Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mondaymusic’

2019

Förra året skrev Anna Ternheim en ny svensk text till nyårsklassikern Auld Lang Syne på uppdrag av Cancerfonden. Den användes i deras julfilm.

Det blev en ovanligt vacker text om att, trots allt, tro på framtiden. Anna sjunger den också ofta i sina egna sammanhang, bland annat fick vi höra den i höstas på hennes konsert tillsammans med Radiosymfonikerna i Berwaldhallen. Här en mer avskalad version tillsammans med den enastående pianisten Martin Hederos:

I kväll läser Mikael Persbrandt Lord Alfred Tennysons dikt Nyårsklockan på Skansen. I original heter dikten Ring Out, Wild Bells (lite mer fantasieggande, måste jag säga). På Youtube finns det hur bombastiska musikaliska arrangemang som helst av denna 1800-talsdänga, men jag fastnade för den amerikanske tonsättaren Ryan Homseys version från 2008.

Nyårslöften brukar jag inte ägna mig åt, men det här citatet från min mapp med inspirationscitat får väl ändå vara någon sorts ledstjärna inför 2019:

begin

Monday Music: Celebrating New Year’s Eve with new Swedish lyrics by Anna Ternheim to the classic Auld Lang Syne and a fresh arrangement of the Lord Alfred Tennyson classic Ring Out, Wild Bells.

 

Annonser

Read Full Post »

Måndagsmusik: Dystopi

Jag önskar att jag kunde vara mer ullig och gullig och bjällrig så här på julafton, men det går tyvärr inte. Julefriden vill inte riktigt inställa sig i år, i alla fall inte om jag tittar lite längre än bara ut genom fönstret, ut på omvärlden. I en tid när vi mer än någonsin behöver kultur, kreativitet och fantasi för att skapa en hållbar framtid så får vi en dumsnål budget på hemmaplan och en fortsatt global strutsmentalitet när det gäller miljöhotet.

En klen tröst är att jag har sällskap i min pessimism av, bland andra, två av våra riktigt stora artister. Här är titelspåret från Leonard Cohens sista album, som kom ut bara några veckor innan hans död. Hela skiva är ett magnifikt testamente, väl i klass med David Bowies Blackstar, tycker jag.

Joni Mitchells album Travelogue har förekommit då och då här på bloggen under åren. Det är ett av mina favoritalbum alla kategorier och det album som fick mig att förstå Joni Mitchells storhet. Här är hennes tonsättning av William Butler Yeats dikt The Second Coming i storslaget, symfoniskt arrangemang:

Men jag kommer inte att ge upp. Förstås. På djupet är jag en obotlig optimist. Jag drar tröst från Doctor Who, som får stå för julbudskapet i år (här i Matt Smiths skepnad, han är min doktor):

dr_who

God jul alla bloggläsare! Ta hand om er!

Monday Music: Dystopia. I am sorry, but I am not an optimist at the moment. Looking out over the world, we seem hide like ostriches or run in the wrong direction. A small comfort is to be found in the company of great singer/songwriters sharing my feelings.

I will, however, not give in. Doctor Who (of all people) gives me comfort. 

Merry Christmas, all blog readers out there! Take care!

 

 

Read Full Post »

Måndagsmusik: Tyskt

Av någon outgrundlig anledning är det inte mycket av dagens tyska musik som läcker ut i resten av världen. Här är ett lysande undantag, men när det gäller 17 Hippies så beror det kanske på att deras uttryck är mer multikulturellt än tyskt (”Berliner style” säger fransmännen). Väldigt njutbart är det hur som helst.

Från 17 Hippies mjuka stil till hård och svänging medeltidsrock. Det finns också likheter: In Extremo kommer också från Berlin och har en multikulturell låtkatalog, till stor del hämtad från medeltida sånger och ballader. Sångaren Michael Robert Rhein (”Das letzte Einhorn”) sjunger förutom på tyska på engelska, svenska, norska, isländska, franska, estniska, galiciska, hebreiska, latin, ladino, occitanska och gammeltyska. Det här är deras genombrottssingel från 2000.

Monday Music: German. We don’t hear much music with German lyrics out in the rest of the world. Here are two exceptions.

Read Full Post »

Under den här rubriken tar jag mig friheten att leka med musikassociationer. Inspirationen kommer från nätradiokanalen Radio Paradise, där hela spellistan (tror jag) är länkad par om par. Det kan vara atmosfär, tonart, gitarrljud eller artistkopplingar som förenar.

Så här skriver Bill and Rebecca Goldsmith själva på sin webbplats (som du hittar här):

Our specialty is taking a diverse assortment of songs and making them flow together in a way that makes sense harmonically, rhythmically, and lyrically — an art that, to us, is the very essence of radio.

I dag blir det inte ens två musikklipp. Det första är i stället en svensk tevesketch från 1970 med Isa Quensel, Monica Nielsen och Jan Malmsjö. Tre verkligt lysande, komiska stjärnor!

Och i par med den kommer en av Peter Gabriels mest uppsluppna videor. Den har fyllt 25 år i år, så lite daterad känns tekniken. Men badrocksscenen är fortfarande härligt corny.

Monday Music: Bath robes: Today’s serving is first a Swedish sketch from 1970 and then a Peter Gabriel classic turning 25 this year.

