Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘måndagsmusik’

Theater District, Midtown, Manhattan, New York City

The soul is a stubborn thing.

I oktober 2017 hade Bruce Springsteen premiär på enmansföreställningen Springsteen On Broadway på Walter Kerr-teatern i New York (ovan). Föreställningen bestod av egna texter och sånger, med textmaterialet delvis hämtat från hans självbiografi Born To Run.

Ursprungsplanen var fem föreställningar i veckan i åtta veckor. Det gick ju åt skogen förstås med en teater som rymmer knappt tusen personer. Totalt blev det 236 föreställningar fram till december 2018.

Föreställningen finns på Netflix. Maken och jag såg den i lördags kväll och blev alldeles trollbundna. Bara hans kärleksförklaring till sin mamma är värd en titt!

Bruce Springsteen har ju alltid varit en berättare, både i sina sånger och på scen. I början av hans karriär var texterna långa och vindlande, genom åren har han sedan finslipat sin teknik och blivit rakare, enklare och mer precis.

Jag satt där i tevesoffan och fick lite dåligt samvete för mitt tjat om ny musik här på bloggen. Det blir lite orättvist mot de gamla hjältarna ibland.

Born To Run-skivan köpte jag 1975 eller 1976 inspirerad av hyllningsartiklar i poptidningen Tiffany (se det här inlägget). Jag var 13 eller 14 år, förstod ingenting varken av musiken eller texterna. Det var som att kliva in i en främmande värld.

Först var jag oerhört besviken, men av någon anledning så gav jag inte upp utan spelade skivan om och om igen och försökte hänga med i berättelserna (tack och lov för att texterna fanns med säger jag bara!).

Så småningom förstod jag tillräckligt mycket för att kasta loss och ramla ner i det tidiga 70-talets skitiga New York. Det här var något helt nytt och jag hade upptäckt det alldeles själv.

Thunder Road är numera i mina öron det vackraste öppningsspår som någonsin har gjorts. Här i en akustisk version, där min favorit Roy Bittan verkligen får glänsa, från Hyde Park i London 2012:

Det passar extra bra att spela den så här strax efter Marie bebådelsedag. Hon som besjungs heter ju Mary, och jag har länge associerat texten med ett slags bebådelsemöte.

Jag såg Bruce Springsteen och The E-Street Band på Ullevi 1985 och både på Stockholms stadium och i Köpenhamn 1987. Framför allt Ullevi-konserten var helt oförglömlig.

Tunnel Of Love var det sista Bruce-albumet jag köpte, ett ganska sorgset album från en lite vilsen artist. Det första äktenskapet blev väl inte så lyckat, och ingen blev gladare än jag när det visade sig att den där karismatiska, rödhåriga körsångerskan på turnén i stället vann hans hjärta. På riktigt.

Patti Scialfa Springsteen var också gästartist på de flesta av Springsteen On Broadway-föreställningarna. Bland annat gjorde de tillsammans den oerhört känslosamma Brilliant Disguise från Tunnel Of Love-plattan. Här är en version från 2005:

2014 såg vi filmatiseringen av John Steinbecks Vredens druvor i Filmklubben (mer om den här till exempel). Först då blev The Ghost of Tom Joad begriplig. Numera känns den oumbärlig. Jag har den största respekt för Bruce Springsteens humanistiska ställningstaganden och hans samvetsröst som försvarare av det amerikanska samhällets goda sidor.

Han gled bort från min horisont under min småbarnstid och kom sedan aldrig tillbaka riktigt på allvar. Men utan Bruce Springsteens tidiga album så skulle jag inte vara den jag är i dag. Basta.

Låten Ghosts från senaste albumet hade jag med i det här Måndagsmusik-inlägget, så jag kanske är på väg tillbaka till ett nytt lyssnande igen.

Bild överst: Ajay Suresh/Wikimedia Commons

Monday Music: Bruce the storyteller. We saw Springsteen On Broadway the other night. It is amazing and it reminded me of how much his early music has meant to me and how much I respect him as a musician, a storyteller and as a defender of the good sides of the American society.

Read Full Post »

Just nu rasslar det in mängder av ny, spännande musik i min vardagsspellista. Ovanligt mycket är svenskt.

