was a brave new world: it introduced new textures, new ways of feeling things.
(Edmund de Waal: The Hare with Amber Eyes)

För nästan sex år sedan läste jag med stor behållning Haren med bärnstensögon för första gången. I min kurs Moderna Japan: Kultur och samhälle kom vi att tala om det sena 1800-talets europeiska Japanfeber, och då blev jag sugen på att läsa om den.

Det var härligt att upptäcka att boken var en lika stor läsupplevelse andra gången. Dessutom läste jag med nya ögon och hittade nya saker. Hans beskrivning av Japan under ockupationen efter andra världskriget, som jag nog snabbskummade förra gången, läste jag nu med stort intresse.

I går lyssnade jag till en jättespännande webbföreläsning med modevetaren Akiko Fukai om kimonons väg till framför allt Europa under det sena 1800-talet med massor av häftiga konstexempel. Bilden ovan heter Young Ladies Looking at Japanese Objects och är målad av James Tissot 1869. Under skeppsmodellen ligger ett kimonotyg som en duk.

Den amerikanske konstnären James McNeill Whistler pendlade mellan London och Paris och var en av de stora samlarna av allt japanskt. Bilden ovan heter Caprice in Gold and Purple no 2: The Golden Screen och innehåller bland annat ett myller av träsnitt, porslin, kimono och den vackra lackskärmen i bakgrunden.

James McNeill Whistlers förmodligen mest kända bild är porträttet av hans mor: Arrangement in Grey and Black no 1: Portrait of the Artist’s Mother. Vid första påseendet ser den ut att vara mer inspirerad av gamla holländska mästare än av Japan, men vad är det för tyg i draperiet där till vänster? Jo, ett kimonotyg förstås!

Tyvärr straffade sig James McNeill Whistlers samlarmani. Han hamnade på obestånd 1879 och fick sälja allt. Hans porslins- och keramiksamling räddades av släktingar och finns numera i samlingarna hos The Hunterian Art Gallery i Glasgow. Ingen vet dock vart hans kimonosamling tog vägen.

Föreläsningen innehöll också en kortkort visning av utställningen Kimono: Kyoto to CatwalkThe Victoria and Albert Museum i London. Det är en fantastisk exposé av kimonons historiska rötter i Japan och hur den har inspirerat en hel modevärld från sent 1800-tal.

Utställningen stänger i London den 20 oktober och flyttar därefter till Världskulturmuseet i Göteborg, där den öppnar den 12 december. Jag håller tummarna hårt för att det ska bli möjligt att resa till Göteborg i vinter.

Här är den första av fem filmer om utställningen, som finns på V&A:s Youtubekanal (länk här):

Japanomania in Europe: In my uni course Modern Japan: Culture and society we came to talk about the Japanomania in Europe following Japan’s opening up to trade from 1853. That inspired me to reread the fabulous book The Hare with Amber Eyes by Edmund de Waal and enjoying it even more this second time.

Yesterday I listened to a wonderful webinar with the Japanese fashion academic Akiko Fukai about the kimono ”crossning the sea” to Europe. She talked about a plethora of wonderful paintings from the time.

We also got a glimpse from the spectacular exhibition Kimono: Kyoto to Catwalk on The Victoria and Albert Museum in London. And it’s coming to Gothenburg in December!

Read Full Post »

Oktober är här, den rosa månaden. Systrarna Johanna och Klara Söderberg, aka First Aid Kit, har formgett årets Rosa Bandet. I samband med det har de gett ut en engelskspråkig version av Ted och Kenneth Gärdestads Come Give Me Love. Videon bjuder på riktiga 70-talsvibbar. Jag kommer att tänka på adventskalendern Regnbågslandet från 1970, som var tecknad och hade fokus på att vara färgglad (färgteven var ju ny).

Amanda Palmer har tillsammans med Rhiannon Giddens gjort en duettcover av Portisheads It’s A Fire. Här är vi långt ifrån maffiga körer och färgglada 70-talsteckensnitt men får i stället två nakna röster och ett fantastiskt stråkarrangemang.

Jag var övertygad om att sången var nyskriven och blev uppriktigt förvånad när det visade sig att den hyperaktuella texten har 26 år på nacken.

Du kan lyssna på sången här och, om du vill, köpa den för minst en dollar. Pengarna går till The Free Black University, en alternativ kunskapshubb.

Det finns också en intressant intervju med Amanda och Rhiannon här.

It’s a song about how, by challenging taboos, we might arrive at a place closer to the truth and find ourselves better able to support each other as a result.

Whilst researching this project I’ve been struck by just how much of a taboo the subject of death is in our culture. Partly because of the ways in which people have responded when I explained what we were working on. One person was seriously worried I might be suicidal, and others clearly felt it was an odd thing to explore. Partly because of my own reactions. I often found myself nervous when talking about death or grief, or reaching for a socially acceptable way of phrasing an idea and struggling to find one. And yet, once the awkwardness has passed, I’ve also found that people are often eager to talk about how death and grief have affected their lives. Sometimes as if they’d be waiting far too long for the opportunity to unburden themselves.

Det skriver Sam Genders i det brittiska bandet Tunng om deras nya singel Death is the New Sex. Hans reflektion finns på Youtube och är längre än så (här är länk).

Till sist hade jag tänkt mig att ha med The Arab Straps senaste singel The Turning of Our Bones, som handlar om det paradoxala förhållandet att det är döden som ger vårt liv mening och att köttets lustar gör att vi känner oss lite extra levande.

Videon är dock ett ganska ruggigt hopklipp av gamla skräckfilmer, så jag nöjer mig med en Spotifylänk (videon finns här för dig som är nyfiken):

https://open.spotify.com/embed/track/2SOTZlpxx6ed2qt8GbC2MG

Bilden överst är från Cancerfondens pressmaterial kring Rosa Bandet och tagen av Erik Thor.

Monday Music: Life and death: October is breast cancer awareness month in Sweden, where everything is coloured pink. And a few other songs from my Spotify-feed seemed to fit right in as well.

Read Full Post »

Older Posts »