I år ser adventskalendern här hemma verkligen inte ut som vanligt. Ingen Bamsekalender, ingen kalender från Scouterna och ingen chokladkalender. I stället blev det för första gången Tehuset Javas tepåsekalender.
Jag råkade gå in i deras Stockholmsbutik för några veckor sedan medan jag väntade på en buss och kom ut igen med kalendern och två blå ramenskålar som vi har varit på jakt efter i flera år. Så kan det gå. Det är en väldigt farlig affär med te, kaffe, allehanda godis och godsaker och massor med pynt, porslin och hushållsattiraljer.
Eftersom vi är tre personer i hushållet så får vi sticka ner handen var tredje dag och hugga översta påse.
Häromdagen fick jag Grön fredagsmys med ananas och jordgubb. Jag var inte imponerad.
Däremot har det inte blivit så många digitala kalendrar i år. En av få som jag har hunnit med kan jag dock verkligen rekommendera: Västerbottenslöjds fina kalender på Instagram med massor av härlig slöjd och fina slöjdtips (@vasterbottenslojd).
Jag har tidigare skrivit lite om min relation med adventskalendern genom livet här och här.
A different Advent calender: This year the family Advent calender is a box containing tea bags.
Jag har gått här hemma på sistone och muttrat över att jag inte har någon lust att ta tag i något av mina fyrtiofjorton hantverks- och handarbetsprojekt. Så dök det upp ett externt evenemang och då vaknade livsandarna minsann!
På lördag är det Folkbildning för klimatet hos ABF Huddinge och vi i Hemslöjdsföreningen ska finnas med på ett hörn. Det blir Lappa-och-laga-verkstad och en liten utställning med inslagningsinspiration till julklapparna.
Som du kanske kan gissa av bilden ovan så är det det där med paketinslagningar jag har gått i gång på. Igen. Redan 2015 kladdade jag med stor förtjusning med hemmagjort decoupagelim (se här). Numera kommer dock mitt husrecept från en annan block (här är länken).
Här håller jag på med två askar till helgens utställning. Den vänstra klär jag in med remsor från utländska damtidningar och lite Gudrun Sjödén-katalogremsor. Den högra klär jag in med blått silkespapper.
Överst egenhändigt vikta och klistrade papperspåsar med dekorationer.
Origamiaskar och -påsar blir det förstås också. Den avlånga asken lärde jag mig på Hemslöjdsföreningens senaste digitala origamicafé med Miro Burman. Väldigt fiffig (här finns beskrivningen).
Miro lärde oss också att göra fina pyramidaskar, som man knyter ihop med ett litet band (beskrivning finns här). Till utställningen blev det tre versioner:
Mina sydda presentpåsar och några furoshikivikningar får förstås också komma med:
Jag ska nog knyt om det stora paketet inser jag när jag ser bilden…
Christmassy gift wraps: How to make gift wrappings from things you already have at home: Repurposed boxes, commercial material and textiles. All items will be part of a small exhibition tomorrow.
Häromveckan höll jag min muntliga presentation på japanskakursen. Det gick riktigt bra, men det var en lång väg fram till färdigt manus (tack, Sensei!).
Temat var ”Min hobby” (jo, ibland känns det som vi är tillbaka i grundskolan) och jag berättade om origami. Det är märkligt att tänka tillbaka och inse att jag har hållit på med att vika papper i sisådär 25 år. Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg hur det började, men jag tror att det var med en prova-på-kväll med japanska paketinslagningar. Internet var ju ganska nytt på den tiden, och jag upptäckte att det gick att hitta riktigt många spännande vikbeskrivningar där.
Origami är både skön avkoppling och fantastiskt bra hjärngymnastik.
Den här bilden inledde jag mitt föredrag med. Visst är det en underbar röra? Tyvärr ser Kaosrummet ut så där helt och hållet numera, vilket inte är lika inspirerande.
En kusudama är en hängande boll, gjord av flera moduler som man sätter ihop. Den ovan gjorde jag i inflyttningspresent till Äldsta Guddottern, när hon flyttade till Stockholm. Just det där origamipapperet ska nog påminna om japanska lackarbeten och har en speciell och lite plastig yta. Mycket effektfullt!
Ett annat, liknande projekt var min blomboll:
De här blommorna gör man av fem vikta delar som limmas ihop. Sedan monterar man ihop tolv blommor till en boll. Det tog två år innan jag tordes göra slutmonteringen. Lite sned och vind blev den, men det syns bara om man tittar noga.