Många artister valde att skjuta på sina skivutgivningar, som var tänkta att komma ut förra året. Nu, när vi fortfarande är mitt i pandemin, orkar de inte vänta längre. Drömmen om lajvspelningar känns fortfarande helt utopisk.

Jay-Jay Johanson vann mitt hjärta förra året med skivan Kings Cross från 2019. Alldeles nyss kom uppföljare Rorschach Test. Om den förra låg nära jazzpastischen, så är den senare mer samtida.

Pernilla Andersson har funnit i min ögonvrå länge, men det var först med hennes jullåt Decemberblues med Viktor Olsson från 2017, som jag hittade en låt jag verkligen gillade.

Samma dag som Elvis är hennes senaste singel. Även den har en text som nästan får mig att gråta.

Sofia Jannok är en av de artister som skjutit på sitt albumsläpp, som först var tänkt att ha kommit i höstas. Lávvu är nästan titellåten, albumet heter Lávv U, en fin ordlek med engelskans Love You och det nordsamiska namnet på en klykstångskåta (mer om den här).

Sibille Attars album A History of Silence kom i februari. Pernilla Anderssons och Sofia Jannok är personliga i sin musik, Sibille går steget längre, tycker jag. Hon förpackar en rå sårighet precis lagom mycket.

Dessutom spelar hon blockflöjt!

Förra våren, när jag satt i entrékassan på Skansen, fick jag möjlighet att berätta för henne att jag tyckte väldigt mycket om Hurt me, den första singeln från den kommande skivan, som då precis hade kommit ut. Jag är glad att jag tog chansen.

Monday Music: Four Swedish artists with new material out.

Read Full Post »

Förra veckan var det nostalgi som gällde, i dag är vi tillbaka i nutiden med tre artister som jag relativt nyligen har snubblat över på Spotify med hjälp av diverse algoritmer och förslagslistor.

Sylvie Kreusch är från Belgien och det här är hennes senaste singel, som släpptes i höstas:

Jag ska utforska hennes musik vidare och också hennes pojkvän Maarten Devoldere, som gör musik under artistnamnet Warhaus.

Lite längre norrut, i Amsterdam, finns bandet Klangstof, enligt Wikipedia det första holländska band som fick äran att spela på Coachella-festivalen. Den här låten kom i november förra året:

Indie folk pop spun of mirth and melancholy.

Det är allt man får veta om The Woodlands på deras Facebooksida. Och på bilden syns två personer. På Wikipedia finns ingenting.

Den här senaste singeln släpptes hur som helst i februari i år:

Monday Music: New acquaintances: Last week’s nostalgia has given way to three new tracks from artists that I haven’t met before.

Read Full Post »

Förra söndagen ägnade Maken och jag en stor del av dagen åt musiknostalgi. Dels hade vi sett ett avsnitt av Anders Hansens Din hjärna om minnen (finns på SVTPlay), dels läste vi DN:s söndagsartikel om musikforskning, där de hävdade att musiken vi lyssnar på som 14-åringar definierar oss för alltid (lite hårdraget).

Naturligtvis var vi tvungna att se om vi kunde verifiera forskningsresultaten. Mitt magiska år i så fall är 1976 och Makens 1974. I DN kunde man snabbt få fram en tio-i-topp-lista för respektive år. På min lista finns bland annat ABBA:s Dancing Queen och Boney M:s Daddy Cool och Tina Charles I Love To Love. Jo, visst är de generationsdefinierande, men nog inte dem jag lyfter fram som identitetsdanande.

Vid en titt på Poporamas Smash Hits från augusti 1974 fram till kanske nån gång 1979 (finns förstås på Wikipedia) är det andra låtar som ger mig mer hugg i hjärttrakten. Till exempel den här:

I dag är det nästan alltid Ballroom Blitz som spelas på nostalgiradiokanalerna, men det här var min första och största hit med Sweet. Jag har de flesta av deras album, som snurrade flitigt hemma på skivspelaren.