Read Full Post »

Måndagsmusik: Americana

640px-KraussPlantNIA2008

En av mina mest betydelsefulla musiklyssningsperioder började 1989, då vi flyttade till Älvsjö och fick tillgång till MTV Europe. Musikkanalens annorlunda spellista gjorde att teve blev vår melodiradio.

På MTV fick hobbygruppen The Notting Hillbillies en oväntad hit med Your Own Sweet Way, skriven och sjungen av Mark Knopfler. Övriga bandmedlemmar var Guy Fletcher, Steve Phillips och Brendan Croker.

Vi köpte skivan Missing… Presumed Having A Good Time till vår nyinförskaffade CD-spelare. Där nånstans började min väg in i den musikstil som med ett samlingsnamn kan kallas Americana.

Här är det Brendan Croker som sjunger, och han gör det hjärtslitande vackert. När jag känner mig tyngd till marken av olika anledningar är det ofta den här sången jag hör i mitt huvud.

Äldste Knallhatten är född 1993. Då var det mest grunge och eurodisco på MTV och jag tappade intresset. I stället bytte jag till CMT Europe, det vill säga en kanal för countrymusik. Det var så oväntat roligt att upptäcka en ny musikstil, som var så olik mina fördomar. Framför allt fick jag upp ögon och öron för alla färgstarka och uttrycksfulla countrykvinnor: Reba McEntire, Patty Loveless, Martina McBride, Mary-Chapin Carpenter och många fler.

Alison Krauss står stadigt planterad i bluegrasstraditionen. Hon slog igenom tidigt sm ett musikaliskt underbarn, hon spelar fiol och sjunger som en silverklocka. När bröderna Coens film O Brother, Where Art Thou slog stort 2000 var hon en av rösterna i soundtracket (som gjorde kanske ännu större intryck än filmen).

Jag blev lite kär i hennes röst, lyssnade mycket på framför allt de skivor som hon gjort med bluegrassgruppen Union Station och drömde om att de skulle komma på turné till Sverige. Vilket kändes helt osannolikt med tanke på hur liten countyscenen i Sverige var på den tiden.

2007 gjorde dock Alison Krauss skivan Raising Sand tillsammans med Robert Plant, producerad av Hank C Burnette. Den blev en jättesuccé och världsturnén kom även till Stockholm. Maken och jag var på plats.

Den här sången, skriven av Robert Lee Castleman, checkar in på min topp-tio-lista med världshistoriens bästa sånger alla kategorier. Hela texten finns vid Youtubeklippet (här är länken). Mer bitterljuvt melankoliskt än så här blir det inte, samtidigt som det finns ett så tydligt statement.

Bilden: Alison Krauss och Robert Plant i Birmingham, England 2008 (fotot taget av egghead06, bilden finns på Wikimedia Commons)

Monday Music: Americana: My ears opened up to this kind of musikmin the early 90’s and it is still a favourite vein in my music listening. Here are two perfect, bittersweet examples. The second song is in my all time top ten list of  the world’s best songs.

Read Full Post »

Måndagsmusik: 3xV

V som i Victor, Viktor och Västkusten.

Victor Furbacken är en ny bekantskap för mig. Han har spelat i flera band men klivit fram som soloartist de senaste åren. I vintras kom The River, som ligger som en EP på Spotify, men analogt gavs ut som en LP ihop med hans tidigare EP In The Rain.

Mycket, mycket mjuk musik, som passar en morgon som den här när den första snön smög sig ner över Solberga.

Viktor Olsson klev in i mitt liv 2016 med sitt debutalbum Stenungsund, som jag lyssnade mycket på. Jag tycker han har en fantastisk röst och en intressant balans av musikalisk mognad och naivitet. Att en 90-talist väljer ett traditionellt rockuttryck gör mig förundrad.

Nya albumet Viktor Olsson kom ut i början av hösten på Stockholmsbaserade TMB Records. Västkusten finns dock i allra högsta grad kvar i hans värld, inte minst i den här låten:

Monday Music: 3xV. Let med present two young and talented male, Swedish singer/songwriters: Victor Furbacken and Viktor Olsson. Both are connected to the Swedish west coast: Västkusten.

Read Full Post »

Måndagsmusik: Covers

Jag gillar verkligen covers, alltså artister som gör sin version av andras artisters låtar. Numera är det nästan som en egen musikgenre, det finns många väääääldigt kommersiella samlingsalbum med allt från Bob Marley som vaggvisor till Disney som hårdrock.

För att inte tala om Så mycket bättre

Men ändå. En bra cover gör mig glad. Det blir som en extra dimension i musiken på något vis.

I somras kom ett helt coveralbum från det beninsk-franska krutpaketet Angelique Kidjo. Och då menar jag inte ett album med hopplockade låtar från olika håll (vilket också har blivit en helt egen genre som de flesta musiker ger sig på nån gång under karriären) utan hon har tagit hela Talking Heads-skivan Remain In Light från 1980 och gjort den till sin egen.

Sanslöst bra. Tufft, svängigt, helhjärtat levande… Ett helt okej soundtrack för den kommande veckan helt enkelt.

Monday Music: Covers. I do love a good cover, although today the bad ones are piling up.

This is far from bad though. Angelique Kidjo has taken on the entire Talking Heads album Remain In Light from 1980. Something to start off the week with.

Read Full Post »