Jag har ofta med några enskilda blommor på mina kurser och alla kursdeltagare tycker de är jättefina, men sedan kroknar de när de inser hur många delar de måste göra. Hemligheten är att orka hålla ångan uppe under en längre tid och inte göra för många i taget!
Om du blir sugen så finns det en länk här. Det funkar jättebra att använda många olika sorters papper, men spetsarna blir väldigt ömtåliga om papperet är för tunt. Blommorna ovan är gjorda av tidskriften Hemslöjds lite sträva och stadiga papper.
En av de mest besökta sidorna på bloggen är den här. Där skrev jag bland annat om de här origamistjärnorna, som just då var otroligt beroendeframkallande (länk till beskrivning finns det också):
Stjärnor passar bra till jul, och det gör ju tomtar också. Så här såg 2014 års julkort ut (länk till beskrivning):
Och nu senast så blev det ju ett gäng påskharar till påskbordet (först ombloggade här):
Den 18 maj är det förresten digitalt Origamicafé med Hemslöjden här i Stockholm (här är länk till mer info). Temat är blommor och fjärilar. Välkommen!
TBT: Origami. I can’t believe I have been into origami for more than 20 years! I don’t even remember how it started, only that it has brought me so much fun (and plenty of workout exercise for my poor brain).
Varje dag hoppas jag på ett något positivt tecken, hoppas att DN:s Sverigekarta ska vara lite mindre vinröd, hoppas på en liten ljusning. Varje dag blir jag besviken. Just nu verkar all statistik, utom antalet dödsfall, fortfarande gå åt andra hållet. Fel håll.
Inga lättnader. Ingen lättnad.
Jag drömmer om att gå på utställning. Flera museer här i Stockholm har öppnat igen, men för populära utställningar måste man boka tid, och det gäller att jag kan ta pendeln alternativt cykla. Häromdagen började jag kolla lite vilka utställningar som stänger i maj, så att jag åtminstone kan försöka planera in ett besök eller två.
Vivienne Westwood-utställningen på Millesgården stänger den 9 maj. Det känns tveksamt om jag hinner dit.
En spännande utställning om boro och svenskt mode öppnar i dag på HV Galleri. Kanske att jag kan hinna dit innan den stänger den 15 maj.
Almgrens Sidenväveri har en jättespännande utställning, Textil trilogi del 1, som också står uppe till och med den 15 maj. Museet är dock fortfarande stängt, så den känns lite tveksamt att hinna dit (men den finns digitalt här).
Den omfattande Giacometti-utställningen på Moderna museet stänger den 30 maj. Den vore väl själva tusicken om jag inte ska hinna med!
Samma sak gäller den hett efterlängtade boro-utställningen på Östasiatiska museet. Den är öppen hela året ut och en bit in på nästa. Om allt går väl kommer jag att se den i sommar med mina vänner från Japanresan, men jag ser den gärna flera gånger.
Resfebern har också gjort sig påmind igen. Lite oväntat fick den näring av den japanska animen March Comes In Like a Lion(Sangatsu No Lion), som finns på Netflix. Den utspelar sig i stor utsträckning på ön Tsukishima i Tokyo, vid mynningen av Sumida-floden. ”Jag bor i en liten stad vid en stor flod”, säger huvudpersonen, 17-årige Rei. Det tog ett tag innan jag förstod att han menade just den här delen av storstadskomplexet Tokyo.
Förutom att det är en intressant berättelse om Rei och hans brottningskamp med livet så är miljöerna skildrade med stor kärlek och detaljrikedom. Broarna är väldigt viktiga, ovan (och nedan) Chuo-bron till exempel.
På Tsukishima finns fina gamla kvarter, där man bland annat kan äta monjayaki, Tokyos version av kålpannkakan okonomiyaki.
Wish List: I long for museum visits and some new perspectives. To keep myself occupied I have started a list with things I hope to see in May. Suddenly I also started to long for Tokyo. You can tell I am bored, right?
I går kväll ordnade Hemslöjden här i Stockholm ett digitalt Origamicafé med Mihiro Burman som värd. Det blev väldigt lyckat med ett 50-tal deltagare. Mihiro hade förberett några påskinspirerade modeller och vi vek tillsammans efter hennes instruktioner.
Jag ska göra en muntlig presentation på japanska om min hobby origami i april, så det passade bra att bli lite inspirerad samtidigt som jag övade på handgreppen. Dessutom hade jag häromdagen suttit och svurit över en hopplös kaninbeskrivning i en av mina origamiböcker, så jag blev väldigt glad över den modell som Mihiro visade.