Jag har tidigare skrivit om radions betydelse för musiklyssnandet (till exempel här). Jag är lite för ung för Tio-i-topp, men Svensktoppen och Kvällstoppen och så småningom Poporama, Eldorado och Radio Luxemburg tillhörde mina musikaliska inspirationskällor under 70-talet.

Jag ska heller inte underskatta poptidningen Tiffany, som klev in i mitt liv redan som 12-åring (se omslagsexempel ovan, lånat från den här fina nostalgisajten). Överhuvudtaget tyckte både Maken och jag att våra musikaliska identiteter började formas redan där.

Genom åren har jag skapat en formel för min favoritmusik: Den ska vara en perfekt balans av hjärna, hjärta och muskler. Om Sweet ovan hade tyngdpunkten på musklerna, så hade det här bandet tyngdpunkten på hjärnan:

Min bästis Karin och jag satt med lexikon och försökte dechiffrera The Sparks mångordiga och mångtydiga sångtexter. Det gick väl sisådär… men roligt hade vi och musik fick en ny dimension.

You hear the thunder of stampeding rhinos,
elephants and tacky tigers.
(This Town Ain’t Big Enough For The Both Of Us)

Hjärtat då? ”Tjejtjusare” som Donny Osmond och David Cassidy fick tjejerna att svimma, men ingen av dem gjorde musik som var något att ha. Mitt val föll på David Essex, den mörkögda snyggingen på Tiffanyomslaget ovan.

Rock On släpptes faktiskt redan 1973.

2019 var David Essex och Suzi Quatro ute och turnerade tillsammans. Det är väldigt rart att se dem i tevesoffan:

Britterna verkligen älskar sina popartister! Popmusiken där är en angelägenhet för alla, oavsett generation.

Själv tycker jag det är roligt att ibland gå tillbaka i tiden och minnas vem jag var då med hjälp av musiken. Däremot har jag ingen lust att stå där och stampa jämt.

Monday Music: 70’s: Music research says the music we listened to when we were 14 defined us for life. For me I must say it even started a little earlier.

Read Full Post »

Måndagsmusik: Mjukt

Snö och minusgrader. Riktig vinter för en gångs skull. Solsken och hög himmel. Ljusa nätter med snöglitter i månsken och mörklila skuggor. En alldeles särskild sorts tystnad. Alla hårda kanter är dolda, allt är inbäddat i mjukhet.

Den här måndagen kräver musik med samma sorts mjukhet.

Erato slog igenom 2011 med ett Youtubeklipp, där de sjöng Robyns Call your Girlfriend. Då var de en trio, numera är de en duo bestående av Ebba Lovisa Andersson och Petra Brohäll. De har specialiserat sig på akustiska covers med precision och innerlighet.

Nu senast har de tagit sig an Fleetwood Macs Everywhere med den äran.

För några år sedan dök helt oväntat den tyske artisten PeterLicht upp i mitt Spotifyflöde. Han har en sparsmakad utgivningskatalog med fem skivor på 20 år. En del av hans låtar är ironiska och corny, men rätt som det är bryter ett mjukt allvar igenom.

Alldeles nyss kom en ny singel, som heter Dämonen. En försmak av ett nytt album, som ska komma i mars.

Skottland heter Caledonia på latin, och 1977 skrev Dougie McLean en sång med samma namn, som handlar om hemlängtan. Den har blivit en inofficiell skotsk nationalsång och spelats in av ett otal artister.

Nu senast har jag hittat en sprillans ny version med sångerskan KT Tunstall och sångaren/skådespelaren/mångsysslaren Alan Cumming. Bägge två är skottar, förstås. Det känns som om den skotska turistnäringen har sponsrat videon, men sången är finstämd och inte lika vräkig som videon.

Dessutom önskar jag verkligen att det fanns ett Youtube-klipp med sångversionen av Little Star med Songs of Boda, men det gör det inte. Så den får du leta efter på Spotify om du är nyfiken.

Monday Music: Something soft, like snow.

Read Full Post »

Den amerikanska mainstreamcountry som jag lärde känna på 1990-talet var vattenkammad och väluppfostrad, ganska pryd och med en avgjort konservativ inställning till det mesta.

