Det gjorde ont att läsa Göran Rosenbergs bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Göran Rosenberg berättar historien om sin far och hans försök att fly skuggorna från andra världskrigets obeskrivbara fasor genom att skapa ett nytt liv för sig och sin familj i Södertälje Södra, det lilla stationssamhället i Södertäljes utkanter.
En del av smärtan hänger ihop med att Södertälje också är min hemstad:
Det är det här som är Platsen. Det är här som min värld kläs i sina första färger, dagrar, dofter, ljud, röster, gester, namn, ord. – – – Det här är Platsen som kommer att prägla mig också när jag tror mig vara säker på att jag har präglat mig själv.
Så mycket gemensamt och ändå så lite. Den självklara trygghet jag växte upp i på 60-talet ställd mot hans föräldrars utanförskap ett drygt årtionde tidigare. Hur de fick uppleva att tystnaden sänkte sig omkring krigsoffren och judeutrotningens överlevande. Oviljan att erkänna och ta emot deras berättelser.
Göran Rosenberg beskriver hur de humanitära insatser Sverige gjorde efter andra världskriget i första hand var menade som ”återhämtning”. Sedan var det tänkt att de främmande människorna skulle resa vidare, ta vägen någon annanstans. För vad skulle man annars ta sig till med dem?
I två artiklar i Expressen (22 och 25 juni 1945) beskrivs de som djur. Artikelförfattaren Tora Nordström-Bonnier hävdar att ”större delen av dem överlevt tack vare just mer eller mindre djuriska kvalifikationer, som det västerländska samhället annars försöker bemästra: list, förslagenhet, lögn, inställsamhet, snatteri och egoism tillsammans med en viss brutal livsvilja”.
Hon bekymrar sig följaktligen över vem som så småningom skulle tänkas vilja anställa dem: ”Det blir inte enkelt för dem att anpassa sig och inte enkelt att vara dess arbetsgivare. Till det senare fordras antagligen mer outtröttligt förstående och generös humanitet än genomsnittet kan prestera.”
Det var verkligen en egenartad logik att skuldbelägga de överlevande! Med den psykologiska kunskap vi i dag har om de inre skuldkänslor som redan finns där känns resonemanget än mer obarmhärtigt.
Kanske trodde man på allvar att skuggorna skulle försvinna om man teg om dem. Jag hoppas i alla fall det, men i dag vet vi ju att de inte gjorde det. Många överlevande förlorade kampen mot dem, förr eller senare. Så har andra världskrigets trauman fortsatt att drabba generation efter generation.
Och mina tankar går till alla offer i nutida krig, dagens överlevande, traumatiserade soldater, människor på flykt. Alla som räddas, eller lyckas rädda sig själva, men upptäcker att priset de måste betala är att förneka det som hänt.
Visste du att överlevande från krig och katastrofer förr i tiden offrades till gudarna som syndabockar eller förklarades vara galna eftersom ingen ville höra vad de hade att säga?
(Bilden: Vykortsvy från centrala Södertälje på 1940- eller 1950-talet, lånad från den här webbplatsen)
A too high prize: It was painful to read A short stop on the way from Auschwitz by the Swedish writer and journalist Göran Rosenberg. He tells the story about his father, who came to a small town not far from Stockholm to try to get rid of the shadows of the Second World War horrors by building a new life for himself and his family. But the shadows never really parted. Jewish refugees in Sweden were treated with suspicion or indifference. Noone was really prepared to hear and acknowledge their experiences.
The prize for salvation was silence and denial.
Göran Rosenbergs childhood town is also mine, although he is 14 years older than me. His story makes me look at my own with new eyes. It hurts.
En otroligt bra bok. Och ett mycket fint och välformulerat blogginlägg. Du äger verkligen orden, Maria.
Tack för snälla ord! Jag vill minnas att boktipset kom från dig :). Hopflätningen av den personliga historien och stadens historia tycker jag är oerhört skickligt gjort. Södertälje blir sig aldrig riktigt likt igen.
Håller med dig om det.
Och undrar om du läst ”och i Wienerwald står träden kvar”. En bok som utspelar sig något tidigare i historien, dvs före och under andra världskriget, men med ett liknande tema. Också en skicklig väv av personliga och historiska dokument.
Nej, inte än, men en av mina vänner har pratat varmt om den så jag ska nog ta ett födelsedagspresentkort och köpa den :).