Kaninen förekommer ofta i japanska folksagor och sägner. Bland annat sägs mönstret på månens yta föreställa en kanin som stöter mochiris i en stor mortel.
Oftast gillar jag att göra användbara saker i origami, till exempel askar eller kuvert, men det är också något väldigt tillfredsställande med att att göra saker som inte har någon funktion alls.
Jag har fortfarande lite problem att få till fötterna, så jag ska fortsätta öva och göra några kaniner till. Förmodligen kommer de att få bli påskharar på matbordet i påsk.
Dessutom är veckans tema i #kimonostylinggame Herr och fru Kanin, så jag ska nog försöka få till en pytteliten, som jag kan hänga i min obi.
Beskrivningen till kaninen finns här (den är på japanska men med ganska tydliga bilder). Andra kaniner, ägghållare med mera med påskanknytning finns här).
Easter bunnies: Brushed up my origami skills with a digital meet-up yesterday. Now we have an Easter bunny invasion incoming at home.
För lite mer än ett år sedan var Maken och jag på minisemester i Göteborg. Vi satte oss på tåget samma förmiddag som de svenska myndigheterna började tala om restriktioner med anledning av det nya coronaviruset. Mellan musei- och restaurangbesök så kommunicerade jag med Hemslöjdsföreningens styrelse om läget. Det blev snabba ryck och beslut att bland annat omedelbart stänga all verksamhet i vår lokal och skjuta fram föreningsstämman.
Det var en märklig känsla att göra roliga saker och umgås med vänner samtidigt som världen på något vis stod och vägde.
Nu har vi levt med coronapandemin i drygt ett år. Fortfarande finns det inte på allvar någon ljusning i tunneln. Jag håller mig trygg i min hemmabubbla, inte ensam men med en konstant brist på det vanliga inflödet av intryck och upplevelser från en värld utanför.
Nu börjar museiverksamheten så smått öppna igen, jag hoppas verkligen att det blir så och att vi inte drabbas av någon backlash. På Östasiatiska museet här i Stockholm står till exempel utställningen Boro – nödens konst och väntar på mig. Dit kan jag ta mig på cykel utan att åka kommunalt. Läs mer om den här!
Även min gamla arbetsgivare Skansen öppnar utomhus den 1 april. Mer info här!
Och i Göteborg står den stora utställningen Kimono – Kyoto to Catwalk och väntar. Jag håller alla tummar för att coronaläget lugnar ner sig så jag kan åka ner i slutet av maj eller början av juni.
Några glimtar från utställningen får man i Ami Skånberg Dahlstedts spännande filmer, som finns här.
Ovan: Spännande föremål på Världskulturmuseet. Nedan: Från asiatiska avdelningen på Röhsska.
Throwback Thursday: About a year ago DH and I spent a lovely mini holiday in Gothenburg, just at the start of the pandemic restrictions.
Förra söndagen ägnade Maken och jag en stor del av dagen åt musiknostalgi. Dels hade vi sett ett avsnitt av Anders Hansens Din hjärna om minnen (finns på SVTPlay), dels läste vi DN:s söndagsartikel om musikforskning, där de hävdade att musiken vi lyssnar på som 14-åringar definierar oss för alltid (lite hårdraget).
Naturligtvis var vi tvungna att se om vi kunde verifiera forskningsresultaten. Mitt magiska år i så fall är 1976 och Makens 1974. I DN kunde man snabbt få fram en tio-i-topp-lista för respektive år. På min lista finns bland annat ABBA:s Dancing Queen och Boney M:s Daddy Cool och Tina Charles I Love To Love. Jo, visst är de generationsdefinierande, men nog inte dem jag lyfter fram som identitetsdanande.
Vid en titt på Poporamas Smash Hits från augusti 1974 fram till kanske nån gång 1979 (finns förstås på Wikipedia) är det andra låtar som ger mig mer hugg i hjärttrakten. Till exempel den här:
I dag är det nästan alltid Ballroom Blitz som spelas på nostalgiradiokanalerna, men det här var min första och största hit med Sweet. Jag har de flesta av deras album, som snurrade flitigt hemma på skivspelaren.
Jag har tidigare skrivit om radions betydelse för musiklyssnandet (till exempel här). Jag är lite för ung för Tio-i-topp, men Svensktoppen och Kvällstoppen och så småningom Poporama, Eldorado och Radio Luxemburg tillhörde mina musikaliska inspirationskällor under 70-talet.
Jag ska heller inte underskatta poptidningen Tiffany, som klev in i mitt liv redan som 12-åring (se omslagsexempel ovan, lånat från den här fina nostalgisajten). Överhuvudtaget tyckte både Maken och jag att våra musikaliska identiteter började formas redan där.