Då kan ni tänka er vilket rabalder det blev när tjejtrion Dixie Chicks hämtade inspiration från hårdrocken till sitt framförande på Academy of Country Music Awards 2000 (om jag kommer ihåg året rätt). Låten heter dessutom Sin Wagon och innehåller uttrycket mattress dancing. Moralpanik!

Lite over the top men samtidigt åh, så befriande! Och trots moralpaniken var publiken helt med på noterna. Wikipedia (länk här) skriver:

In 1998, the Dixie Chicks sold more CDs than all other country music groups combined.

Dixie Chicks var cutting edge för att vara i countryns värld. Massor av attityd. Dessutom hade de humor och glimten i ögat.

Och, inte minst, de gjorde strålande musik. Cowboy Take Me Away från 1999 är, i mitt tycke, fortfarande en underbar kärlekssång.

Karriären gick som tåget till den dag 2003 då de tog ställning mot USA:s krig i Irak. Så mycket cutting edge fick man inte vara i countryvärlden, som helt enkelt vände dem ryggen. Dixie Chicks förlorade massor av konservativa fans men klev ur den trånga countryvärlden och hittade nya sammanhang och nya fans.

Tre år senare blev den första singeln från den kommande skivan Taking the Long Road Home en tydlig kommentar till de där hårda åren.

Skivmässigt har de haft en lång paus, men i våras kom det nya albumet Gaslighter. Jag tycker det är härligt att få höra Natalie Maines mistlursstämma igen, hon har verkligen vårdat den väl.

I somras meddelade bandet sitt namnbyte till The Chicks. Dixie är ju ett smeknamn på Sydstaterna och en del av det koloniala arvet i USA, uppmärksammat extra mycket i år av Black Lives Matter och andra proteströrelser.

Gaslighter handlar mycket om kraschade kärleksrelationer men även proteströrelserna och det kommande presidentvalet (och Greta förstås) finns med i finfina March March:

Monday Music: The Chicks: I am happy The Chicks are back with new music!

Read Full Post »

Måndagsmusik: Garmarna

Sommaren 2018 hoppade jag på en Kickstarter-kampanj för att ett av mina favoritband Garmarna skulle kunna släppa en ny skiva.

Det tog sin lilla tid och det har varit diverse kringelikrokiga turer, men nu är albumet äntligen på gång! Det har fått namnet Förbundet och släpps i början av november.

Första släppet är en, för att citera bandet, ”knuckle sandwich of a song” om värstingen Ramunder:

Garmarnas första platta kom 1993, samma år som Knallhatt d.ä. här i familjen föddes. De gjorde en lång paus från millennieskiftet till 2016, då senaste fullängdaren 6 kom. Där gjorde de ett försök att skriva egna texter, vilket jag inte var odelat förtjust i. På nya skivan verkar det dock vara ”back to the dark basics” som gäller.

Deras största hit är Herr Mannelig från Guds spelemän, som kom 1996. Den har i skrivande stund över 6,6 miljoner spelningar på Spotify och en musikvideo med snuttar från filmen Beowulf & Grendel har 20 miljoner views på Youtube. Garmarna är ett utmärkt exempel på att man kan vara ett internationellt känt och hyllat band och ändå gå under radarn på de flesta massmedier.

I dag väljer jag en annan låt från samma skiva:

Jag har skrivit om Garmarna här på bloggen lite nu och då genom åren, till exempel här och kanske framför allt här.

Monday Music: A ”knuckle sandwich of a song” about the bad guy Ramunder is the first release from Garmarna’s upcoming album Förbundet.

Read Full Post »

I dag får lobelian vara en symbol för allt det fina i vardagen, de små blommorna som är lätta att missa om man rusar förbi för snabbt. Så här i höstterminsstartstider är det lätt att kasta sig huvudstupa in i rejset igen utan att se sig för.

Alla dess enkla saker
så svåra att sjunga om

Precis dem sjunger Franska Trion om på sin sprillans nya singel. Så sant, så sant!

Mike Scott i The Waterboys skrev häromåret en fin sång, som också handlar om det där vardagliga. Videon ligger bitvis väldigt nära matporr, men att någon lagar frukost åt en är verkligen en kärleksgärning värd att uppmärksamma.

The Waterboys har också precis kommit med en ny skiva, som heter Good Luck, Seeker. Jag har lyssnat igenom den ett par gånger och hittat flera guldkorn, men Mike Scott har skaffat sig en lite olycksalig förkärlek för spoken word (at length!) till musikarrangemang. Jag är inte så förtjust.

Monday Music: Everyday love. Here are two songs to remind you of small things matter.

Read Full Post »

Måndagsmusik: Meditativt

om-mani-padme-hum

Min nyaste idol heter Yogetsu Akasaka. Han är en japansk, beatboxande buddhistmunk med drygt 40 000 prenumeranter på Youtube. Utgångspunkten är sutror, buddhistiska lärotexter, med uppemot 1000 år på nacken som han improviserar fram. Hur coolt som helst!

Tack till Östasiatiska museet, som gjorde ett inlägg om Yogetsu förra veckan!

Mina musikassociationer går till brittiska Sheila Chandra, som lyfte in den indiska musiken i popmusiken i början av 1980-talet för att sedan bli mer och mer både traditionell och experimentell.

Här några exempel från 1984 som knappt har åldrats alls:

Enligt Wikipedia så tvingades Sheila Chandra för cirka tio år sedan sluta sjunga på grund av en sjukdom som gör det oerhört smärtsamt att tala, sjunga, skratta eller skratta. Jag kan inte tänka mig ett värre öde för någon människa men framför allt inte för en musiker.

Tio år efter Sheila Chandras album Quiet kom skivan The Music of the Native Americans med Robbie Robertson och The Red Road Ensemble. Musiken var en kombination av Robbie Robertsons egen musik, samarbeten med samtida infödda amerikanska musiker och traditionell folkmusik. Den skrevs till en tevedokumentär om de nordamerikanska indianernas historia, men som jag minns det gjorde den ett stort intryck även här hemma i lilla Sverige.

Här två av sångerna från ett BBC-framförande:

Robbie Robertson får ofta höra att han är en excellent gitarrist och en usel sångare. Personligen gillar jag hans röst trots att den har sina begränsningar och har lyssnat mycket på flera av hans album.

Nu senast såg jag att han har skrivit ledmotivet till Martin Scorsese’s hajpade senaste film The Irishman (som jag inte har sett):

Monday Music: Meditative. Three examples of modern music mixing with tradition plus the theme for The Irishman.

 

Read Full Post »

brösarpsbackar

Maken och jag kom nyss hem efter en veckas bilsemester i Skåne och Småland (på bilden ovan Brösarps backar på Österlen). I år blev det mycket sommarspellistor från Spotify i bilen. Det mesta är hiskeligt, om än nostalgiskt, så det slutade med att jag mot all förmodan tog tag i min egen sommarlåtslista.

Mina sommarlåtar behöver inte ha ordet ”sommar” i sin titel (det här jag bloggat om tidigare, nämligen här). Däremot ska de handla om sommaren på något sätt, eller åtminstone om något som hör sommaren till. Så kallade sommarhits går bort.

Trots sin allmänna hisklighet visar en hel del gamla dängor med all önskvärd tydlighet att textförfattandet verkligen var bättre förr. Här ett exempel av textförfattaren Fritz-Gustaf Sundelöf från 1956 (musik av Sam Samson) med utsökt textning och frasering av en ung, platinablond Ann-Louise Hansson:

En av Sveriges roligaste textförfattare genom tiderna måste vara Owe Thörnqvist (om än på senare år lite ojämn). Det här guldkornet kom redan 1956 (för min generation är låten nog dock mest känd i Pugh Rogefeldts version från liveskivan Ett steg till från 1975):

Och för dig som är nyfiken på vilka 30 låtar som jag valde till min sommarlista så finns den här:

https://open.spotify.com/embed/playlist/7c5bMh218imyonFeEqUS33

(Jag har redan skrivit om sommarmusik en gång i år, nämligen här)

Monday Music: More summer. Going through summer music playlists on Spotify has inspired me to finally make my own. Here in Sweden summer themed music is a big thing, although it was bigger some decades ago.

Read Full Post »

Older Posts »