Genom åren har jag skapat en formel för min favoritmusik: Den ska vara en perfekt balans av hjärna, hjärta och muskler. Om Sweet ovan hade tyngdpunkten på musklerna, så hade det här bandet tyngdpunkten på hjärnan:
Min bästis Karin och jag satt med lexikon och försökte dechiffrera The Sparks mångordiga och mångtydiga sångtexter. Det gick väl sisådär… men roligt hade vi och musik fick en ny dimension.
You hear the thunder of stampeding rhinos, elephants and tacky tigers. (This Town Ain’t Big Enough For The Both Of Us)
Hjärtat då? ”Tjejtjusare” som Donny Osmond och David Cassidy fick tjejerna att svimma, men ingen av dem gjorde musik som var något att ha. Mitt val föll på David Essex, den mörkögda snyggingen på Tiffanyomslaget ovan.
Rock On släpptes faktiskt redan 1973.
2019 var David Essex och Suzi Quatro ute och turnerade tillsammans. Det är väldigt rart att se dem i tevesoffan:
Britterna verkligen älskar sina popartister! Popmusiken där är en angelägenhet för alla, oavsett generation.
Själv tycker jag det är roligt att ibland gå tillbaka i tiden och minnas vem jag var då med hjälp av musiken. Däremot har jag ingen lust att stå där och stampa jämt.
Monday Music: 70’s: Music research says the music we listened to when we were 14 defined us for life. For me I must say it even started a little earlier.
De senaste åren har det inte blivit så mycket virkat. När jag kollar bakåt i bloggen hittar jag till exempel bara ett par virkade muddar och två par smygmaskvirkade från förra året. Det var väl varit en kombination av brist på energi och brist på inspiration. Kombon har inte bara drabbat virkningen utan i stort allt mitt handarbete.
Den gångna helgen har dock virkningen fått en nystart. Det är kreatören och idésprutan Maria Yvells förtjänst. Under sitt alias Virka Dygnet Runt har hon bestämt att februari ska bli en virkmånad.
Varje dag har ett tema och man virkar nytt eller visar färdiga saker. Redovisningen görs på Instagram.
– Men det är ju inte februari än? sa Maken när jag började rota runt i korgen med yllegarner.
– Nä, men jag måste ju hinna komma i gång! svarade jag.
Min allra första virkbok var Börja virka av Sys Fredens. Där finns ett mönster på en enkel poncho gjord av två avlånga stycken, som virkas ihop kortsida mot långsida. Hennes garn är betydligt tjockare än de blandade, tvåtrådiga yllegarner jag hittade, men det gör ju ingenting när man har mått att virka efter. Så i stället för 26 maskor blev det 36, och i stället för virknål 10 blev det virknål 7.
Som du ser på bilden överst så blir randigt i det ljusa och mörka blå nyanser. Jag kanske slänger in lite vitt och lite ljusgrönt också. För en gångs skull virkar jag bägge styckena samtidigt, tanken är att de ska likna varandra men inte vara exakt lika.
Två avlånga stycken är kanske inte världens roligaste virkning men ett perfekt projekt för digitala möten.
Jag har fått några idéer på andra, lite mindre projekt, som jag också ska försöka hinna med under februari. Framför allt ska jag gräva i arkiv och lådor för att berätta om färdiga projekt. Det är inte alls omöjligt att några gamla godingar dyker upp här på bloggen också, så räkna med lite virkfokus i februari!
Om du vill kolla in Virka Dygnet Runts webb och läsa mer om projektet, så har du länken här.
Maria är också med och ligger bakom Gerillaslöjdsfestivalens initiativ 1 meter mening, där alla är inbjudna att skapa textila remsor med valfri text. Övergripande tema är Gemenskap. Läs mer här!
Hjärnan är en märklig tingest. Häromdagen började den plötsligt och oväntat att tänka på mizuhiki. Det är tunna, japanska papperssnören med ett metallglänsande ytterskick. I Japan används de traditionellt för komplicerade knutar, bland annat för att försluta de kuvert där man lägger pengagåvor vid till exempel bröllop eller begravningar. Numera används de också vid annan sorts presentinslagning, till vackra gratulationskort, till smycken och annat fint.
Jag höll på en del med mizuhiki för sisådär 20 år sedan. Bland annat gjorde jag ett gäng servettringar, som inte blev så lyckade, om sanningen ska fram. Jag gick på upptäcktsfärd här hemma, och de låg fortfarande och skramlade i en låda. Oanvända sen länge. Det var en lätt match att demontera dem.
Sen kastade jag mig ut på Youtube för att se om jag med lite hjälp kom ihåg hur man gjorde. Maken gick och la sig för kvällen, men jag satt kvar vid skrivbordet ett par timmar till. Till sist återknäckte jag koden och kunde knåpa ihop knuten ovan. Den sattes som prydnad på en julkorg, som överlämnades till en vän.
Knuten är en plommonknut (ume musubi), som anses vara allmänt lyckobringande. Annars väljer man en knut som går lätt att ta upp när uppvaktningen gäller en händelse som man vill ska upprepas (som god jul) eller en knut som inte går lätt att ta upp när det gäller en händelse som man inte vill ska upprepas (som vid bröllop eller en krya-på-dig-hälsning efter en operation).
Den här beskrivningen tog jag hjälp av (naturligtvis går det att göra en fin plommonknut med annat material än mizuhiki):
Jag minns att jag stod och höll i ett mizuhikimaterialkit i Kanazawa för drygt ett år sedan men bestämde mig för att inte köpa det. I dag kan jag ångra mig, för det är inte så lätt att hitta material och skriftliga instruktioner online. Jag får öva mig på att följa filmade instruktioner på Youtube.
Varuhuset KITTE i Tokyo har i år skapat en julgran av 1000 vita mizuhikibollar med LED-belysning inuti. Här ser du hur det blev.
Suddenly brought to mind: The brain suddenly decided to remind me about the Japanese art of mizuhiki, traditionally used for their celebratory money envelopes.
Bland alla mina olika japanska intressen så har intresset för kimono, traditionella japanska kläder, skjutit i höjden under hösten. Via en kurskamrat på universitetet hamnade jag i en Facebookgrupp för människor som samlar på kimono, klär sig i kimono och ofta också har ett intresse för geishavärlden i nutid och dåtid. Här finns människor från hela världen; alla åldrar; tjejer, killar och icke-binära. Det är vänligt och inkluderande och många delar generöst med sig både av kunskap och inspiration.
Det japanska ordet ”kitsuke” betyder ungefär ”konsten att klä sig”, det vill säga hur man sätter samman sin outfit, för att använda ett modernt begrepp. Traditionellt så tar man hänsyn till vilket sammanhang det handlar om och vilken årstid det är. Det påverkar både material, mönster och färgsättning.
I japansk tradition kan man både vara subtilt välmatchad och djärvt färgmixad. Bilden ovan är ett bra exempel på en färgkombo, som inte känns alldeles självklar för våra västerländska ögon.
I dag finns det också många som stajlar sin kimono modernt, det vill säga struntar i många regler och, framför allt, kombinerar kimono och obi med olika accessoarer. Du kan också kombinera kimonon med steampunk eller 1920-tal eller strunta i att kimonon är för kort (vilket den ofta är om du är europé) och bära den korrekt men i vanlig klänningslängd.
I Japan finns tydligen termen Kimono hime (kimonoprinsessa). Jonelle Patrick har samlat ett gäng fina bilder i sin blogg Only In Japan (här är länken).
Det var också via Jonelle Patrick som jag fick korn på designern Tia Oguri. Hennes klädmärke Uber Dandy Kimono kombinerar det japanska med färgstarka afrikanska tyger (här är länk till deras webbplats).
För dig som har hunnit bli nyfiken på grunderna i klassisk kimonotradition, så kommer här en video med kimonostylisten Billy Matsunaga, som bor och jobbar i Japan:
Billy Matsunagas toleranta inställning inspirerade mig. Min egen samling är faktiskt redan påbörjad: Jag har två haorijackor, som jag köpt här i Sverige (ovan den ena), en yukata (bomullskimono) med obi, som jag köpte i Tokyo förra året (bild här) och en tunn yllekimono, som jag köpte på Ebay i somras (finns här). Nu tar jag dock det hela ett (eller två) steg längre. Jag satsade lite av mina sparpengar och har som årets julklapp till mig själv beställt två kimono och ett helt gäng tillbehör på Ebay och Etsy.
Hur ska det gå? Jag räknar med återkommande rapporter här på bloggen under nästa år. Om inte annat kommer jag att hålla mig väl sysselsatt under de mörka vintermånaderna på hemmaplan.
Mer information om färger i Japan finns i en artikel på Tofugu, en av mina favoritsajter när det gäller japansk kultur (här är länken).
A new rabbithole: I am expanding my kimono collection, grabbing some money from my piggy bank and making investments through Etsy and Ebay. Stay tuned!
Marias meningsbyggnad 